Det är då en märklig berättelse, hos Lukas (1:26-38) när (jungfrun) Maria och (ängeln) Gabriel möts. Märklig eftersom tyngdpunkterna är så många i den berättelsen, och att de kan läggas så olika, och betydelserna då verkligen går åt olika håll.  

Många betonar att det som gjorde att Maria utvaldes var att hon var ung och att hon ännu inte hade börjat leva ett vuxenliv. Andra, och delvis samma, betonar att hon lydde blint – och drar därför slutsatsen att vi människor ska göra detsamma – och dessutom i våra sinnen gärna alltid ska bevara vår jungfrulighet.

Men den som verkligen tar texten på allvar, och läser den noga, och ser vad som berättas, istället för att lägga in andra ideologiska mönster i den, upptäcker två underbara saker som så nära hör samman med den handlingskraft som präglade Maria, och som uttrycks i hennes lovsång. Här är de två underbara sakerna:

1.     Ängeln säger att Maria är högt benådad – alltså att det är en nåd att hon ska få bära och bli mamma till Jesus. Om detta är av nåd, så beror det ju inte på någon egenskap hos henne, varken andlig eller fysisk. Budskapet till oss är ju därför: Öppna er för Guds nåd, när ni får den plötsligt och gratis, blir ni som tillitsfull Maria, högt benådade.

2.     Det andra som är intressant när vi närläser berättelsen är att Maria inte alls börjar med blind undfallen lydnad – istället är det ju så att hon med sin tro resonerande säger emot, och varken naivt, ologiskt eller sturskt utan väldigt rationellt, samlat och biologiskt kunnigt: Men, jag har ju aldrig…levt vuxenliv. 

Det här känner vi igen från våra egna liv – att vår tillförsikt och vårt kristna förhållningssätt är resonerande, kunnigt om fakta och hur företeelser hänger samman – men alltid med en öppning mot det där som är större och ofattbart. Så går ett varmt hjärta hand i hand med en kall hjärna – för att uttrycka det krasst, och litet torftigt förenklat.

Ett kort tag efter det här mötet med Ängeln – och att det inte bara var en dröm betonas genom de avslutande prosaiska orden ”ängeln lämnade henne” – tar sig Maria till sin släkting Elisabet, för att dela sin glädje med henne. Och den handlingskraft och det engagemang som präglade Marias personlighet och hennes liv, och som så många bibelberättelser vittnar om, återfinns så tydligt i den lovsång som Maria därefter upphöjer, Magnificat.

En lovsång som textmässigt har förlagor i den judiska traditionen, hos alla dem som stått upp för rättfärdighet och sanning, mot förtryck, mot uppgivenhet och de utnyttjande krafter som frodas i uppgivenhet och samhällelig förlamning, t ex mänsklig och ekonomisk depression.

En kraftfull lovsång, liksom Hannas lovsång i Gamla testamentet, som hämtar styrka från själens kärleksmöte med Guds Anda, och som växer i tillförsikt att allt kan vändas till godhet och liv, till hälsa och mat, och återupptaget vardagsliv, för att hela hela världen. En sång och längtan som säkert också finns inom dig! Och som världen nu verkligen behöver på alla områden, och i alla delar, i varenda vrå, avdelning och läger, dygnet runt, för så många. För dem utan röst eller ombud. För dem vi kan hjälpa också genom ACT Svenska kyrkan.

Så här lovsjunger Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” 

(Lukas 1:46-55)

I hundratals gudstjänster sjunger vi dessutom så här på söndag:

”Alla källor springer fram i glädje när Maria sjunger om sin Herre (JK)”

Sv psalm 481.