Evigheten har väl därför helt enkelt fått bära motsatsens signum, stillhet och tomhet.

Förrädiskt – för när vi vänder oss till Johannesprologen så möter vi något helt annat.
Här tecknas nämligen i några få verser det motsatta och helt annorlunda.

Evigt blir redan i de inledande verserna en rörelse.
För det där Ordet som liksom Visheten och Gud är före tiden och platsen, inte bara är hos Gud som det står i den svenska översättningen. Istället är det så att enligt grundtexten rör sig Ordet mot Gud, närmar sig Gud. I den grekiska texten står det ju ”pros ton theo´n” – i ackusativ, och det är en form som inte uttrycker en befintlighet, alltså ett ”hos” utan ett transitivt ”till att vara med”, vilket tyvärr inte framgår av den svenska översättningen.

Före tiden och platsen – alltså i evigheten finns således en rörelse – Ordets eviga rörelse mot Gud.
Detta Ord, som samtidigt kallas för Gud, är Gud, är det genom vilket allting sedan skapas, tiden, rummet, materien, ja allt.

Evigheten är en rörelse – en rörelse mot Gud, och Ordet har ett personligt namn, Jesus Kristus – och inkarneras, tar sin boning mitt bland människorna, blir kött, blir kropp, går in i historien och skapar historia, påverkar och bär historien. Vers efter vers i Johannesprologen bygger upp den här berättelsen som i sin linda redan antyds i de första verserna. Och som beskrivs utförligt i hela evangeliet, genom alla dess kapitel.

Därför är inte evigheten bara något som är före allt – alltså innan tid, plats och materia skapades, för 13. 8 miljarder år sedan – eller något som kommer efter våra eller allt levandes jordiska liv, i formen av ett himmelrike eller ett helvete.

För det finns nämligen en evig rörelse, mot Gud – och den rörelsen har ett namn Jesus Kristus – och det är den Ordets rörelse som vi har del i, och som vi därför genom tron besegrar döden, mörkret och lögnen med.

Evigheten är mitt ibland oss, med Liv, Ljus och Sanning. Och precis som Johannes döparen är vi alla evighetens vittnen om Jesus Kristus som handlar på ett sätt här i världen som gör att Gud själv blir uppenbar, verklig och nära, med kärlek, hopp och tröst.

Evig blir du mitt i tiden och historien. Du är en evig människa!

Bön:

Vi tror på dig som evigt älskar.

Dig som inget annat kan än älska, ber vi, älska oss till dig, till att bli som du, med dig, i dig, evigt.

Du heliga Treenighet låter ditt väsens eviga kärlek ge oss:

· Underbar fruktbar jord, naturen och underbar kroppslighet.
· Befrielse och upprättelse, med vilja och kraft att fortsätta ditt verk.
· Mening, sammanhang och ett sant öppet livsmod.

Så blir världen platsen, och människor dynamiska krafter för din eviga kärlek.

Det är din evighet som rör vid oss, och som blir en oemotståndlig rörelse i tiden och rummet.

En fullkomligt stilla rörelse som började före allt, går genom allt – och håller allt samman. Och varar evigt.
Därför lovsjunger vi din eviga kärlek som är vår historia, vårt nu och framtid.

Och just nu i den tid som av många kallas för katastrofernas, motsättningarnas och missförståndens farliga tid, ber vi dig om framtid:

· En hållbar framtid för jorden, naturen, och för all kroppslighets överlevnad.
· En god framtid med befrielse och nåd för människor och folk.
· En hoppfull framtid av mening och ett tryggt sammanhang.

Amen