Meditation över böckerna: Återstoden av dagen, Den otröstade, Begravd jätte, Never let me go samt When We Were Orphans.

I dessa fem böcker händer något oerhört avgörande, som har betydelse för var och en av oss. I dessa böcker möter vi nämligen människor som manifesterar sitt oupptäckta djupare medvetande. Ett medvetande som väcks i långvariga och nära relationer och som tar form till stor del genom förståelsen av andra, och som trots obändlig kärlek ändå tycks svika till slut, andra och sig själva.

Växelverkan mellan orsak och verkan, går hand i hand med den mellan förr och nu - och framtiden är alltid närvarande. För det är från en punkt efter allt som sker eller kanske snarare bortom allt, som det känns som det hela, alltså livet, vevas upp.

Perfektionen och den marginella avvikelsen tävlar om människorna och härjar i människorna i bok efter bok. På sätt och vis blir därför författarskapet så här långt en mångdimensionell samhällsspaning med fönster av kritik, och uppgivenhet.

Varje bok har en given huvudperson som med märklig självdistans hanterar livet samtidigt som författaren får oss att varken känna sympati eller avståndstagande, egentligen. Vi förs genom läsandet snarare in i en betraktande neutralitet eller boja. Oavsett graden av den självupptagenhet som präglar böckernas huvudpersoner har de oftast mer känslor och resonerande än ansvarstagande och skuld. Hoten som bildar fonden i deras liv delar de med läsaren - som en nutida myt. En evinnerlig kamp i dimmorna men med uppehåll där en tillsammans med en annan kan få en vy över landskapet, livet.

Resorna (nödvändiga, farliga och till synes ändlösa) i landskapen och de olika kulturerna är ett genomgående tema och resandet och vandrandet blir något som med tvång och upplevelse avdramatiserar det som en gång var viktigt. Vilan (och sanningen) liknar nästan en gammal människas dödslängtan - men den går intensivt och återblickande genom mycket innan den i ett lugnt plötsligt nu bjuds in, att sjunka ned i de djup och den horisont som redan resandet fått oss att känna av. Resandet vars ständiga svek hörde till det som behövdes göras, men ändå inte alls, visade det sig.

Slutet är alltet, kvällen blir natt.
Morgonen är något annat.