använder snooze-funktionen på väckarklockan, eller i mobilen. Ja, det finns säkert sådan statistik – och utan tvivel också på hur många snoozningar vi har i genomsnitt morgon efter morgon – kan det vara två eller tre?

För egen del snoozar jag varje morgon, och alltid bara med en snoozning. Det är precis lagom tycker jag. Först väckt så att dagen sakta kan börja i min kropp och min själ, och sedan en snoozning för att vila i att jag är till.

Överfört till Jesus – så som vi möter honom idag när vi hör den långa berättelsen från Johannes-evangeliet, den berättelse som redaktionsmässigt är byggd av minst tre litet olika berättelser, så skulle vi väl kunna vara överens om att han med all säkerhet inte hade tillåtit sig en enda snoozning. Han har ju här verkligen attityd, är direkt, drastisk, polariserande, och definitiv. Där fanns ingen tid för att stå still, eller trycka på pausknappen, ingen ro för att dra sig litet till.

Det här draget hos Jesus – alltså hans drastiska kompromisslösa sida, är inget han är ensam om i religionernas värld – här i Norden fanns liknande tankar i begreppet Ragnarök – och på 200 talet före Jesu födelse fick sådana tankar nedslag inom judisk litteratur, och har därefter återkommit med jämna mellanrum i många religioner och sekter. Under de senaste århundradena har sådana här tankar också, och alltmer, trätt fram i konst, litteratur och inom film- och Gameproduktion.

Grundtankarna är att världstiden håller på att ta slut, att gott och ont ska skiljas åt för att aldrig mer blandas, att det blir ett slut för världen och att Gud håller räfst, tribunal, dom. Kort sagt:

Det finns ingen tid för någon snoozning. Allt är på väg att ta slut.

Om vi utgår från att Jesus delade den här uppfattningen, och dessutom var övertygad om att han levde i den yttersta, absolut sista tiden – så stämmer det ju med mycket av det han säger i den här berättelsen.

Men ändå inte.

För hans beskrivning av att allt håller på att ta slut, går under är inte en kall naken beskrivning av själva världens undergång utan en beskrivning av att allt inför att detta sker läggs i honom, dör med honom, och uppstår med honom som står Gud nära. (Och nästan kan jag känna som att han ser det som en konsekvens av att han själv dör.)

Orden om upphöjandet är både ett ord som hänvisar till att korset blir ”upprest” och att Jesus återvänder ”uppåt” till Gud. Allt läggs i marken och dör med Jesus – han är det ensamma kornet som ger skörden, och med skörden avses alla människor, och vi följer med Jesus till Gud, ända till Gud.

Att Jesus kallar sig för Vägen, Sanningen och Livet – är en sammanfattning av det här, och återfinns ju i Jesu avskedstal som vi idag får en försmak av.

Sanningen med hela världshistorien är att Jesus är vägen som vi alla kan gå till det eviga livet – och den börjar här, i tro på Jesus Kristus.
Vi som har facit i handen, alltså lever i världstiden efter Jesu uppståndelse, vet att det inte tog slut i och med Jesu död och uppståndelse – kanske visste Jesus också att det inte skulle ta slut då – men valde att använda det här drastiska apokalyptiska bildspråket för att få folk att sluta snooza, och istället gå upp direkt, och ta itu med Gudsfrågan, och som grekerna säga: Vi vill gärna se Jesus – och vem av oss vill inte göra det mer och mer och djupare och djupare. Vi vill öva oss att skilja mellan åska och Guds röst om Kristi härlighet, om barmhärtighet och kärlek.

(Det här är en bearbetning av min predikan på Fastlagssöndagen i Den Gode herdens kyrka här i Helsingborg. Om du vill kolla in psalmerna och sångerna som kören sjöng, så har du dem på Helsingborgs pastorats hemsida, under Kontakta oss – kyrkoherden). Ses vi den 17 mars – se kalendariet, på hemsidan!