”Ett folkhav människor samlades vid 13-tiden i Lundby på Hisingen i Göteborg för att stärka vänskapsbanden mellan olika religiösa samfund…att det går bra att leva sida vid sida…Efter att folkmassan samlades vid Göteborgs moské på Myntgatan bildades en mänsklig kedja på runt 700 personer som höll i ett rep som sträckte sig hela de 350 meterna från moskén till Brämaregårdens kyrka. När kedjan nådde fram till kyrkan hölls en tyst minut” (gt:s Anders Abrahamsson på nätupplagan 13/2)

I söndags efter mässan hade vi en spännande workshop i Biskopsgårdens kyrka här i Göteborg. Vi samtalade om olika saker vi kan göra i kyrkan för att människor ska komma till tro på Jesus. Och vi talade om olika saker vi kan göra för att en gemenskap ska växa fram. En gemenskap som också ska fördjupas.

Mitt i vårt samtal kom frågan om livets mening upp. Och jag berättade att för mig är livets mening att älska och att arbeta.

När vi älskar och älskas kommer vi till vår rätt som människor. När vi får ge och ta emot i en ömsesidighet utvecklas vi som människor. Kärlek och relationer till andra människor fyller oss med livslust och hängivenhet. Orden från Bibeln blir uppfyllda i omsorgen i det goda samhället: Gud skapar oss till sin avbild, till att bli som Gud.

Redan i Första Moseboks skapelseberättelse står det och som en röd tråd i den profetiska traditionen pulserar det att vi människor är lika Gud, inte slavar till Gud. När den här skapelseberättelsen skrevs så fanns det i den omgivande kulturen skapelseberättelser som menade att Gud har skapat människor till sina slavar. (Och att människor därför har rätt att hålla sig med slavar.)

Mot allt sådant vänder sig Bibelns skapelseberättelse. För här talas det om gudslikhet och att vi skapas till Guds avbild. Här lyfts människan upp. Hon ska förvalta världen. Här ställs det höga förväntningar på oss. Vi kan som Gud älska. Och i vår kärlek till världen, naturen och medmänniskorna når vi fram till livets mening.

Jesus talar också om kärleken till medmänniskan, eller nästan som det står i Bibeln. Jesus säger ”Du ska älska din medmänniska som du älskar dig själv”.

Nu är det ju så att vi inte brukar säga eller känna att vi älskar oss själva. Motiveringen genom orden ”som dig själv” blir därmed svag och risken är att kärleken till medmänniskan faller platt till marken. Därför tänker jag som Martin Buber så här: Du ska älska din medmänniska för din medmänniska är som du. Detta är en omskrivning som exakt förklarar hur det faktiskt är:

– Din medmänniska är som du.

– Är hungrig som du.
– Rädd och ömtålig som du.
– Behöver vänner och ha roligt som du.
– Vill ha gemenskap och kunskap som du.
– Längtar efter fördjupning som du.
– Vill bli sedd som du.
– Älskad som du.

Om det skulle vara så att religionerna satte gränser för kärleken till våra medmänniskor så skulle religionerna hindra oss från att nå fram till livets mening. Om religionerna menar att kärlek och solidaritet bara ska visas inom den egna gruppen så hindrar de oss från att nå fram till livets mening.

Varje gränsdragning för kärleken och solidariteten i ett samhälle är egentligen att påstå att dem vi sätter en gräns mot inte är som vi.

Alla vet vi att vi är lika i fysiska behov, känslor, tankar, längtan, framtidshopp och vad som gör oss glada. Därför utarmas mänskligheten och vi får en falsk bild av oss själva när vi frestas att påstå att dem vi möter inte är som vi. Jagets sanna identitet går under när banden till mänskligheten och gudslikheten klipps av. Banden som istället hela tiden måste stärkas för att Guds kärleksprojekt med världen ska fortsätta, genom människor.