Tankarna i det här blogginlägget är nog litet påverkade av beskedet att Moltmann, Hoppets teolog, en av de största på 1900-talet har gått ur tiden. Redan i tonåren mötte jag hans texter, och de gjorde intryck. Kanske märks litet av detta i ”predikan” som följer.
Predikan 16 juni 2024
Tredje söndagen efter Trefaldighet: Lukas 15:1-7 (men läs hela kapitlet!)
På söndag, den 16 juni, är det diakon- och prästvigning i Lunds domkyrka, och det är en stor högtidsdag:
- för Svenska kyrkan, som får ta emot människor som härmed blir vigda till ett liv i tjänst,
- för de församlingar som får ta emot dessa nyvigda med allt de har med sig av erfarenheter, perspektiv och kunskaper, och
- för de nya prästerna och diakonerna som nu, efter år av förberedelser, äntligen får gå in i hoppets tjänst.
För biskop Johan är det ju dessutom så att det är en fantastisk dag att ha en diakon- och prästvigning på, eftersom evangelietexten från Lukas 15:e kapitel, den om det förlorade fåret, passar perfekt in på den uppgift som de nyvigda har gemensam, nämligen att söka upp människor som på olika sätt behöver hjälp att hitta hem, komma tillbaka, omfamnas av tryggheten, påbörja resan i trons glädje och i tilltron till det goda meningsfulla.
Ja, om den sökande fåraherden predikas det nog rätt så mycket om på söndag – den som lämnar de 99 för att söka det hundrade fåret. En och annan predikant berättar nog också att i Bibeln direkt efter verserna om fåret, står liknelsen om det förlorade myntet, som är försvunnet, men som kvinnan söker och finner, och slutligen om den tredje där och mest välkända liknelsen, den om den förlorade sonen som bestämmer sig för att komma hem igen, och som, för att citera Göte Strandsjös psalm ”möts av en vänlig famn”. (Sv psalm 774)
Ja, för många kanske det spontana blir att identifiera sig med fåraherden och kvinnan som söker, eller jordägaren som säkert saknar sitt barn och därför rusar till mötes (för att alludera till titeln på Moltmanns eskatologi). Men, det finns verkligen också anledning att ta på sig rollen som fåret har, situationen som myntet hamnat i och traumat det bortsprungna barnet befinner sig mitt i.
Att vara vilse, att komma utanför gruppen, att inte veta åt vilket håll man ska gå, eller faktiskt ens var man är, som det rädda och vilsna fåret, omgivet av faror. Eller som myntet som kanske hamnat mellan några bräder i golvet, eller bakom en möbel eller som sopats ut i dammet där ute – eller det förlorade barnet som givit sig av med brådmogen stolthet och styrka – men som inget hellre vill än att komma hem igen, till riktiga vänner, till tryggheten hos de sina utan anspråk på att det ska bli som förr.
Den övergivenhet som Jesus här i dessa tre liknelser tecknar, har han upplevt själv. Så är det.
Den där rädslan i ensamheten har han känt av – det är därför han kan skapa sådana klassiska och omistliga liknelser, och det är därför dessa liknelser fortfarande idag fungerar. För dessa liknelser får oss att känna tröst och hopp, att det finns en väg tillbaka, att någon saknar dig, längtar efter dig och ställer till med en fest när du kommer tillbaka in i livsglädjen, som gudstjänsten ska vara en föraning av, himmelriket på jorden, som kan få oanade konsekvenser för dig, och hela världen. Du kan bli klädd med trons kläder, och få som en ring på din hand evangeliets eviga förbund med ditt liv. Buren på korslagda armar.