Det är frestande att säga att Jesaja texten handlar om vår tid, att inte bara folket i singular utan också folken ”vandrar i mörkret”, och som en vädjan tillägga, ”måtte de snart se ett stort ljus”.

Ett sådant upplägg skulle utan tvekan kunna peka på de två krafter i vår tid som ställer till det, och inte bara i vår tid utan sedan en lång tid. I samtiden går dessa krafter samman och blir faktorer, och därför blir effekten ödesdiger. Jag tänker på Nationalismen och Populismen. Var och en, för sig, hanterbara – men i samverkan ödesdigra. Jag vill så här i stämningsfulla advents- och juletider inte falla i eller för frestelsen att tala om det här, mer än indirekt.

Därför några ord om ljuset:

– Ni som vandrar i mörker, och är fast i självförvållad eller påtvingad fångenskap – ni kommer att bli fria, en gång i framtiden.

– Ni kommer att få se ljuset, uppleva befrielsen, inte nu, men i framtiden.

Löftesorden om ljus och upprättelse är uttryckta i den judiska begreppsvärldens kategorier och stilform. Den starka kontrasten mellan mörker och ljus, nuet och framtiden, förbannelse och välsignelse hör nämligen till den hebreiska eller judiska språkliga strukturen och därför också världsåskådningsmässiga basen.

Löftet är i linje med detta knutet till folket – det ges till folket som grupp, till hela folket. Det står inte i texten att ”den individ som vandrar i mörkret ska få se ett stort ljus”. Löftet gäller kort sagt hela folket – och här finns en spänning med den rörelse som Jesus kom att sätta igång.

Jesus, alltså Ordet, tycks i sin offentliga verksamhet vända sig mer till den enskilda individen, både med krav och löften. Jesus ”lyser i mörkret”, som det står i Johannesprologen, och ger ofta enskilda individer förlåtelse, och är samtidigt väl medveten om att förlåtelsen också måste vinna acceptans, och vara förankrad i de förorättade. Här minns vi ju Jesu kristallklara ord om att först gå bort och förlika sig med den förorättade innan man lägger fram sin offergåva. Men som vi vet fick Jesus det svårt att få tiden att räcka till för att skapa sådana sammanhang där förlåtelsen kontextualiseras, alltså uttrycks och tas emot i de relationella sammanhangen.

Så som det var för Jesus är det för varje född människa – vi är ensamt kastade, eller projicerade, ut i livets bana, som individer, och ligger i varandras omloppsbanor, och hör till varandra som grupp, och folk, och brottas därför intensivt och ständigt med vår identitet mellan de två polerna:

* Jaget (individen) som obekräftat tar emot förlåtelse, och
* Gruppen (folket) som lever i omvändelse och självbekräftande.