Midsommardagens evangelietext från slutet av början (men i börjans tema) av Markus evangeliet, kapitel 6:30-44, återspeglar tydligt det som då stod i fokus, och problematiken att få det att gå ihop. I fokus stod att möta människor, bota och undervisa samtidigt som den närmaste kretsen, de som skulle ta över uppdraget, behövde sitt, coachning, undervisning och hopp. Det märkliga är att trots denna formella agenda träder något helt annat fram: Compassion
Lärjungarna hade kommit tillbaka efter en av sina första egna missionstourer. De hade undervisat om Guds rike, i Jesu anda, och de hade botat sjuka i hans namn, och de hade drivit ut onda andar – alltså befriat människor från djupaste förtvivlan, från existentiell ångest och psykisk ohälsa. Därför var de helt slut. Och som det står i Midsommardagens evangelium, de skulle vila ut med sin herde Jesus, i en öde trakt, och komma ännu närmare trons hemligheter. Eller som vi hade sagt, dra sig undan, hämta andan, ladda batterierna (som är ett uttryck jag har rätt svårt att använda, för det förminskar själva livskänslan att använda bilden av ett batteri för en gudsavbild).
Men det blev inte mycket av vila eller retreat – för människorna hade räknat ut vart Jesus och hans lärjungar var på väg. Och därför hade de tagit sig dit, och var på plats när Jesus kom.
Där stod de och väntade. Och han som hade tänkt sig vila och ha kvalitetstid med lärjungarna ställdes inför ett val. Vända om, alltså sticka därifrån, eller stanna kvar och säga, nej, nu behöver vi lugn och, ni får ge er iväg, och lämna oss i fred.
Kort sagt, fly eller sätta tuffa gränser.
Det blir ingetdera. För Jesus känner något. Det som uppfyller honom. Medlidande. med människorna. Detta gör att att han stannar kvar. Varför? Jo, för människorna har ingen orientering. De saknar ledning i sitt liv. Vilsenheten präglar dem. Därför känner Jesus medlidande.
Vad gör han då? Bara en sak, han undervisar dem och tiden går så fort att de alla glömt att de behöver äta. Och när det är dags för mat har de ingen, för människorna hade inte planerat för att vara borta en heldag. Och inte heller lärjungarna hade koll på läget.
Observera: människorna är här, Jesus känner medlidande med dem, och som det står i texten, de saknar ledning, riktning, orientering, och därför undervisar han dem, alltså, ger dem en riktning i livet. Sedan fram mot kvällen smyger hungern på alla. Och då löser Jesus det här, och hela processen från frågan om någon har något till att det som blir över fyller tolv korgar, blir i sig en undervisning.
Undervisningen om Guds rike följs alltså av ett s k bespisningsunder som i sig är en undervisning genom att de saker som används också är symboler för något annat.
Efter måltiden samlade man ihop resterna, och det blev 12 korgar fulla av rester, och 12-talet är en symbol för helhet och återsamling eftersom folket och stammarna, som var 12 från början, hade splittrats, och alla hoppades på en fullhet igen, inte bara för de tolv judiska stammarna, utan för hela världen. En värld, alltså en helad enad värld av kärlek utan splittring.
Vem tror du på?
Det enkla svaret är därför för oss som fått inspiration av Midsommardagens evangelietext: jag tror på den Gud som känner medlidande med människor, som undervisar människor för att undanröja vilsenhet och övergivenhet, och som ordnar bröd och fisk, och ger konkreta bevis på att vår gemenskapsmåltid resulterar också i löften om helhet. En stor helhet. För alla. In compassion.
Psalm: 509 (helst på tyska)
Psalm 653 (Herren är min herde)