För de flesta människor var det en helt vanlig dag, att vakna upp till. Det blev fort ljust - men ändå litet svalt i luften. De vanliga bestyren, med att hämta vatten, förbereda maten och göra allt det där som behövs och av vana händer utförs. Då och då i byarna här nedanför Jerusalem stannade någon upp i sina sysslor, eller såg sig runt, över axeln, och kastade en blick bort mot staden. Murarna och templet såg ut att resa sig upp ur marken. Och allt det där var helt omöjligt att omfatta med sitt förstånd och sina känslor. Att få bo och leva så här nära templet, och kunna skymta det i sin vardag, var…, ja orden och uttrycken för det gick knappt att finna.

Jerusalem var så mycket och så mycket olika saker. Det var staden där människor bodde, och dit människor kom från hela landet för att fira de stora högtiderna (åtminstone en gång i livet), det var mötesplatsen för handelsvägar, ett köpcentrum, det var mötesplatsen för kulturer, för folkslag och livsåskådningar. På samma gång var det platsen för en mångfald av tolkningstraditioner och intellektuella spekulationer, för världspolitik och diplomati, för torghandel och grundutbildning.

Men istället för att säga att templet låg i Jerusalem - så visste alla, att staden byggts runt templet, både på ett djupare sannare plan och historiskt. För templet var platsen för mötet med Gud själv, och i templets allra heligaste rum bodde Gud, världens skapare, alltings ursprung och mål, som omsluter oss på alla sidor, och som håller oss alla i sin nåde-varma hand, om den än inte alltid går att förstå sig på.

- "Där i templet bor Gud" viskade säkert de äldre barnen förtroligt och hemlighetsfullt till sina småsyskon i lek, och under måltider i skuggan på bakgårdar, och pekade bort mot Jerusalems höga och vidsträckta murar.

De minsta barnen lärde sig tidigt att detta var viktig kunskap, och att det var oerhört stort att få tillhöra det här, och att få höra om och om igen. Säkert var det så att just orden ”Där i templet bor Gud”, hjälpte dem att tro, för Gud blev som en av dem, bodde på jorden, om än inte med stampat jordgolv och i trånga kyffen utan med golv av finaste sten och i rymd med oanad höjd.

Olikheterna mellan vanliga människors villkor och Guds villkor överbryggades av att alla, både Gud och människa, bor på jorden, och är därför ändå rätt lika. Och till traditionsförmedlingen hörde att berätta för varandra att under ökenvandringen hem - bort från fångenskapen i Egypten, så bodde Gud också i ett tält, precis som folket. Samma villkor, och på samma resa.

Att Gud dessutom bor i himlen, tronar på molnen, och är outgrundlig, evig - gav en relief till Guds tempelboende. En spännande, utmanande relief som förstärkte livsmodet. Och gav tröst i sjukdom och lidande och ensamhet.

Heligheten, det totalt avskilda, en personlig plats av evig kärleksglöd med livets alla koder, når långt in i människors hjärtan och vardag.

Det är från detta helt vanliga vardagsliv som Jesus kommer. Uppvuxen i Nasaret, vandringspredikant, inspiratör, friskgörare, och rotad i det galileiska - alltså på flera sätt så långt det bara går från allt som Jerusalem står för.

Så närmar sig Jesus Jerusalem med sina vänner - och utanför staden möter några till upp. Människor som hört talas om honom (men utan att veta särskilt mycket), och som fäster sitt hopp till honom. Och alla ropar de ut sin djupaste längtan, i lovsång, om befrielse ur all fångenskap.

Många år tidigare så hade Jesus, som tolvåring, varit i Jerusalem med ett följe från Nasaret. Maria, hans mamma och Josef trodde under vandringen tillbaka till Nasaret att han var med någon annan i följet. Men han var i tempelgångarna visade det sig. När de till sist hade funnit honom, och i sin oro frågade honom vad han tänkte på när han på det sättet hade lämnat följet, svarade han: Jag har ju bara varit i min faders hus. Och om tolvåringen, för han hade diskuterat med de lärda där i templet, hade många sagt att han var en pojk uppfylld av Guds vishet, Sophia.

Och nu var Jesus på väg dit igen, till templet, där Gud som också bor i himmelen bor.
Och han red på en åsna, för enligt den judiska traditionen skulle alltid en kung som var på väg till sin tronbestigning rida på en åsna. Och bredvid sig hade åsnan sitt föl, sitt barn.

För mig är detta avgörande och underbart, att Jesus inte ville skilja åsnan från sitt föl. För mig blir det ännu ett tecken på det som jag varje dag vill känna, när jag kastar en blick över axeln, eller höjer blicken. Att de två djuren inte ska skiljas åt visar att det gäller att hålla ihop verklighetens olika delar så att de inte faller isär, det gäller att bygga gemenskap mellan himmel och jord, nuet och framtiden, vardag och högtid. Inget som hör samman får ju bändas isär. Guds helighet håller samman allt.