Du känner så mycket. Men ändå mest tomhet. Du förstår så mycket. Men det blir ändå inte meningsfullt. Du har och kan så mycket. Men, det hjälper inte, tycker du. Nog eller kanske, visst?
På söndag läses en märklig text från johannesevangeliet i de flesta kyrkor i Sverige. En text om ett möte mitt i natten, ett möte som äger rum i skydd av mörkret, som ett Getsemane. För att andra inte ska se, antyder berättaren. Men, jag tror att skälet till att Nikodemos sökte upp Jesus på natten också handlade om ämnet för det han ville tala om. Det var ju ett existentiellt, svårt och tungt ämne. Det handlade ju om meningen med ”det hela”, om att ana men inte nå fram och ut ur den egna bubblan, utan att kunna kalla det för bubbla. För där i den egna bubblan så är väggarna verklighetens yttersta gräns, inte bara det egna perspektivets horisont.
Dialogen mellan de två, Jesus och Nikodemos är både kantad av ordlekar som att födas igen – från ovan, och av ironi, artigheter och avoghet. Och det är väl så det måste bli när vi i dialog famlar oss framåt på vägen ur meningslöshet om så inte ofta till mening men till ett sammanhang som känns i alla fall litet bekvämare, eller för att använda det mest vanliga begreppet för lycka i Sverige: Trygghet.
Nu i början av sommaren kan kan det tyckas svårt att läsa texten från Johannes 3:1-8 om mötet mellan Jesus och Nikodemos, mötet som Nikodemos tar initiativ till, trots sina allt som skaver, alla våndor. Svårt för nu när det är ljust och soligt och sommaren står för dörren blir det nästan en omöjlighet för oss att förflytta oss till det där mötet mellan Jesus och Nikodemos. För mötet mellan dem utspelar sig på natten, i mörkret och vi lever med långa dagar, som öppnar sig alltför tidigt. Trots skillnaden mellan dagens ljus, nu och nattens mörker, då, tror jag nog ändå att det finns något i det där mötet som hakar i var och en av oss, särskilt om vi blivit förtrogna med våra egna tankar om livets tomhet.
Det som hakar i är kanske människans sökande efter mening. För om det var något som Nikodemos sökte så var det mening, han berättar ju att han hade sett och hört det Jesus gjorde, men han kände inte riktigt av meningen. Han kände till traditionen och de heliga skrifterna, och kunde tolka Jesus utifrån det, men fick inte ihop meningen. Hur han än vände och vred på allt som han hört och sett, och de svar som framkom i samtalet med Jesus, så fattades något, och när Jesus litet tufft i verserna som kommer direkt efter evangelietextens avslutande vers, alltså vers 8 förebrår honom blir han faktiskt svarslös – för han känner ju redan av att han med sina förutsättningar borde fått bättre grepp om just meningen. Ökar eller minskar distansen mellan dem, är vår ovilja att vara i konflikt eller/och vår vilja att projicera konflikt på andra med i vår tolkning av vilket?
Berättelsen i Johannes tredje kapitel om dialogen mellan Jesus och Nikodemos går över till en jesusmonolog om förkunnelse, vittnesbörd, evigt liv, tron på Guds ende sons namn, domen och sanningen och ljuset som uppenbarar vad Gud vill. Bakgrunden är Jesu ord om att tro på någon, t ex på Vindan utan att behöva eller kunna veta varifrån ”vinden kommer”. (På både grekiska som berättelsen är skriven på, och arameiska som Jesus talade är det samma ord för Ande och vind som blåser!)
Nikodemos blir rätt osynlig i dessa verser, alltså verserna 9-21 som inte finns med i Evangelieboken och som alltså inte kommer att läsas per automatik på söndag. Betyder osynliggörandet att han fått tillräckliga svar, att han blivit nöjd med nattens skola eller att han går tomhänt eller t o m uppgiven därifrån.
Det får vi inte svar på i det tredje kapitlet – men vi vet av kapitel 7 i johannesevangeliet att samme Nikodemos som i det här samtalet under natten framstår som okunnig och oförstående är den ende som en tid senare i Stora rådet som vill döma Jesus för vad han hade sagt, yttrar de sedan dess klassiska orden: Inte dömer väl vår lag någon utan att först ha hört honom och tagit reda på vad han gör?
Resultatet av mötet mellan Jesus och Nikodemos visar sig också i slutet av johannesevangeliet, i kapitel 19. För vem var det som kom med en blandning av myrra och aloe, ungefär 30 kilo till Josef från Arimataia som hämtat ut Jesu döda kropp från den världsliga makten? Och som lindade Jesus med denna blandning så som man brukade göra vid en gravläggning? Jo, Nikodemos, trots att han inte hade fått grepp om meningen, kanske.
En psalm i Den svenska psalmboken som tangerar undrandet är den med nummer 256, och som börjar med orden Var inte…