När tystnaden tystnar händer något som inte liknar något annat jag har varit med om i hela mitt liv eller tänkt. Ändå känns det både bekant och efterlängtat. Det är en syn, något jag ser ett stenkast framför mig.

Är i det men på något sätt blickar jag in i det. Djupet är mer än bredden, eller, snarare är det väl så att djupet också utgör bredden. Det finns inget vid sidan eller bortom det jag ser.

Inte heller någon brådska att komma längre dit in eller att något mer ska ske eller att något behöver förklaras. Inget skyndar på mig eller väntar. Vet inte ens om jag håller andan eller har tappat den - men skymmer gör den inte.

Ingen talar till mig eller är på gång att öppna en dialog med mig, eller ställa en fråga. Ingens gest hälsar mig eller bjuder mig närmare. Själva synen som ser mig är av allt, och just då försvinns i att tystnaden tystnar.