Anledningen till att tidningsredaktioner liksom förlag har speciella personer för rubriksättningen är väl eller kanske att det är så svårt att sätta rubrik på sin egen text, en undran som i sig lingvistiskt kan förstås som att rubriken inte tillhör texten. Eller är skälet att rubriken ska ”sälja in texten”, lyfta, harmoniera med andra texter eller rädda den från kritik!
Som nu när Trettondag Jul står för dörren, och helt underbara texter från Bibeln tar våra liv i anspråk. Ord om Jordens yttersta gräns, att människor – fattiga, arma förtryckta är de dyrbaraste i Guds ögon, och att myrra, alltså smörjelse (som inför begravningen) tydligt visar på den väg som skulle bli Jesu väg, korsets väg, smord, för att gå hela vägen, och litet längre, för att vi i Gud ska få del av och ta del av uppdraget att befria världen från våld och förtryck, och gång på gång omvända oss, och aldrig bara hålla oss underrättade (som Herodes) men ta omvändelsens väg, som går hem.
Texter: Första Kungaboken 10:1-7, Efesierbrevet 2:17-19, Matteus 2:1-12, (Lukas 11:29-32) samt Psaltaren 72:10-15
Förr sade man nog oftare än nuförtiden till sina gäster att de skulle känna sig (som) hemma.
– Känn er som hemma, sade man som värdinna och värd, och menade det verkligen. Ja, det var mer än tomma ord, mer än en artighetsfras, mer än en konvention, eller?
– Konkret, vad betyder det, var det aldrig någon som frågade.
Men om någon gäst någon gång ställt den frågan, frågan som liksom inte ingick i vad som förväntades eller medgavs, hade det nog blivit tyst, genant tystnad. Visst har du själv också tänkt frågan, men inte ställt den!
Känn dig som hemma – orden svarar upp mot en längtan alla människor har, att känna sig välkommen, och trygg, efterlängtad. Att få känna att gemenskapen vill ha mig, att det är ett sammanhang som vidrör mina sannaste bilder av vad ett hem är, en plats för trygghet, samhörighet, där jag får vara mig själv, vinna mig själv, utvecklas, och tas på allvar, och också accepteras med det som skaver i mig, och som skaver mellan mig och andra, en plats och ett himmelssammanhang som är öppet men ändå har en gräns mot det som inte hör hemma, det som vill mig illa, vill oss illa, vill världen och skapelsen ont.
Ja, det som kan sägas om ett hem och det som därför kan sägas om att höra hemma visar vad det är att vara människa, att längta hem – alltid, och känna sig hemma, och att också borta få vara hemma, höra till ett sammanhang, som är tryggt, vänskapligt, ärligt, sant och livsbejakande. Ja, ett sådant hem som på samma gång uppmuntrar och förstärker just detta i mitt eget förhållningssätt till andra människor och skapelsen i stort: att andra människor, djur och växter på djupet ska få känna sig höra till ett sammanhang, som är tryggt, vänskapligt, ärligt, sant och livsbejakande. Kort sagt: älskade.
Det var denna längtan som drev de österländska stjärntydarna, eller som vi också säger kungarna eller vise männen, ut på sin långa färd – en längtan efter att med egna ögon få se att världen och inte bara stjärnhimlen ska vara ett hem för Gud, där ingen längre är gäst eller främling utan vän och medborgare. Och när de kom in i huset, med sina gåvor, och såg barnet – då var de hemma för första gången i sitt liv, och kunde lämna ifrån sig det tunga guldet. Och myrra till den Gud som redan bar på allt, och om vilken Psalmisten skriver:
- Kungar hyllar den som räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper.
- För Gud förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv.
- För Gud befriar dem från våld och förtryck, och inviger oss till samma uppdrag – eller som det heter på bibliskt språk: smörjer oss, med myrra, till ett korsuppdrag, ett uppdrag med kors som möjlig konsekvens. Samma sorts myrra som sedan användes inför Jesu försoningsverks begravning och upphöjelse, som det är svårt att sätta en rubrik på.