Här är några rader om bibelberättelsen från Markus 1:9-11. Berättelsen om Jesu dop. Ett dop som bara skedde för att visa solidaritet med skapelsen. Inte som för de andra som svarade på ökenröstens rop om omvändelse, ett dop om att bättra sig.
Ps. I min predikan (i förmiddags, den 8/1, i Sankt Olofs kyrka) som publiceras i morgon på Svenska kyrkan Helsingborgs hemsida, under Kyrkoherdens ord, fördjupas vittnestemat och eskatologin i det här inlägget.
Första söndagen efter Trettondedagen 2022
Texter: Jesaja 43:1-4, Apostlagärningarna 8:14-17, Markus 1:9-11 och Psaltaren 89:20-29
År efter år nomineras hundratals filmer till priser på Oscars-galan i USA. Det är både amerikanska filmer och filmer från hela världen. Det är nog så att de filmer som får flest priser oftast börjar med en scen som sätter tonen för filmen, och som går rakt in i våra hjärtan. Och visst är det så, att när vi ska berätta om en riktigt bra film vi har sett, men inte minns vad den heter, ja, då beskriver vi den inledande scenen, och säger: Du vet, den där filmen som började med att de på en vacker vinterdag var på en stor terrass utomhus, och man såg alperna runtomkring, och de satt vid ett bord och hade precis börjat äta, när ljudet av skrik och en lavin hördes, du vet!
Evangelisten Markus börjar sitt evangelium om Jesus på ett liknande sätt. Han går direkt till Jesu dop, och låter den scenen sätta tonen för hela evangeliet. Där vid dopet delar sig himlen, och det betyder att himmel och jord möts, räcker varandra händer och armar i en stor kärleksförklaring. Sedan hörs Guds röst som tydligt säger vem Jesus är – Guds son, och som en duva kommer Anden till Jesus.
Alltså en kort scen, där hela Markus evangelium egentligen är sammanfattat. För i varje kapitel, ja redan litet längre fram i första kapitlet, finns det små berättelser som antingen börjar eller slutar med att någon, precis som Guds röst vid Jesu dop, gör ett vittnesbörd om Jesus, alltså säger vem han egentligen är. Titlarna som Jesus får i dessa vittnesbörd varierar beroende på vittnenas bakgrund och kultur.
Vi ett tillfälle är det en väldigt sjuk man som i sin förtvivlan skriker ut, ”Jag vet att du är Guds helige”, en annan gång är det lärjungarna som genom Petrus stillsamt säger ”Du är Messias”, och i slutet av evangeliet när Jesus har dött på korset, så är det den romerska officeren som böjer sig ned och övertygat säger: ”Denna man måste ha varit Guds son.”
Den vackraste berättelsen är nog ändå det ordlösa vittnesbörd som Markus lägger väldigt stor vikt vid. Scenen utspelar sig sent på dagen. Jesus är bortbjuden på kvällsmat, och man är många som sitter ned. Plötsligt kommer en kvinna in och använder dyrbar nardusbalsam och smörjer Jesu huvud med den. Alla runt bordet blir förskräckta, ja någon också upprörd, för oljan är dyr, och vem är hon att tränga sig på så, och varför säger hon inget, utan bara smörjer Jesu huvud ordlöst, och dessutom, säger någon av lärjungarna, den oljan var så dyr att med pengarna för den hade man kunnat hjälpa många fattiga människor.
Då säger Jesus: Låt henne vara – hon har smörjt mig inför min begravning. Hennes vittnesmål var alltså att hon när hon anade vad som väntade Jesus, så vittnade hon om hans död och uppståndelse, samtidigt som hon med sin smörjelse sade: ”Du är Messias, den smorde.”
Alla dessa olika vittnesmål och vittneshandlingar startar med att Guds röst hörs när Jesus vid sitt dop och sedan hela sitt liv väljer att bli en av oss, och gå in i vår kamp på jorden, som det så fint diktas i psalm 358, i den Svenska psalmboken.
Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig överallt
Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du – och han älskade dig över allt.
Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du – och han älskade dig över allt.
Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig över allt.