– Gå rakt fram i korridoren, och sedan ser du rummet precis där korridoren svänger. Ungefär med de orden och ett käckt tillrop halvvägs: Det hållet, har vi många gånger blivit instruerade (och med en pekande rak arm dessutom) för att hitta rätt, komma till den vi söker, och få vårt ärende avklarat. Men nu, har det där ordet ”korridor” fått en ny klang, och tanken går direkt till ”åsiktskorridor”, och den religionsdebatt som nu startat på kultursidorna och snart väl hamnar i tv-sofforna. Och fokus riskerar att flyttas bort från det där rummet som vi går till via korridoren.
Men: Kristi egen himmelsfärd är pendangen till Kristi preexistens, och fördjupar och överalltar inkarnationen ”på jorden”.
Jesus hade levt tillsammans med sina lärjungar i ungefär tre år. Inte bara med dem faktiskt utan också med många andra som passerar revy i evangelierna. Väldigt många, vars upprepade möten eller enda möte med Jesus för alltid förändrade dem, drastiskt.
Sättet att hoppas, leva, handla, använda sina talanger och sina resurser ändrades genom mötet med Jesus. Han måste ha haft en oerhörd utstrålning, viljekraft och kärlek. För att anknyta till korridorsmetaforen: Jesus fick människor av lämna vane-korridoren och hitta rätt, komma till sig själva och till det där som är större än allt, och som är det enda som ger ro, riktig ro för själen.
Kristi egen himmelfärdsdag var den stunden, evigt och före all tid, men också fastställbar och i tiden, då han på sitt kors restes mot himlen. Han upprestes till himmelen och togs emot i sitt döende och blev den lidande Guden. Då företrädde eller representerade han människorna i alla tider inför Gud. Och då företrädde eller realiserade han Gud för alla människor. När korset restes upp, restes Jesus upp i denna dubbla bemärkelse: Människan inför Gud. Och Gud inför människorna. Därför är Kristi döende, död, uppståndelse, uppväckande, upphöjelse, uppstigande dimensioner i samma process eller ontologi – och allt hör samman med att korset reses, och som på en stege vandrar människans otillräcklighet bort och Guds tillräcklighet hem. Ett evigt Hin und Her i tiden. Ett saligt byte.
I Apostlagärningarnas första kapitel, vars första 11 verser läses på Kristi himmelfärdsdag, varje år, (och de därpå följande två verserna, läses just i år på söndagen före pingst), berättas om Kristi himmelfärdsdag. Här i första kapitlet är dimensionerna som nämnts innefattade i uttrycket att Jesus ”lyftes upp i höjden” och att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Meningen beskriver att Jesus nu var upprest, uppväckt, uppstånden, upphöjd – och molnet symboliserar den gudomliga sfären, som vi ofta symboliserar med uttrycket himmelen.
Att Jesus och lärjungarna äter en måltid mitt i den här underbara och täta text som ju är mer en mystiköppnande dörr i slutet av en korridor än ett kronologiskt återgivet händelseförlopp innebär att det som är oskiljaktigt från Jesu liv fortsätter. Genom måltidsgemenskapen upprätthålls kontinuiteten med det påtagliga, konkreta, biologiska – som möter den Gud som är större än allt annat, och alltså inte identisk med något annat här, och inte heller en önskeåterspegling av det mänskliga.
Lärjungarna saknade och längtade. Saknade det liv de hade haft tillsammans med Jesus och de längtade efter att få det tillbaka, och den längtan delade de med många då. Precis som så många i vår tid längtar efter överlevnad, mat, vatten, en filt, värme, ett tak över huvudet för de sina och sig, fred, hälsa, framtid, en livsmening och ett sammanhang av förväntan, kärlek, nåd, godhet och spiritualitet.
I sin saknad och längtan tittade de mot himlen för att se om Jesus tagit och/eller kom tillbaka den vägen – men bredvid dem stod plötsligt några vitklädda män och sade att de tittade på fel håll: inte ditåt, inte därifrån, gör istället så som Jesus sade åt er att göra, för hela världen, i helig ande.
Och sedan återvände de till det rum där de tidigare varit tillsammans med Jesus. Nu bad de tillsammans med andra som väntade där på dem – och de delade allt de hade. Och därför väntade de på närvaron utan gräns som de utlovats att de snart skulle få uppleva här på jorden: Kristi heliga Ande.
– Låt din vilja ske på jorden, så som i himmelen…bröd…förlåtelse…räddning från det onda…Amen.
”Blott i det öppna har du en möjlighet…”, Sv psalm 90, och Sv psalm 159 ”Till härlighetens land igen”.