Midfastosöndagen, Göteborg, ‪11 mars 2018, klockan 11‬, min avskedspredikan

De flesta predikningar nuförtiden inleds med att predikanten berättar om en vardaglig händelse - gärna med ett kreativt barn i huvudrollen, men det kan också vara om en film, eller en bok, eller varför inte om Mello-finalen igår kväll. Valet av det vardagliga sägs vara mycket viktigt. För att få predikan att ”gå hem” gäller det nämligen att referera till något som är igenkännbart, intressant, spännande, och lite kul.

Men självklart får inget av det här hamna utanför konventionen som man sade förr, eller utanför de rådande PK-ramarna som det kallas nu, eller bli trivialt.

Eftersom alla inte sätter ramarna på samma ställe så händer det att någon eller ibland några, men sällan samtliga gudstjänstdeltagare känner sig obekväma när de hör en predikan. Samtidigt är det så att när en predikant bänder ut ramarna, som t ex Martin Luther gjorde, så kan det innehåll som bänder ut med tiden bli en del av en utvidgad ram, och därefter förbli en del av traditionsgodset, eller med andra ord, av konventionen.

Efter den där trevliga vardags-refererande-inledningen kommer den kritiska punkten när predikanten ska växla in på evangelietexten.

Ibland är övergången väldigt tafatt eller prosaisk, och vem av oss har inte hört övergångsuttryck i stil med:

* Detta som jag nu berättat om är exakt det som dagens text handlar om...

Proportionerna mellan inledningen och den sk textutläggande delen i predikan kan bli ojämn. Oftast blir inledningen, som jag upplever det, alldeles för intensiv eller lång, på bekostnad av predikans andra del, alltså dess kerygmatiska ärende, att ”driva Kristus”, som Luther säger.

Ett annat problem uppstår när den som lyssnar tycker att inledningen var betydligt bättre än själva textutläggningen, och sådant avslöjas ibland vid kyrkkaffet.

Än värre, och i linje med det, är det när någon gudstjänstdeltagare är helt nöjd med inledningen och tycker att predikan nog borde ha slutat direkt efter den.

Själv är jag, sedan några årtionden tllbaka, mest orolig för att min egen predikans inledning förutom att bli för lång, styr och tvingar in predikans textutläggande del i något som bara tillåts bekräfta själva inledningen. Kort sagt: att predikans två delar säger samma sak, och att det är vardagsanknytningen som tar överhanden, och kväver bibeltextens uppenbarelsepotential. Inledningen blir buktalaren, och textutläggningen buktalarens apa, för att beskriva den här risken med en drastisk bild.

Vad är då en predikan?

För mig är en predikan, för att använda ett lingvistiskt begrepp, en talakt som äger rum inom en gudstjänst och därför får färg av, och färgar av sig på allt annat som sker i gudstjänsten. Predikan är en av tonerna i den musikslinga som deltagarna i en gudstjänst skapar och njuter av, som sedan fortsätter i Guds värld.

De ord och de uttryck som används i en predikan ska:

* tolka en bibeltext,
* tolka den kristna traditionen, och för oss särskilt den evangelisk-lutherska traditionen, och tillföra något till den traditionen.

Predikan ska dessutom tolka livet, d v s bringa förståelse kring livet och samhällslivet och tillföra något användbart i människors ständiga livskamp.

Som krona på verket ska en predikan tolka tron och hjälpa oss att komma till tro, växa i tro och att leva tillsammans med varandra i de heligas gemenskap, eller samfund som vi säger i trosbekännelsen.

Somliga säger att en predikan behöver vara tredelad och explicit riktas till människors tänkta olika nivåer i trons värld. Det är inte en uppfattning jag delar, men av den fromhetsriktning som strukturerar predikan så, har jag lärt mig att alltid utgå från att varje människa jag möter är långt kommen och bevandrad i trons resa, och att sten är en bättre grund att bygga sitt liv på än sand.

Nu skulle jag vilja använda en psalm ur den Svenska psalmboken för att exemplifiera vad jag menar med en genialisk predikan. Texten är enkel, och använder både ord och stämningar och arketypiska bilder som vi bär med oss och vill förmedla. Texten antyder att vi människor lever i en stor förväntan och möter trögt motstånd varje vanlig dag. I psalmens text och melodi finns en rörelse, en igenkänning, och ett befriande underbart hopp.

Den här psalmtexten väver in predikans ärende i dess inledningsanknytning. Texten börjar med anknytningsordet ”som” vilket gör att det som kommer längre fram i strofen redan är med från början. Ja, det är så genialiskt, trovärdigt och vackert, av en av Sveriges älskade psalmskapare.

Lyssna nu på första strofen i psalm 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn så var det för mig att komma till Gud - jag kände att där hör jag hemma.

(Melodin spelas enstämmigt på pianot)

Lägg märke till verbformernas tempusväxlingar, och känn vad de gör med oss.

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn så var det för mig att komma till Gud - jag kände att där hör jag hemma.

Det handlar om att höra hemma.

Redan när jag intervjuades under hösten 2013 till tjänsten som kyrkoherde här i Lundby församling stod detta klart för mig. En av församlingens dåvarande förtroendevalda bad mig plötsligt, mitt under intervjun, att säga hur församlingen skulle vara efter det att jag arbetat här i fem år, och det skulle sägas nu, och med tre ord.

Mitt svar blev: alla hör hemma.

När Jesus tar sig över sjön, så handlar det om att höra hemma på ett alldeles speciellt sätt. Orden ta-sig-över står nämligen för Jesu gudomlighet. Jesus är både på denna sida och på andra sidan. Både synlig och osynlig. Både Gud och människa. Jesus har två naturer, mänsklig och gudomlig.

Människor följer med Jesus, håller sig nära Jesus och äter mening ur hans ord om en barmhärtig och allvis Gud. Människor får dessutom bröd och fisk, mat.

Någon säger att detta är ett underverk. Evangelisten Johannes som skrivit berättelsen om det som hände kallar det inte för ett underverk utan ett tecken. Och när det gäller Johannes berättelser om Jesus vet vi dessutom att de alltid är genomsyrade av personlighetsmystik.

Det som hände och det som därför berättas är således ett tecken på vem Jesus är.
I alla oändliga universa och i alla tider, är Jesus den som:

1. Tar med oss till andra sidan vatten, hinder, mörker, missförstånd och hot och skickar oss mättade med mening och mat, hem igen.

2. Tillåter att vännerna resonerar realistiskt och kritiskt - och bejakar när de i tilltro är öppna för att litet ska räcka till alla.

3. Ser barnets möjligheter och välsignar vad barnet har med sig.

Och inom parentes sagt: Barnet i den här berättelsen är så skugglik att det faktiskt blir mer förståeligt om vi istället för att se barnet som en verklig historisk person betraktar barnet som ett av evangelisten infört alter ego till Jesus, eller helt enkelt som Jesus själv. Och att bröden barnet har därför konkretiserar att Jesus är Livets bröd, och att de två fiskarna barnet har står för de två naturerna i Jesus Kristus, den mänskliga och den gudomliga naturen, ”oskiljaktigt förenade utan att blandas samman”, som det ekumeniska kyrkomötet i Kalcedon år 451 formulerade sig i en kristologisk dogm.

Avslutningsvis två saker till som tydligt framgår av midfastosöndagens evangelieberättelse:

* Jesus reser anspråket att vara till för alla folk i världen - de tolv korgarna är en välkänd symbol för fullständig helhet. ”Fyllda med rester”, är en tydlig signal.

* Jesus värjer sig på det bestämdaste mot att krönas till lokal politisk kung i konfrontation med romarriket. Istället är det så att Jesus drar “sig undan till berget, i ensamhet”.

Detta är bibelns sätt att säga: ”för att be, hemma i Guds vänliga famn.”

Och det är för dig och för Lundby församling som Jesus ber, och också för mig, och församlingarna i Helsingborgs pastorat.

Amen

Texter: Andra Kungaboken 4:42-44, Andra Korinthierbrevet 9:8-10 och Johannes 6:1-15.

Psalmer: 137, 258:1-5, 814 och 298.
Som inledningsord sjöngs: Famna om oss Gud.
Text: Birger Rikner.
Musik: Sven-Eric Johansson.