Återigen finns det anledning att fundera över varför det är så att det som en ihärdigt och med brinnande känslor försöker motverka alltför ofta är just det som en klockrent medverkar i. Reflektionen, som förr uttrycktes med orden att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser, gör sig påmind.

Ett exempel är de amerikanska importtullarna som var avsedda att skydda USA och göra det stort (igen) men som verkar isolera landet såväl politiskt som ekonomiskt. Tullarna kan om de första konsekvenserna är tecken på en trend faktiskt dessutom skapa onödiga spänningar mellan olika delstater.

Ett annat exempel på kontraproduktiva åtgärder är eventuellt de svenska amorteringsreglerna vid köp av ny bostad. Regler som tvingar människor, inte minst 90-talister att spara pengar just i de objekt som anses vara mest riskutsatta! Ett bättre alternativ vore kanske att staten genom beskattningslättnader på andra områden styrde människor till att spara i objekt, t ex värdepapper som ligger långt från och i det närmaste är oberoende av den bubbla som bostadsmarknaden sägs utgöra.

Varför är det så - att vi egentligen vet hur saker hör samman, och vad som påverkar vad, men att vi både som individer och samhälle ändå alltför ofta gör helt tvärtom. Gång på gång. Följer den väg som alltför ofta motiveras utan hänsyn till de vidare perspektiven och utan de breda och djupa konsekvensanalyserna och utan att alternativa åtgärder för att lösa ett specifikt problem tas fram. Hur kan det komma sig att våra lösningar gång på gång bidrar till att problemet som uppmärksammats ökar, och ges näring för att växa sig ännu vildare?

Finns det något sätt att ta sig ur den här fångenskapen och hitta en ståndpunkt eller en livsattityd eller en kunskap för att möta problem på sådana sätt som löser det som problemet lyfter fram utan att skapa liknande eller svårare problem?

Behöver vi alla sätta oss ned och kanske också tillsammans skapa ett sammanhang i vilket vi fördomslöst tar oss en funderare över hur vi ska förhålla oss till den oerhörda verifierade kunskap och analys som finns tillgänglig worldwide, och all ackumulerad bildning och oanvänd kreativitet. Visst är det nu på tiden att vi faktiskt låter de öppna ideologierna snarare än olika motsvarigheter till snabba cash få avgöra hur framtiden ska bli.

Att kristna människor och ledare som t ex påve Franciskus i ett sådant sammanhang också har mycket att lära har helgens mediarapportering tydligt visat. Och stenarna är svåra att bryta upp, för att ta upp tråden från de inledande orden om goda föresatser- men det som var förlorat ska bli återfunnet, för att anknyta till Jesus som i dagens evangelium (Lukas kapitel 15) visionerar detta varmt tröstande löfte. Och det löftet ger Jesus några verser längre fram i samma kapitel till den människa som hade svikit såväl sin grundövertygelse som sina närmaste i familjen. Och av bibeltexten framgår det att Jesus dessutom i sitt varmt tröstande löfte inkluderar den människa som inte direkt kunde förmå sig att dela andras glädje.