En sådan sång är för dem i den generation som jag väl måste räkna mig till, Streets of London som börjar så här, och som många av oss vid otaliga tillfällen har lyssnat till och sjungit:

Have you seen the old man
In the closed down market
Kicking up the papers
With his worn out shoes?

En annan sådan sång, mer från vårt svenska sammanhang, och som när vi väl har hört den, för alltid kommer att finnas inom oss, är nog Wiehes sång Titanic, som samtidigt som den beskriver 1900-talets värsta fartygsolycka är en samhällskritik mot oreflekterad och den ibland destruktiva utvecklingstilltron. Den sången med Aniarametaforik och med global adressering inleds med de på något sätt ändå dröjande stroferna:

Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till
att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste
osänkbara skepp.

Precis som de här oförglömliga sångtexterna och melodierna, börjar pingstdagens händelse med något som vi helt enkelt inte kan komma förbi. Inget kan få oss att bortse från att med en sådan början måste vi helt enkelt höra resten – för verkligheten målas upp, det viktigaste, och allt det som måste värnas, nämns och hålls högt.

Fäst blicken på ”människorna som går ner för gatan” – är uppmaningen i Streets of London, och det som skulle leda till det stora osårbara världsfartygets undergång ”började som en skakning”, men bara ”på nedre däck.”

Det började med ett dån, ett kraftig ljud som gjorde att människor kom dit, dit där alla de som hade stått Jesus allra närmast befann sig, och som hade fått något alldeles speciellt, nämligen gåvan att kommunicera det som alla människor har rätt att känna till:

– storheten av oändliga universa
– helig, helig, helig…härlighet
– kärlekens upprättande underverk,
– skapelsens genialitet och integritet,
– barmhärtighetens prioritet,
– Guds logik och befriande handlingar i historien.

Folk kom till huset och fick höra om allt det här på sitt ”eget modersmål”, alltså naturligt och utan översättningsarbete – och några veckor tidigare hade (den nu av allt arbete med universums befrielse ”gamle”) Jesus tydligt, i sitt avskedstal inte gjort en sorti utan istället talat om en heltids-relation med Alltings yttersta angelägenhet (The Ultimate Concern), en kärleksgemenskap som går i mål först när varenda människa är med i gemenskapen, även de som visat dålig stil och trängts i trappen upp.

Ja, det började som en skakning, som så mycket i våra liv, och Jesus gick vägen fram – och det som börjat så fortsätter med att vi på vårt eget språk tar till oss om den eviga kärleksgemenskapen i Treenig Gud, och att Kristi Ande hjälper oss fram till nya sanningar om det som varit, nuet och framtiden.

För precis som i naturen ”brister nu banden”, som vi sjunger i psalm 162. Och vi, söner och döttrar, är i enlighet med (den sista) Joelsprofetian också inbjudna till pingstens, sanningens och hängivenhetens fest – att höra om Guds kraft i våra liv. Och blomma ut! Äntligen, och på riktigt, oavsett alla etiketter som konventioner, traditioner och samhällsandan sätter på oss.* För vi är på väg till okänd härlighet, och vi behöver inte längre sända vårt SOS.

(Aviciis album TIM med sången SOS som tredje spår kom ut lagom till pingst – och påminner oss om så oändligt, oändligt mycket relation som behövs för att vi ska leva och överleva)

Pingstdagens texter: Apostlagärningarna 2:1-11, Joel 2:28-29 och Johannes 14:15-21.
Psalm: 162

* lästips: Professorn och biskopen Anders Nygrens uppsats Det självklaras roll i historien, i vilken Nygren med Historiska nedslag exemplifierar att en specifik tid har mycket svårt att se det som är den rådande föreställningen, d v s det Självklara. Och vad detta självklara gör i historien: ”Om de självklara förutsättningarna diskuterar man icke – man använder dem helt enkelt. De gälla med det självklaras rätt, de äro som luften man inandas, atmosfären, i vilken man lever.”