(2018)… Första söndagen efter trettondagen – Predikan i Brämaregårdens kyrka: Jesu dop/liv/kropp

På det nya året läste jag i en dagstidning att 2017 var ett speciellt år i Sverige genom att antalet donationer av kroppsorgan hade ökat, från en redan hög nivå till en ännu högre nivå. En liten notis var det – men en notis som egentligen handlar om en oerhörd samlad lycka för över hundratusen människor i Sverige. Dessutom en lycka för donatorer som i förväg vetat att andra människor, efter dem, skulle få ett meningsfullt liv, ett liv i hälsa, just genom att få en njure eller en hornhinna, eller ett annat livsviktigt organ.

Och runtomkring både donatorerna och dem som fått organ, finns familjer, vänner och bekanta som kan glädja sig över att någon älskad eller arbetskamrat, fått livet tillbaka, genom någon, ibland känd men många gånger helt okänd, räddare.

Mänskligheten har samhället att tacka för detta. Samhället som har gett den medicinska vetenskapen resurser och lagstiftning som möjliggjort organdonation, alltså att människor osjälviskt hjälper andra människor, att komma ut ur mörker, lidande och hopplöshet.

Vid varje sådant här tillfälle förundras vi över att våra liv är mer än våra egna kroppar. Vårt liv är något mer, men så sammanbundet med det kroppsliga att liv och kropp villkorar varandra samtidigt som gränsen för "det egna" förändras.

Tidningsnotisen visar också att den gammaltestamentliga drömmen och visionen som Jesaja uttrycker, på ett underbart sätt uppfylls i vår tid. Orden jag tänker på är från läsningen idag: Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset.

Det går inte att sammanfatta Jesu liv med några få ord – men ett perspektiv kan läggas på det han stod för, det han gjorde, sade och var med om. Det perspektivet är just hur liv och kroppslighet hör samman hos honom. Från början, genom slutet och på nytt igen.

När hans offentliga livsprojekt ska börja går han först bort till Jordanfloden och ber Johannes att döpa honom med sitt så kallade omvändelsedop. Uttrycket omvändelsedop innebär att detta var ett dop där subjektet var den människa som döptes, och att det handlade om att lova att omvända sig, bli en bättre människa. Helt och hållet. Fullt ut. Ungefär som vår tids nyårslöften.

Johannes vägrar – med motiveringen att han tycker att Jesus redan är fullkomlig. ”Du behöver inte göra det här” hör vi honom säga.

Jesus svarar: Inte för min skull – utan för människornas skull.

Och därmed blir Jesu dop, där hela kroppen nedsänks i flodens vatten, det ögonblick i historien och den dimension i evigheten när Jesus går in i det mänskliga livsvillkoret, går hela vägen in i de historiska kroppsliga förutsättningarna – för att bära våra kroppar och våra liv hela vägen tillbaka till Gud.

Det är därför himlen öppnar sig, för nu finns inga hinder mellan himmel och jord, evighet och tidslighet. Nu är allt liv på väg att gudomliggöras, kroppsligt som andligt, psykiskt, kulturellt, relationellt.

Duvan är tecknet på fred, när kaos vatten rinner undan från kroppen som reser sig upp ur floden, precis som när jorden "återföddes" och regnbågen blev löftet om kärlek som är poängen i myten om Noas ark. Och allt ska bli en enhet i Gud.

Rösten är det fullkomliga livets bekännelse att Jesus är utvald för detta, för andras skull, för att ge alla, och därför också dig och mig, liv, kroppslighet och evighet. Att Gud verkligen gillar detta anas i den försiktiga viskningen: lyssna, hänge er, för här har ni ”min utvalde”.

Psalmer: 386, 258, 74, 122
PS: Tack för det goda samtalet vid kyrkkaffet i Brämaregården.
Kommer att sakna er.
Kristian


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *