År efter år har jag sjungit de varma adventspsalmerna. Sett barn tända första ljuset i koret med leende kyrkvärd vid sin sida, och hört tonerna från trumpet. Lockelsen och längtan att som predikant varje år hitta en ny ingång i evangeliets text om intåget kan jag inte vara ensam om. Därför har jag och säkert också andra hittat och utvecklat bl a följande eller liknande ingångar i första advent, Jesu intåg i Jerusalem:

– åsnans djupa tankar att få bära, som en del av skapelsen och livets mening,

– att åsnan inte var en stridshäst utan står för något helt annat, kyrkan mot världen,

– att jublet och hosianna-ropen kommer att förbytas i pöbelrop på borggården,

– att de mantlar som alla lade av sig är symboler för allt människor måste lägga av sig för att närma sig det väsentliga i livet, och att det finns massor av människor som har rätt till våra mantlar,

– att Jesus satt på en åsna för att få ögonkontakt med människor som stod längs livets väg,

– att han gjorde sin konungsliga tronbestigning och därför red in i den port kungen skulle rida in i varje år för att återinsättas i sitt ämbete, kung i ditt liv,

– att åsnan är envis och det måste vi också vara i kampen för det goda, klimatet, världen och framtiden,

– att vi precis som åsnan alltid har någon som går bredvid oss, som en Emmaus-vandrings-känsla,

– att vi kan ”gå före och efter” i flera bemärkelser (och att detta är nåd),

– att vi alla har ”åsnor” som vi blir ombedda att låna ut för andra människors skull, och att det är ”Herren” som vädjar,

– och att vi kommer att få igen allt åsnigt, för Jesu löfte gäller alltid!

I år möttes jag av ett helt annat budskap. Och det var så befriande. För någon flyttade på fokus. Äntligen! Tack! Bort från tankar och utläggningar och spekulationer kring det där som hände utanför Jerusalem.

Istället blev det hjärtpunkten, avsikten och målet med intåget, som sattes i centrum.

Jesus var på väg till templet, för att be, det är helt klart. ”Detta är ett bönens hus”, står det i texten. Jesus längtade till bönen, längtade så att det värkte till dialog med Gud, och vid templet botade Jesus människor som inte kunde se, och människor med funktionsnedsättning (halta som det förkortas i bibeltexten). Jesus var på väg till bönen, och botade därför först. Det fanns liksom ingen annan väg.

I templet fanns barnen, som lovsjöng, med sina röster och just genom att finnas till. Så enkelt kan det vara: be, bota, barn.

Och några dagar senare sammanfattar Jesus sitt uppdrag i två ord: barmhärtighet och rättvisa.