Söndagen den 15 augusti – mitt i en svår tid för världens folk, klimatet och framtidshoppet. Med utgångspunkt i Jesu ord om ödmjukhet – några reflektioner, ungefär som en predikan och med ambitionen att inte vältaligt och vackert parafrasera den lukanska texten inom ett individualistiskt, psykologiskt, terapeutiskt ramverk som konservativiserar och omöjliggör det anspråk som återspeglas i konjunktionen i temat Tro och liv. Istället vill jag ”ta texten vidare”, från jaget till världen, och därigenom också anslå tonen att världens också är människornas befrielse. Och förbli trogen allvaret i dagens text från Jesaja (2:12-17) och Andra årgångens gammaltestamentliga text (Amos) om en Gud som inte vill veta av vårt offerfestande, sjungande och spelande om det tar rättfärdighetens plats i vår tro och vårt liv. Och förflyttningen från jagets frälsning till världens kan kräva just den ödmjukhet som Jesus eftersträvar med sitt kontroversiella exempel. Och ett övergivande av den hybris som Jesaja tar avstånd från.
Tro och liv (temat i Evangelieboken)
11 söndagen efter Trefaldighet (Lukas 18:9-14)
Den här sommaren har varit en omtumlande tid. Nyheterna om klimatförändringar, bränder och internationella konflikter har avlöst varandra. Här i Sverige har återigen debatten om gängkriminaliteten tagit fart mot bakgrund av tragiska skjutningar på öppen gata. Ja, en omtumlande tid – och i horisonten ett OS – Olympiska spel, med både överraskande och förvånande medaljplatser.
Som människa är det då inte så lätt att hantera allt det här på en och samma gång som vi förväntas hantera våra familjeliv och yrkesliv, våra relationer av olika slag. Risken att vi blundar för det riktigt stora och fokuserar det lilla är överhängande. För som människa håller vi oss gärna till det som vi har närmast oss, och som ingen annan kan reda ut och ta ansvar för. Och när det gäller de stora frågorna hoppas vi att stater och regeringar, parlament och folkvalda, organisationer och företag gör de rätta analyserna och fattar de goda besluten. Men – vi anar att det inte alltid är så, och det skrämmer oss.
På Jesu tid fanns det stora spänningar inom det judiska samhället – och spänningen mellan fariséerna och publikanerna är den spänning som Jesus anknyter till när han vill exemplifiera det rätta förhållningssättet till verkligheten, ödmjukheten. Jesus vänder på mångas världsbild när han säger att det är publikanen, alltså den som oftast betraktades som sitt lands förrädare genom att hjälpa ockupationsmakten, romarna med skatteindrivningen, som gör det rätta. Så låter Jesus en publikan ödmjukt, både i tanken och kroppshållningen, erkänna sin småaktighet, sitt ovärdiga beteende – för att Jesus sedan ska slå fast att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
På Jesu tid var ett sådant uttalande inte kontroversiellt i sig – men det blev provocerande när en publikan fick bli exemplet på en sådan ödmjuk inställning. I vår tid gäller det – och det är därför det är så svårt att leva i vår tid – att liksom OS-idrottare – vara ödmjuka före matcher och lopp, och ödmjuka efteråt, att inte förtala eller förringa motståndarna eller förödmjuka sig själv på ett destruktivt sätt. För då förnekar vi det vi är och än mer ska bli: Guds avbilder, upphöjda nästan till gudaväsen – med uppgiften att laga världen, tikkun olam, som det heter i den judiska traditionen. En uppgift som aldrig har varit enkel, och som när vi går in i den, precis som för Jesus – kräver allt av oss. Medaljen är korset – ”upphöjt” som den som ödmjukar sig rätt är upphöjd, och redan med i den stora upphöjelsen.
Psalm 38 – melodi B