Redan 1987 skrev Bo Larsson om gränslandet som de flesta människor rör sig i, och omnämner eller bortser från på olika sätt. I sin bok Närvarande frånvaro undersökte han denna tematik hos författarna Lars Andersson, Sven Delblanc, Lars Gyllensten, P C Jersild, Sara Lidman, Astrid Lindgren, Torgny Lindgren, Peter Nilson och Göran Tunström. Själv är jag just nu mest fascinerad över hur tematiken visar sig som det allra mest meningsbärande på varje sida i den helt fantastiska Septologin av Jon Fosse.
På söndag, den 28 juli, 9:e söndagen efter trefaldighet som har temat Goda förvaltare, läser vi Psaltaren 8 och Matteus 25:14-30. Texten från Matteus är en s k liknelse som Jesus har utvecklat ur välkänt traditionsstoff. Liknelsen är svår att ta till sig, bl a för att den framstår som motsägelsefull och oetisk. Men intressant är den, bl a för att den knyter an till tematiken Närvarande frånvaro – för ägaren (Gud, Meningen, Hoppet, balansen mellan jaget och världen) ”var bortrest”, alltså frånvarande samtidigt som människorna förväntas känna, tänka och handla i linje med ägarens förväntan, Guds närvaro.
Dessutom: Jesus Kristus går in i den frånvarande gudsföreställningens ställe och omformar bilden av Gud, och kanske också Gud själv, som återigen alltså förändras. Därmed representerar Jesus Gud på jorden, och människorna inför Gud, i försoningen.
Det berättas om ett barn som hela sin barndom längtade efter de där sommarkvällarna när föräldrarna var på fest i grannskapet och barnet fick följa med, för värdparet hade också barn, och i samma ålder. De första timmarna av festen satt de i trädgården, och sedan flyttade sällskapet in på glasverandan när kvällsbrisen låg på. Barnen somnade i sofforna innanför verandan, och hörde sorlet och glädjeskratten, och bars sedan den korta vägen hem, i den underbara sommarnatten, när festen var över, och stillheten fallit ner, överallt som finns
Och det var just denna vandring hem, som barnet längtade efter hela året, för då när barnet väcktes av att någon lade en lätt filt runt kroppen, och lyfte upp barnet och höll det nära sin kropp, öppnade barnet sina ögon, och såg rakt upp på himlavalvet, såg stjärnorna lysa starkt, och kände i hela sin kropp den mjuka rörelsen av att bli buren fram över trädgårdsgräset och sedan den lilla grusvägen. Det var detta tillsammans-skapet, tryggheten i att vara buren och blicken upp mot nattens stjärnor som fascinerade barnet och gav en grundstämning av lugn och tillförsikt – som skulle bära hela livet, och som liksom blev höjdpunkten på festen, med god mat och glädjen runt bordet, sommar efter sommar.
Detta barn är nog alla människor, för det är det vi behöver, trygghet och en blick upp mot stjärnorna, ett lugn och också en förundran över alltings storhet, det oändliga – precis som det står i den åttonde Psaltarpsalmen:
”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne.// Du gjorde människan nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du människan.”
Det är gåvan som ges människan, att förundras över skapelsens storhet och allt underbart i naturen, i kulturen, samhället och mellan människor – och att använda sitt förnuft, sin etiska kompass, sitt engagemang för denna skapelses skull, för andra människor. För det goda.
Jesus bad psaltarpsalmer varje dag och därför självklart också då och då den åttonde Psaltarpsalmen. Mycket av det han sade i sin Bergspredikan så som den återges i Matteus 5:e kapitel är direkt inspirerat av just Psaltaren. Hans liknelse om vad människorna gör med sina talanger, alltså sina talenter, talar rakt in i våra liv. För varje dag prövas vi om vi får det goda vi har blivit anförtrodda att växa eller bara gömmas undan. Som människor, nästan som gudar som det står i psaltarpsalmen, kan vi oftast göra så mycket rätt och gott – och att få känna den glädjen hör till våra grundläggande längtor. Det är så vi blir människor på riktigt, när vi förundras över skapelsens storhet, upplever att vi är burna också i natten av Gud själv, trygga och lugna, och när vi anförtros uppgifter i livets tjänst – uppgifter som motsvarar de talanger vi har fått, och som vi utvecklar genom det som vi kallar våra liv, som alltmer blir liv i Gud, eller kanske inte, för att anknyta till hur gränslandet mellan säkerhet – osäkerhet och tro och orimlighet, ljus i mörkret målas i fr a Septologins femte bok, tänker jag