Beställ den, och läs den om du är intresserad av orädda, raka, tvärvetenskapliga, litterära perspektiv på livsvillkoret, och om du vill läsa en text som är biografisk och en riktig god introduktion i läran om människan, antropologi, på en och samma gång. Ärligt, beläst, enkelt, anspråksfullt och mångsidigt

– och litet farlig för den som slött vill stå i lä, ovaken.

Här finns allt från historiska exposéer, comparative religion, balanserade resonemang om förhållandet mellan det privata och det offentliga, dödens betydelse för ett människoliv och fina oblyga poetiska stråk, med inspiration av Wittgensteins s k språkspelsteori, (som också delvis möter hos den mogne Anders Nygren.)

Jag uppskattar särkilt bokens på varierade och sammantvinnande sätt gestaltade föreställning att inte låta masken, ytan, läran, och bokstaven skymma kontinuiteten av den heliga helheten, osplittring som är den förkulturella och förspråkliga verkligheten, den sanna.

Och bokens varning tar jag gärna till mig: fastna inte i vett och etikett när det finns så mycket, så nära, i allt.
Tillåt dig liturgi.

Underbart berättas det att det nog är möjligt att anstränga sig i uppmärksamhet och att få leva i närvaron. Att istället för att hantera livets komplexitet och motsägelser och ondska med ett förkastande av tomrummet som allt det här kastar oss ned i, ge det ett namn, om än ett namn egentligen lika ovisst som tomrummet, – och att hitta hemmet inom oss, få tillbaka sin själ.

Och låta de 7 mötas.

Ps: Hur Ludwig Wittgenstein och Jesus mamma Maria samspelande intar viktiga roller i författarens liv och bokens struktur blir en vägvisare till ett bländande mörker, mitt i distraktionerna, och vägen till en livshållning som finner rum där det ändliga rymmer det oändliga.