Så här i Allhelgonatid när tankarna går till alla dom vi sörjer, och saknar, så att det känns på riktigt, finns det anledning att ta tag i en bok eller film eller musik som betytt mycket. Att se en film och känna tröst, eller läsa några utvalda citat ur prosa eller en dikt, som tröstar själen och stillar sinnet. Utan att distrahera eller förminska. Som istället bara bekräftar känslan och tankarna.

Att se eller läsa eller höra något kvällen innan vi ska gå till kyrkogården eller begravningsplatsen och tända ljus eller om vi är långt från gravarna, se på bilder som någon skickat till oss. För att vi ska se hur vackert det lyser, i mörket, där hoppets ljus är tänt, och i kyrkorummet där musiken spelas varsamt, och psalmer och bibeltexter berättar om ett liv som består, ett älskat liv, uppståndelsens liv.

En sådan kvällen-innan-text jag tänker läsa högt är hämtad från en bok av Haruki Murakami.

Jag vill nedan i kursiv stil återge hur bokens jag resonerar då han för sista gången (utan att ge sig tillkänna) ser den människa som liksom han har förlorat sin älskade vän. Den vän, ja enda människa, som de båda, fast på olika sätt, älskat, och med tiden faktiskt har blivit ett med. Eller som det så ofta är i Murakamis böcker: Hade varit dom själva redan från början. Och därmed fört dem så nära varandra och samtidigt för alltid isär.

Ja, här fortsätter vi alltså var och en på sitt håll att leva våra liv, tänkte jag. Hur djupt ödesdiger förlust vi än drabbats av, hur viktig sak som än slitits oss ur händerna och berövats oss, eller hur mycket vi än bara lämnat efter oss vårt yttre skinn och förvandlats till helt andra människor lyckas vi alltså på det här viset tyst leva vidare. Vi lyckas sträcka ut våra händer och dra till oss vår utmätta tid för att sedan lämna den bakom oss. Utföra vardagliga rutinhandlingar – ibland riktigt skickligt. Dessa tankar fick mig att känna en fruktansvärd tomhetskänsla.