Frågan ställdes mer förr än i vår tid. Men ändå finns den där, och kommer fram vid speciella tillfällen, när det är jobbigt, eller helt fantastiskt. Oftast visar sig frågan i den om och längtan efter mening, struktur och tröst. Luther formulerade inte frågan i existenskategorin Finns du Gud utan i frågan efter barmhärtighet och nåd!
Söndagen den 23 januari används tre bibeltexter i gudstjänsterna i hela Svenska kyrkan. Här några tankar om Gudsfrågan med hjälp av dessa tre texter:
Den första texten är från 750-talet före Jesu födelse. Det judiska folket har deporterats och är i fångenskap i Babylonien – och profeten Jesaja tröstar sitt folk med orden att Gud säger sig vara alla människors Gud. Och att denna, alla folks Gud, vill och kan hjälpa alla människor. I fångenskapens mörker tar det judiska folket emot denna tröst av en Gud som nu möter var och en utan minsta tecken på förebråelse eller anklagelser (vilket skedde inför och i samband med deportationen) utan bara med tröstande ord.
Sända av Alla Folks Gud är alla människor till för alla människor, hela jorden, hela tiden, i alla rum. Fredens folk på jorden är pendangen till Guds ära i himlen (för att alludera till avslutningen av julevangeliet hos evangelisten Lukas).
(Jesaja 45:22-24)
Den andra texten är hämtad från ett brev, ett brev som aposteln Paulus skrev till människor som kämpade med frågan om livets mening, beskriven som frågan vad Gud lägger vikt vid hos människan. Är det våra prestationer och vår höga moral, eller är det vår tillit och vår tro som räknas? Hur kan vi veta att vi är älskade?
Paulus är tydlig i sitt brev, när han säger att Jesus Kristus är centrum, både a) i allt som behöver göras och b) i vårt inre.
a) Prestationskravet har Jesus Kristus löst.
b) Och i vårt inre lever Jesus nu, och som Paulus formulerar det: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Alltså: Aldrig mer ensam, alltid med ljuset inom dig.
(Galaterbrevet 2:16-21)
Den tredje texten handlar om när en kvinna och Jesus möts vid en brunn och för ett djupt samtal med varandra om identitet och hemvist i sin tradition, och om att hitta meningskraften att stå emot mörker och ensamhet.
Berättelsen börjar med evangelistens konstaterande att Jesus mer eller mindre ofrivilligt är i främmande land, och att han är trött efter vandringen – men jag tror inte det bara är efter vandringen utan också av alla de motsägelser och konflikter som han mött, dragits in i, och försökt hantera, i respekt för den andre, och att allt detta nu tär på honom, som solen.
Trött slår han sig ned vid en brunn, mitt i dagens hetaste timma, och ber om vatten och så börjar det timslånga samtalet med den samariska kvinnan. Båda sätter ord på vad som händer när traditioner begränsar oss, och när vår törst inte stillas – och mötet får Jesus att säga att Gud tillber vi en dag överallt, i sanning och Ande. (Detta är ett oerhört radikalt uttalande eftersom det innebär en positionsförflyttning från alla religiösa traditioners fixerade helgedomscentra till det öppna, samtidigt som det sägs på främmande mark – Samarien- i samtal med en representant för de andra, en kvinna!)
Som ett tecken på att den samariska kvinnan har fått kraft att stå emot bilden av sig själv, och fått sin inre röst stillad och perspektiv på traditioner som stigmatiserar, låter hon vattenkrukan stå kvar när hon frimodigt, engagerat går hem till sin by, stärkt, själv fylld av mening, lycklig och med ord om mening och befrielse.
Hon är en förebild, hon har funnit motkraften som bor i den skarpa dialogen om det väsentliga och i att bejaka det fria, Ande och Sanning. Hon är i ett schalom-sammanhang utan gräns, och precis som vi alla kan bli, skapad skapare, för att låna ett uttryck från Patrik Hagmans nya bok.
(Johannes 4:27-42)
Psalm 217 breddar frågan om Gud och öppnar för den mening vi har och vill behålla, växa i, och dela med oss av.