Idag är några av oss i Etiopien bland våra vänner där. Andra har t ex firat mässa i Den Gode Herdens kyrka här i Helsingborg och utmanats att söka nya bilder för Gud. På förmiddagen samlades prästerna i Helsingborgs kontrakt för att fördjupa sig i dopet. Tack alla – och här nedan en reflektion som fick energi av era ord från Etiopien och på prästkonventet. Och av Insta-bilder på Etiopien2022.
Reflektioner över Vägen till livet, som är temat den 8 maj 2022, d v s Fjärde söndagen i påsktiden. Texterna den dagen är hämtade från Andra årgången, och mer specifikt har jag landat i Andra Kor 4, Joh 14 och Psaltaren 147.
Det finns så många ord i varje språk. Vissa språk har betydligt fler ord än andra språk, t ex engelskan – som paradoxalt nog också fungerar med ett begränsat ordförråd! Och det språk vi kallar vårt eget, nu tänker jag på svenskan, har också betydligt fler ord än de ord vi brukar använda en vanlig dag. Egentligen tror jag det är sällan vi hör ett ord vi inte hört förut, eller säger ett ord vi inte har sagt förut eller på väldigt länge. Ibland när man funderar på ord, så kan man tänka att det finns många ord som är positiva och glädjande att höra och säga, och andra som är allvarliga – och sådana ord kan inte undvikas, för då blir vi ytliga. Och det vill vi inte bli!
Det finns ett ord som är väldigt tungt att höra, för många människor, men samtidigt är det ett ord som kan innebära något positivt. Ordet kan nämligen användas i ett ledsamt sammanhang av sorg och ofrivilligt uppbrott – men också i efterlängtad avfärd och nystart.
Ordet är Avskedstal, eller Avskedsbrev.
Jesus är en av dem som gått till historien genom att hålla ett långt och intensivt avskedstal – ett tal som i Johannesevangeliet upptar hela 4 kapitel, och i sin skriftliga form blir som ett brev. I talet riktar sig Jesus till sina allra närmaste vänner, och i talet både ber han för dem, för kyrkan, för världen och vädjar till dem att be för varandra, världen och honom. Han ber oss bry oss, och världsvida kyrkan hör hit.
Det är ett oerhört fint tal – ett varsamt och ömt tal. Och idag möter vi den del av talet som börjar med hans tankar om oro. Jag tror att Jesus började sakna sina vänner som han strax skulle göra ett ofrivilligt uppbrott från – och den oro han hade i sig själv, såg han också hos dem.
Därför upprepar han sin bön och sin övertygelse:
Det finns inget för er att vara oroliga över. Det lidande som nu finns, kommer att gå över. Se bortom det mörker ni nu står i – ljuset kommer. Jag lovar.
Längre fram i talet återkommer Jesus till ett tema han varit inne på förut i Johannesevangeliet, nämligen att tala om sin djupa vänskap med Gud själv, sin vilje- och väsensenhet med Gud själv, kärleken. Att de är som ett. Att de känner varandra så väl – och att alla människor inbjuds att känna samma gudsförtröstan, gudsnärhet, som han.
Hur kunde Jesus känna allt detta, och vara så trygg?
Ett svar är kanske att han vuxit upp i Psaltarens värld, och gång på gång hört och sett att orden i Psaltaren 147 verkligen ger and-ledning att aldrig ge upp.
Orden jag tänker på är:
- Gud ger läkedom åt de förtvivlade och bestämmer samtidigt stjärnornas antal.
- Gud är vis utan gräns och stöder de svaga.
Den psaltarsången växte Jesus upp med – en lovsång som höll ihop tron på att läka de förtvivlade med universums storhet.
Den lovsång som kombinerar visheten med stödet åt de svaga.
Den Gud som aldrig spelar ut smått mot stort, nära mot långt borta.
Vår Gud, Jesu eviga härliga Gud. Var med här och i Etiopien.
amen