Här några ord om de tre bibeltexter som blir lästa i gudstjänster i hela Sverige idag den 20 söndagen efter Trefaldighet. Tre helt olika texter – men ändå inte. Här finns några spännande roller att gå in i. Den i oändlig sorg men så realistiska människan, den goda men följsamma, den hängivet beslutsamma, den uppmanande tydliga människan, den varma mottagande, den fängslade, den besökande, den vädjande, den sjuka, och en till, minst, t ex den som blivit döpt (eller kristnad som man sade förr) samt Den som redan går med hela vägen (med oss).
Idag lyssnar vi på tre bibeltexter i våra kyrkor. Tre texter från tre helt olika situationer, och med en stor tidsrymd mellan dem. Texterna är också olika på så sätt att de handlar om olika saker, vitt skilda saker. Kan det tyckas.
Den första texten är den vackraste texten, för den beskriver på ett fantastiskt sätt den realistiska syn som Noomi har om vad som är bäst för hennes svärdöttrar nu när olyckorna och död har drabbat hennes söner, alltså deras äkta makar, och att svärdöttrarna måste vara kloka när de planerar sina liv. Men allra vackrast blir berättelsen när Rut svarar henne att hon aldrig kommer att överge sin svärmor, och vända tillbaka. Och orden som hon sedan säger liksom etsar sig i ens minne: Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud, är min Gud.
Rut börjar alltså sitt statement i det nära, i du-jag-relationen, talar om rörelsen över land och vatten och att slå sig ned, och lyfter sina ord från det personliga till en tillhörighet till folket, och ytterst att dela samma Gud, samma grundövertygelse om verklighetens beskaffenhet.
Med några ord beskriver hon alltså allt det som varje människa längtar efter: att få leva nära och troget, att följas åt – och att få känna tillhörighet till den plats man lever på, stanna där man behöver, och ytterst att allt detta har med tron på samma Gud att göra: Kärlekens Gud.
Den andra texten, episteltexten är inte alls på samma sätt vacker, och uttrycker inte heller ett personligt vittnesbörd om tillgivenhet och tro, men ändå något viktigt, om än i uppmaningens form, och med en pedagogisk argumentation: Visa gästfrihet – och föreställ dig att det är du som sitter i fängelse. Lev dig in i den andres situation, för som människa har du den förmågan, du är ju Guds avbild.
Den tredje texten liknar mest den första: Jesus vänder om när han får höra vad som håller på att hända, och går hem till Lasaros för att väcka honom från döden. Och det antyds att Jesus själv också kommer att uppstå, för det talas om två dagar innan han ger sig iväg. (På) den tredje dagen, är hela världens hopp, särskilt nu i klimatkatastrofens dagar, och att få vara med i hoppets arbete för jordens räddning, istället för att bidra till dess undergång. Med sig vänder Jesus oss – för det är i Jesus vi rör oss och är till: Döpta in i liv, det är minsann något annat än att vara döpt ”till” något, t ex ett namn ungefär som en etikett.
Bibeltexter: Rut 6:1-19, Hebreerbrevet 13:2-3 och Johannes (evangeliet) 11:1-7.