Nu är vi här i kyrkan, tidigt på morgonen, i ”ottan” som man sade förr om den här tidiga morgontimman, när dagen gryr, ljuset skimrar fram och natten drar sig tillbaka. Denna lugna stilla timme när staden och naturen är så vacker, världen vibrerar och varje sekund är fylld med djup och eftertänksamhet.

I vårt samhälle är det många människor som just nu kommer hem från sina arbeten, för de har arbetat hela natten för att hålla igång vården, den sociala välfärden och industrin. Alla dessa människor med omvända dygn, som lägger sig när vi andra går upp – och kanske är du också en av alla dessa som vanligtvis eller ibland arbetar natt.

På Jesu tid fanns det en speciell grupp människor som ofta arbetade natt, jag tänker på herdarna. De som vaktade byns eller sina egna djur, skyddade dem från rovdjur och tog dem till nya betesmarker, och letade upp och tog hand om djur som kommit bort från flocken eller fastnat i ett snår av buskar, eller kanske skadat sig på en vass sten, och behövde hjälp.

Att vara herde var inte så lätt, för samtidigt som man hade ett viktigt arbete så förlorade man litet av kontakten med byns vanliga liv, man kunde ju inte fira alla de där offentliga högtiderna på samma sätt som andra, och man var inte hemma som andra – därför blev man som herde lite utanför. (Ungefär som man här i Sverige ibland såg på sjömän förr.)

Och vissa rykten sade att man blev litet av en drömmare, och några menade att herdar både ljög och stal på nätterna, och ibland blev den negativa föreställningen så stark att herdar faktiskt inte betroddes att vittna i domstol.

Men mot allt detta stod folks vardagserfarenheter av hur herdarna faktiskt var och i Gamla testamentet fanns en helt annan bild av vad det var att vara herde. För en av de mest kända kungarna, David, hade varit herde innan han blev kung. Och när David diktade psalmer, som sedan kom in i Psaltaren, en väldigt fin Psalm- och diktbok i Gamla testamtet, så skrev han så här i Psaltaren 23: 

Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära…

När evangelisten Lukas som vi nyss hörde beskriver vilka som först fick veta att den stora glädjedagen hade kommit, när Frälsaren, Messias – alltså Kristus fullbordaren av alla löften, och Herren – alltså Gud själv, så är det just herdarna som är mottagarna av detta glädjebudskap. 

De som behövde det mest kanske, de som ”vandrade i mörker”, var litet utanför byns offentliga sammanhang, de vars röster inte räknades – de var de första som fick höra att nu ”Idag” har hela världshistorien ändrats – nu är Gud på jorden, på riktigt.

Och herdarna fick i uppdrag att berätta det för andra människor – där inne i byn som de så gärna längtade att få tillhöra, fullt ut: 

Respekterade, omtyckta och för alltid glada, för som ängeln sade: ”Idag” har en frälsare fött åt er.