Eftersom det handlar om Helsingborg fick jag beskedet, digitalt att jag hade fått tjänsten som kyrkoherde i Helsingborgs pastorat.

Jag kände omedelbart en boostad, alltså förhöjd livsglädje.

Strax därefter fick jag ett Välkommen-till-Lunds-stift av biskop Johan, och sedan ett mail med datum och klockslag för den gudstjänst vi firar nu, och samarbetet med biskopen tog sin början med att jag återigen blev kallad till kontraktsprost i Lunds stift.

Bredvid datorskärmen där jag lever mitt liv, när jag inte åker buss runt i Helsingborg på väg till gemenskaper av olika slag, ligger det alltid en psalmbok innehållande evangeliebok där varje söndags och helgdags bibeltexter är återgivna.
Så fort jag fick reda på datum för mottagningsgudstjänsten öppnade jag boken för att se vilken evangelietext, alltså predikotext det skulle bli. Så är det nämligen i Svenska kyrkan. Texten är given - predikanten får inte själv välja text att predika över.

Men - som filosofen Ludwig Wittgenstein skriver i senare delen av sitt författarskap, och faktiskt där har som ett grundtema: Det är väldigt svårt att tala om logik och transparens när det kommer till att tillämpa en regel, vilken regel som helst.

och som jag skulle vilja tillägga, i överförd bemärkelse också när det kommer till att utlägga en text. (Så därför kan ju predikanten trots att det kanske inte är ens älsklingstext som är angiven ändå framföra sina favoritidéer som om de vore direkta konsekvenser av texten.)

En som funderat mer och längre än andra över det här fenomenet är professor Werner G Jeanrond som i sin teologiska tolkningsteori konstaterar att det är svårt att undvika det som han kallar för den ideologiska förvrängningen. Alltså, att ideologin tar över och kidnappar texten. Något som den välkände teologen Anton Fridrichsen på 40-talet så målande beskrev som att texten bara blir en trampolin för predikanten, för att kunna uttrycka sina favorittankar.

Så lutar jag mig fram bland alla tunna clienter, högtalare och färgglada notislappar och kvardröjande kaffemuggar på mitt skrivbord, och öppnar boken, bläddrar fram till 16 söndagen efter Trefaldighet, och ser direkt att det är en görbra evangelietext.
Vadå bra? Jo, det är en bra bibeltext på tre sätt – för att anknyta till en känd predikotradition i Sverige:

För det första är ju säkert de flesta av er förtrogna med textens grunddrag. Ni har hört eller läst, eller sett det på film. Texten skildrar ett förlopp, med dramatik och repliker. Och ni kan storyn, om Marta, Maria och Lasaros.

- hur det börjar med oroliga och svåra samtal,

- hur åskådarna andlöst väntar på vad som ska hända,

- hur Jesus kallar ut Lasaros, som får liv,

- och träder fram levandegjord från nihil, intigheten, och kommer ut till

Varat och tiden, som också är titeln på en av existentialismens mest inflytelserika bokverk.

Detta är verkligen en bra text tänkte jag alltså, för de flesta kan den ju redan, och har säkert uppfattningar om den som jag kan ta spjärn mot eller bekräfta, och förstärka. I mitt stilla sinne tänkte jag sedan: Så hemskt om det istället hade varit en poetisk, vacker, mysig text, utan handling men med ett starkt moraliserande driv. Då hade ni kanske inte känt till den - och hur skulle jag kunna predika över moral!

För det andra är det en bra predikotext eftersom den handlar om .... relationer.

Texten tar oss ju in bakom kulisserna hos tre syskon, Maria, Marta och Lasaros, som känner Jesus rätt väl - och vi får vara med dem en stund när deras liv och mening står på spel. Att de känner varandra väl märks på deras samtalston. Den är direkt och delvis prövande och förebrående. Den är sann, och den mixar känslor, intuition, krassa realistiska fakta, gråt och luckor. Allt går inte att säga - och luckorna i replikskiftena visar att här finns det riktig gemenskap. De kan ju vila i sin gemenskap och behöver inte försöka förstå och sätta ord på allt de känner.

Jesus skakar av gråt och inre upprördhet mer än en gång och det kan ses som ett litterärt planterande som pekar fram mot det yttre jordskalvet vid Jesu korsdöd, på Golgata.

Argumentationen mellan syskonen och Jesus är rationell och djupt förankrad i dennjudiska traditionens tillit till Guds kärleksvilja att låta allt skapat vända åter, en gång i avlägsen framtid. Denna tillit svetsar samman syskonen. Men Jesus blir ändå otålig och säger:
- ja, ja, ja, men detta framtida eskatologiska skeende ska faktiskt äga rum här och nu.

( Ljusets dagg ska falla över skuggornas land, - för att ta upp Jesajas ord från den gammaltestamentliga texten som vi har hört idag.)
Ljusets dagg ska falla över skuggornas land .

Och så ställer Jesus sig med syskonen Marta och Maria som fond framför den sten som är väggen mellan liv och död. Det är då relationen mellan syskonen och Jesus får ännu en dimension. Marta och Maria med sina ord och gester, och Lasaros med sitt lidande och sin död frigör nämligen det allra bästa hos Jesus, och det är:

· uppenbarandet, avslöjandet av Jesu Kristi gemenskap med Gud själv, och uppväckandet av Lasaros som ett tecken på det framtida uppväckandet av allt som dött.//


På ett liknande sätt ger Maria Jesus styrka några dagar senare när hon genom att smörja in honom med olja förbereder honom såväl fysiskt som identitetsmässigt inför hans gravläggning.

Innan jag kommer in på den tredje sak som jag uppskattade med att det blev den här texten, vill jag att ni följer med upp en bit, och tittar på den uppifrån. Fokusera nu stenen som är hindret mellan syskonen som splittrats av sjukdom och död, stenen som håller en av dem borta:

Borta från naturen, från luften, från djur och växter, från vattnet,
från yrkeslivet, familj, hemmet, barn
från kultur, från musik, från konst och litteratur,
borta från meningen, glädjen, från rättfärdighet som bygger fred,

Borta från kroppens och sinnenas njutning.

Jesus vill utmana stenen, stenen som är hindret för allt detta.
Därför ombeds vännerna att rulla undan den.

När stenen har blivit bortrullad kom Lasaros gående ut ur klippgraven med resterna av död fortfarande hängande runt sina magra armar och ben. Men Lasaros kom inte ut av sig själv - Jesus kallade fram honom, nämnde honom vid namn, precis som när vi döps, och sade: Kom ut!

Nu efter den här allegoriska, alltså symboliska utvikningen vill jag avsluta med det tredje som gjorde att jag upplevde att det var en väl vald söndag att få fira den här gudstjänsten på.

Om det första var att ni alla är förtrogna med texten, alltså har en bra Know How, så var det andra som gör den till en relevant predikotext att den handlar om relationer,

relationer mellan människor,
relationer mellan människor och Jesus Kristus
och den väsensmässiga eller viljemässiga relationen mellan Jesus och Gud.

Det tredje är det starka sambandet mellan texten och det som Jesus var med om i påskveckan. Och jag vill beskriva sambandet med tre ord: kronologiskt, geografiskt och innehållsmässigt.

Kronologiskt kommer ju texten strax innan det som hände Jesus på skärtorsdagen, långfredagen och påskdagen.

Geografiskt ligger texten och Jesu påskvecka också nära varandra eftersom syskonen bodde i byn Betania strax utanför Jerusalem där Jesus blev torterad, dödad, lagd i en grav - och uppväckt.

Det innehållsliga sambandet mellan texten och påsken uttrycker aposteln Paulus så här, i dagens episteltext från Andra Korinthierbrevet: Jag vet att Gud som har uppväckt Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.

Summary:

Lasaros blev kallad till livet igen, som ett löfte som gäller oss.
Och meningen med att Jesus fick liv igen är
att allt liv som har dött,
ska få liv igen
när nya sångers ljud
hörs.

Eller - för att uttrycka samma sak på ett sätt som kanske passar dem av oss bättre som är vana vid att förstå och förklara företeelser genom orsakssamband:

Konsekvensen av att Jesus fick liv igen

är att allt liv som har dött,
ska få liv igen.

Och allt som under naturens och historiens gång
har förstörts och splittrats…

och alla människor, folkslag och nationer
som har vänt varandra ryggen, och förtryckts

Ska en gång
förändras,
förvandlas,
försonas,

och blir en riktig gemenskap, i Gud.
Och allt detta börjar här mitt ibland oss, nu.

(Gud är alltings ursprung och mål...)


Psalmer: 1:1-3, 721, 38 b, 399 och 817 a.
Texter:
Jesaja 26:19, Andra Korinthierbrevet 4:7-14 och Johannes 11:28-44.