Döpa eller inte döpa?

I väntan på barn går känslorna och tankarna på högvarv. Viktigast är självklart hälsan och att det ska gå bra. Barnets namn är en spännande fråga och behöver tas flera varv. En annan fråga kan vara den om barnet ska döpas och om det ska göras nu eller sedan. 

Vad är då dopet? Mitt svar är att barnet i dopet kommer in i ett sammanhang som är vida större än den egna familje- och vänkretsen, barnet får en större gemenskap. Ja, att det ligger en djupare mening i dopet. Livet är större än att vi bara är biologi som interagerar på stimuli från varandra. Vår tro på Gud handlar om detta.

Tryggt kan det bli att i dopet sträcka upp barnet till Gud och säga att allt vi i vår kärlek inte kan eller orkar att skydda barnet från, det får Gud göra och att med det följer löften om att barnet aldrig kommer att bli ensamt. Gud är där och när också denna lilla människa ska dö, så möts hon av Gud. 
Ja, dopet är den handling där vi gör detta och att det är oändligt mer än en namngivningsceremoni.

Döpa eller inte döpa?

JA, säger jag dig som håller på att bli eller har blivit förälder, det finns goda skäl för dig att döpa ditt barn. Som hjälp i beslutet, kolla hur många JA du har på följande fem frågor:

–       Tror du på att Jesus Kristus har levt på jorden (vid vår tidräknings början)? 

–       Tycker du att de texter som finns i Bibeln om när Jesus botar sjuka människor, delar mat, och befriar kvinnor och män från destruktiva sammanhang till att ta egenansvar är berättelser som håller? 

–       Anser du att det Jesus säger och dessutom i handling visar om barns oändliga värde och om medmänsklig respekt och kärlek är viktigt? 

–       Menar du att det sätt som Jesus är på också borde vara det sätt som människor och framför allt hela världens Gud borde vara på? 

–       Längtar du till det där som öppnar upp för något äkta, som vi alltid kan vila i, fria från oro och självupptagenhet, och att gemenskapen med andra döpta i Helsingborg och globalt bär oss genom livet och världen, och i evighetens famn?

Första Mosebok 6:13-22, Hebréerbrevet 11:1-7, Markus 12:41-44 och Psaltaren 73:23-26

Idag hör vi om den fattiga änkan som lade sina sista slantar till de fattiga. Hon som själv var en av de fattiga gav sina sista slantar. Det är märkligt, men det visar på en medkänsla utan gräns, en medkänsla som inte ens fattigdomen kunde förstöra. På så sätt är denna fattiga änka en förebild för oss alla – att av någon anledning inte förbittras, inte ge upp när vi möter starkt och kompakt motstånd, som just fattigdom och allt som kommer med den innebär. Ja, en förebild – och som Jesus säger: Hon gav av sitt sista – det enda hon hade kvar – andra gav av sitt överflöd, det som de inte behövde. Hennes gåva påverkade hennes liv, drabbade henne själv. Hon satte andra före sig själv. De som hade mycket påverkades inte av att de lade några slantar i offerkistan, de gav av det som de inte behövde, för de hade redan mer än de behövde, mycket mer.

Jesus uppmärksammar människor som är där på tempelgården på skillnaden mellan denna änka och de andra som just då lade sina gåvor där. Han såg alltså, och ingen säger emot honom, och det beror på att alla visste att det var precis så som Jesus sade, och de höll med om hans slutsats: att hon gjorde mer än de andra, för hon gav allt hon hade, de flesta gav bara det de inte behövde.

Som bakgrund till den berättelsen om denna fattiga, helt fantastiska kvinna, står berättelsen om arken – som skulle byggas för att rädda djuren när man visste att vattenmassorna snart skulle komma. Alla visste det inte, och många som hörde det trodde inte på det – för inte kunde de väl tro på det som man inte såg, sade de. Så egentligen är det fel att säga att arken byggdes när man visste att vattenmassorna skulle komma. Men en människa trodde på det man ännu inte såg, och därför byggde han en stor båt som djuren skulle räddas på. Han hette Noa – och var litet som änkan med de sista slantarna. Båda gick de trons väg, att tro på det som inte syns och att tro på det som inte verkar klokt – men som görs i kärlek, att rädda djur och att ge fattiga människor vatten och bröd, liv och mening.

Ibland säger man att kyrkan är som Noas ark – en stor båt som seglar över världen och bjuder in alla människor att följa med och räddas från det som hotar människor, som hotar människors känsla av mening, som hotar människors känsla av sammanhang. Var och en av oss inbjuds att leva ett sådant liv, för andras skull, och att tro på det vi inte ser – men som är sannolikt.

Båtens mast har en tvärslå och tanken går till korset, och till Guds egen son, som där sträcker ut sin kropp och sitt mod, och som levde och lever för andras skull, och som liksom den fattiga änkan ger av sig själv, i ren evig, stark, helig bergfast kärlek.