Häromdagen fick jag den, Lilla Fredsboken, av KG Hammar. En bok som står i den viktiga efterföljelsetraditionen. En bok för oss som eftertänksamt funderar på vad vi egentligen bidragit med och likt barn på torget alltför ofta värjer oss mot det som läggs framför oss. Som gömmer oss genom att polarisera det förenliga och därför förblir som onöjda barn på den offentliga arenan medans våldet bullrar på fälten och ohållbarheten blir det eftersträvansvärda.
Litet predikotankar:
Tredje söndagen i advent 2021
Malaki 4:4-6
Andra Petrusbrevet 1:19-21
Psaltarpsalm 146
Matteus 11:12-19
Vad är det som är skillnaden mellan en ordinär komiker och en riktigt bra komiker? Skämten som de drar kan vara desamma, ibland exakt desamma till och med. Men ändå, så känner man att den ene komikern är riktigt rolig medans den andre inte når fram, ja, ibland att den komikern faktiskt till och med förstör skämtet. Vad är då skillnaden – jo det är…tajmingen, att dröja några mikrosekunder, att betona orden helt rätt i en mening, att gestalta orden med helt rätt ansiktsuttryck eller kroppsrörelse, att lägga an en dialektal dimension, röra sig, stå på scenen eller få kontakt och läsa av publikens stämning utan att det är vädjande och inställsamt eller tufft och påstridigt.
Idag får vi prov på att Jesus var mycket skicklig på att läsa av människor, inte bara läsa av människorna han hade mött på sin tid utan människor generellt. Hans antropologi kondenserad i en story.
För att exemplifiera sin samtids inkonsekventa förhållningssätt till de stora frågorna, de avgörande livsvalen, förhållningssättet till verklighetens utmaningar så skapar Jesus en kort berättelse. Poängen är att visa att människor förfaller åt att pendla mellan ytterligheter och på så sätt undviker att ta ställning. Istället för att glädja sig från djupet av sin längtan, misstror människorna glädjespridarna. Istället för att stämma in i det tunga klagandet över tillvarons realiteter, sätter vi etiketten vansinne, eller benämningen sympatisör som man sade på radion långt in på 90-talet, på dem som talar om sådant.
För att så fint med några korta enstaka meningar och repliker skapa den här jämförelsen måste Jesus ha haft en klar blick för barnen som lekte på torgen i byarna han passerade på sin upptäcksfärd i av Pax Romana härjat land. Han hade sett hur barnen i sina lekar härmade de vuxna människornas sätt att förhålla sig, samtidens sätt att känna, tänka och tala. Barnens dialog är därmed en spegling av de vuxnas sätt att vara.
Evangelietexten inskärper med all tydlighet det apokalyptiska draget att nu börjar tiden ta slut! Jesus säger ofta så för att människor ska stanna upp, tänka till och ta tag i de lösa trådarna i sina liv. Och sedan säger Jesus att det finns två poler vi kan ställa in kompassen efter, antingen allvaret som Johannes döparen stod för, eller den befriande nåden som Jesus står för. Den tredje vägen – våldets väg, tar Jesus helt avstånd från redan i de inledande verserna i dagens evangelietext. För våldets och ofredens väg leder enligt honom aldrig till himmelriket på jorden. Det gäller att skapa fred genom ickevåld. Korsets väg.
Slutsatsen är alltså att:
Nu är det vår tid, nu är det vi som står på livets scen. Nu gäller det för oss att tajma rätt så att vi blir allvarliga och klagande över tillvarons motsägelser och orättvisor när det behövs, och när vår klagan kan leda världen framåt ur förtryck, svält och förintelse (såväl klimat- som krigsförintelse) som bl a upprätthålls av religion och politik som legitimerar rådande orättfärdiga maktstrukturer.
Det gäller också för oss att tajma nåden och evangeliet om befrielse när det passar bäst, för världen, alla och allt – och därför för oss som sätter vårt hopp till Gud som befriar och öppnar blinda ögon, som det utlovas i Psaltarpsalm 146 och bekräftas av Jesus när fängslad Johannes döparen genom bud frågar Jesus om Jesus är den som vi väntat på.
Visst, det är kanske en överdrift att säga att vi genom den rätta balansen och tajmingen mellan ”hård rak ovillkorlig klagan” och ”ord och handlingar för nådens frihet” blir som skickliga tajmande komiker – men vi blir i alla fall mer mänskliga och gudomliggjorda. Och det räcker! Att få leva drivna av helig ande leder långt – och som det står i den 146 Psaltarpsalmen: Gud sviker aldrig sina löften… och korsar de ondas planer. Vishetens gärningar bygger på ickevåld – därför kontrasteras Jesus och kejsaren i Nya testamentet, gång på gång.