Det sägs att dopet går att jämföra med julfirandet. Båda är högtider med gemenskap, festliga events och traditioner som människor går in i, blir burna av på sin livsresa och själva bär vidare till nästa generation. Utmaningen är att behålla genom att utveckla jultraditionen och doptraditionen så att de känns ärliga, framåtriktade, förståeliga och inspirerande kraftcentra för att leva i kärlekens livsström, och litet till! Det är den utmaningen vi står inför i en värld som skakas i sina grundvalar – att se framåt, och hänge oss till att göra skillnad, och få känna att varje litet barn är det mest värdefulla som finns och att det är ett stort viktigt livsprojekt som väntar – och vad är då bättre än att i detta varje människas oundvikliga öde låta sig översköljas av kärlekens aldrig sinande vattenkällor! Det är inget magiskt handlande, trolleri eller hockus pockus eller någon syndaskuld som i ett saligt byte ska tas bort. Istället är det en fråga om att förbereda sig för livets utmaningar och dela livets villkor med det som är larger than life. Det handlar om att leva i gemenskap med den som förkroppsligar livet självt, Kristus som lyser i evighet, evigt, tills alla och allt blir ett, och kärleken är återställd i oändliga universa, för alltid – litet gammeldags julfrid, helt enkelt. Själv tror jag att Carina Rydberg har helt rätt när hon i sin senaste bok, Vitt slödder reflekterar över olika människosyner och livsattityder och kommer fram till att det pragmatiska sättet är mer sympatiskt än det mer västerländska som uppmuntrar en antropologi (och därmed gudsbild och dopteologi) som innebär att man tycker synd om sig själv, och att det finns skäl för det. Rydbergs formulering på sidan 143 är litet mer direkt än hur jag uttrycker mig, precis som hennes underbara och tidsutmanande bok, Vitt slödder! På tal om ”vit jul” – bloggrubriken.

Obs – om du missat: På hemsidan för Svenska kyrkan Helsingborg, under rubriken Kyrkoherdens ord (längst upp) finns en ny Reflexion om att komma hem, (och då menas inte for Christmas).