KG skrev i en fin liten bok att det som ”hörs i förkunnelsen blir till i spänningen mellan texten och kontexten”. (Det som hörs, ett predikoteoretiskt perspektiv, 1985). Boken är fortfarande aktuell, ja aktuellare än någonsin!

Det tillhör prästs uppgift att förkunna som en del i allt diakonalt som händer för att människor ska komma till tro på Jesus som Kristus och för att församling ska skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. (Kyrkoordningen, Andra avdelningen: Församlingarna)

Inte mycket tycks vara så svårt som det, i våra dagar. Vi predikanter och medarbetare av olika slag brottas på kvällar och morgnar som Jakob med texter, vars världsbild vi absolut inte vill ha tillbaka. Och vi söker i texterna det möte med Jesus som ska hålla, i vardagens motsägelser och världens likgiltiga ondska, och vår egen världslighet. Samtidigt bottnar vi tryggt i övertygelsen att eftersom ”världen, tingen, naturen och människorna är Guds skapelse och GUD finns i sin skapelse, har varje människa erfarenhet av Gud. Livserfarenhet ger gudserfarenhet.” (KG Hammar, tecken och verklighet, 1993, som är en ännu mindre och finare bok)

Ibland känns det som vi predikar det samma om och om igen (favorittema) och ibland minns vi inte vad vi egentligen ville förmedla i förkunnelsen som vi nyss hade i kyrkorum, kapell, serviceboenden och ungdomssamlingar. Ofta tar de vackra eller något övervardagliga bilderna och de långa ingresserna överhanden. Det dagsfärska, med tidningssvärta och rappheten från nyhetsbrev på mailen döljer Kristus.

Förkunnarnas bedjande och förkovran tar tid, och den tiden blir stulen tid från familj och återhämtning. Ett annat skäl hör samman med vår individuella kultur, ”var och en för sig”.

Förkunnelsen är personlig och kan därför inte diskuteras, hävdas det ibland. Och någon påstår att eftersom förkunnelsen uppstår i mötet med församlingens lyssnande, går det inte att sitta ned med kolleger och samtala om förkunnelse. Självklart, går det – men bara i respekt för Andens verk i församlingens delande av bröd och ord, och i medveten ödmjukhet om att gestaltningen i rummet och musiken inte går att skilja ut helt.

Att få dela förkunnelsens glädje och vånda, den existentiella närläsningen av sig själv och texten, traditionens skatter och nutidens frågor, i samtalets form, över te och kaffe, är en gammal tradition som vi nu tar upp i Lundby församling.

Rubriken på våra samtal, inför varje stor högtid, är därför Prästsamlingar om förkunnelsen. Och som underrubrik kanske vi kan tänka oss den kritiska fråga jag ställer till mina egna alster: Pekoral eller pamflett? För vad vi söker, och vill finna, är det befriande landet där emellan!

”Nu efter två tusen år, är det väsentligt att den kristna kyrkan låter Jesu mänsklighet komma i förgrunden. Ofta har man i kyrkan betonat Jesu gudomlighet, när man velat ge uttryck åt det unika. Jesu mänskliga sida har tenderat att komma i skymundan. Under andra tider har Jesu mänsklighet trätt i förgrunden. Vår tid bör vara en sådan tid. Mötet med Jesus måste etableras på den mänskliga sidan av splittringen, nära oss, som en del av vår fråga om vilka vi är som människor.” (KG Hammar & Ami Lönnroth: Jag har inte sanningen, jag söker den, 2004)

Samlingar om förkunnelsen – alla präster i kontraktet hälsas varmt välkomna!

Första tillfället: Torsdagen den 18 december klockan 16-17:30 i Brämaregården. Smörgås, kaffe, te.