Kommer precis hem från en stillsam lugn kväll i hoppets tecken. Samlade i Göteborgs synagoga var människor som hoppas på en framtid för alla. Men det var inget skrälligt och högljutt hopp, inget hopp ogrundat i livets lidanden. Det var ett genomlevt och genomlidit hopp. Ett sant hopp bland dem som vill mer än det som hittills har visat sig möjligt.

Vi såg bilder av och nämnde de mördade offren för antisemitismen vid namn och fick höra om deras vardagsliv, om deras personligheter. Varma, generösa människor. Kreativa, solidariska och toleranta. Vi nämnde städerna som blivit attackerade av antisemitismen. Världsdelarna var representerade, en efter en. Vi satte ord på vad det handlar om när några mitt ibland oss blir hatade för vad vi är, inte vad vi gör eller säger. Hatbrott mot mänskligheten.

Rabbinen sjöng vår bön om hjälp och barmhärtighet. Tröst till de familjer som drabbats. Livsmod till dem som slagits till marken. Sången var bräcklig och gänglig. Den vita klädnaden hade mer än en betydelse – och det syntes i både påklädandet och den svepande rörelsen. Och det var inte spelat. Det var verkligt och en bild av all den dödsrädsla som finns i en värld som fortsätter blanda ihop sin egen skuld med andras. Gång på gång. Om och om igen ställs frågorna som cementerar orättfärdigheten och ger okunnigheten vind i seglen, och omoralen ett kommandospråk. Men tro mig, här i synagogan innefattade sången om hjälp och barmhärtighet var och en, alla. Som ett himmelskt stråk om förändring. En värld där människor igen ska få stå i skrattande klungor tillsammans på trottoaren. En värld utan säkerhetszoner och skottsäkra fönster bara för att komma in ett vackert rum och tacka och lovsjunga det fantastiska att få vara människa i en värld med alla människor.

Vi fick höra representanter för samhället, både det svenska och det danska, berätta om det som hände förra veckan i Köpenhamn. Alla var de bleka och härjade över att så få i samhället hade läst tidens tecken. Det är inte historien, utan misstagen och det selektiva seendet och hörandet i historien, som upprepar sig. Och ändå föds vi alla goda, som rabbinen upprepade.

Guds välsignelser!