Femte söndagen i påsktiden: att växa i tro

Jesaja 57:15-16, Galaterbrevet 5:13-16 och Johannes 17:9-17.

Psalm: 179 på morgonen! Och 510 på kvällen!

Sedan flera hundra år har kunskapen om universum, alltså om makrokosmos ökat steg för steg. Stjärnor och galaxer, planeter och joniserade gasmoln – om allt det här växer kunskapen, och den kommer att fortsätta att växa. Resorna till månen är jämfört med vad vetenskapen nu känner till om vår galax Vintergatan nästan ingenting.

Och samtidigt här på jorden fortsätter vi att brottas med de eviga frågorna, om livets mening, vad det är att vara människa, varifrån vi egentligen kommer.

Var och en som en majkväll med luften och naturen runt omkring, går ut och tittar på stjärnhimlen slås just av detta: Alltings storhet och ändå trots sin egen litenhet, sin egen identitet, sitt eget jag, i ett sammanhang, i allt detta som tycks utan slut.

Varje möte med en människa, innehåller på något sätt också tanken på ett uppbrott från den människan. Alla som vi älskar och känner så väl kommer vi en gång att behöva lämna – det hör till det mänskliga villkoret – och när vi förstod att det är så, ja, det var då vi gick över från barndom till ungdomstid. Vi förstod plötslig, och kände rätt starkt den där saknaden i förväg – och som vuxna övar vi oss att hantera saknaden, förlusten av dem vi älskar – och av oss själva. Vår egen ändlighet slår ju mot oss med jämna mellanrum. Särskilt på morgonen känner vi av det – när vi vaknat tidigt och kanske vandrat ut i naturen för att få ett svar. Och när vi klätt av oss och lägger oss ned.

Tre kapitel i evangelisten Johannes, ja hela tre kapitel, nämligen 17, 18 och 19, ägnas åt att beskriva Jesu avskedstal. Ett tal som handlar om alla dem, och allt han nu lämnar, och ett tal som handlar om vad som består trots alla han lämnar och allt han lämnar. Vad är det då som består – jo det som består, och förtätas är hans gemenskap med Gud och kärlek till människorna och deras värld.

Gemenskapen med Gud växer – trots att han lämnar sina lärjungar, världen, kyrkan och tiden. Och nyckeln till varför detta kan vara en tröst är paradoxen som uttrycks i orden att ju närmare Jesus blir universums ursprung och mål, Gud själv, ju närmare kommer Gud oss människor.

I en naturvetenskapligt präglad tidsålder som vår – när människor vet mer om galaxer och planeter, molekyler och virus än om sitt eget släktträd och sina egna religiösa traditioner – så finns det en risk att vi människor lägger det naturvetenskapliga tänket på religionen, och därför tänker på Gud bara som en neutral kraft som åstadkommer saker, sätter igång saker, ja en princip, en motor för universum, både för makro- och mikrokosmos.

Men det finns några ord i Jesu avskedstal som räddar oss från att bli fastlåsta i en sådan fälla, och det är när Jesus ber sin Gud att bevara lärjungarna, och därför oss från det onda. Bevara från det onda!

Det onda finns – och kan aldrig viftas bort. Det onda finns – och när Jesus i sitt avskedstal ber sin Gud att bevara oss från det onda, ja då visar det ju att för Jesus är Gud fullständigt GOD. 

Och varje gång vi sitter vid en porlande bäck eller tittar upp mot stjärnhimlen en majkväll, eller hör och läser om universums oändlighet och gåtfullhet – ja då ska vi påminna oss om att den kraft, princip eller vad du än vill kalla motorn för det hela, och alltihop är GOD, och står det onda emot.

Alltid med kärlek och mod till de försagda.

Alltid med frihet och längtan till enighet.

Alltid med sanning om vad det hela handlar om: En varm god kärlek – inte en kall neutral livsprincip.

Och det Jesus ber om, är ju det vi längtar efter, och det Gud svarar oss med: En varm god kärlek, en kram som genomkorsar hela universum.

Och som vi växer in i, som en bäck som finner sin väg till havet.