För 22 år sedan kom en sång, som fanns på mångas läppar, också på mina. Sången gick in, fastnade och var lätt att följa med i, för den var romantisk. Sången beskrev en genomgripande förändring (omvändelse) från ett liv ”utan mening eller mål” till ett liv i djup kärleksrelation. Refrängens avslutande ord blev därför den underbara strofen: ”Du är himlen runt hörnet för mig”.
Det där uttrycket ”runt hörnet” har funnits länge, och det handlar oftast om att vad som helst kan hända, bara ett litet stycke längre fram på livets resa. ”Man vet aldrig vad som finns runt hörnet”, har vi ju hört folk säga då och då, med en ton av hopp.
Och så kommer det en sång, som nästan hela Sverige går och nynnar på. En sång där det är himlen som finns där nära, framför oss. Himlen i gestalt av ett DU!
Om ljuset säger vi ofta att det både är energi och värme. Solens strålar, eller ljuset från en höstbrasa smyger sig runt oss, och värmer upp allt i rummet, och våra kroppar. Vårsol och höstbrasa låter det bli ljus och glödljus långt in i skrymslen, också i oss själva. Ja, människosjälen behöver precis som allt annat levande värme, energi och ljus, för att leva och mogna.
Vi läser dagens evangelietext (Matteus 13:44-46) och tänker på den där människan som hittar en skatt i en åker. Och vi undrar först vad det var som gjorde att hon eller han, började gräva. Är det den mänskliga längtan efter det eviga, den stora lyckan, den totala känslan, som gör att någon sätter spaden i jorden och gräver på måfå? Gräver lite här och lite där, i någon annans åker?
Jesus är den som har utformat den här liknelsen med hjälp av judiska traditionselement. Och på sina vandringar hade han, precis som människorna han var med, säkert sett människor gräva i andras åkrar, som daglönare, alltså korttidsanställda timanställda. Han har sett deras slit och tänkt att om någon mitt i sitt slit, hittar en skatt, då kan den människan spara ihop pengar. För att en gång kunna köpa hela åkern, gräva upp skatten och njuta av den, det goda livet.
Går det? – skulle en timanställd daglönare kunna arbeta så mycket?
Nej, det går inte, 1 000 år hade inte räckt på den tiden, och det visste alla som hörde liknelsen då. Liknelsen handlar alltså inte om det rimliga i att göra så som Jesus beskriver. Jesus går inte rimlighetens ärenden.
För liknelsen handlar om Himmelriket, Guds närvaro.
GUD – kärleken – ljus och värme:
• Skapar universa och upprätthåller skapelser
• Är nära och i allt, i evigheters evighet
• Och glimtvis upplever en människa flöden av denna kärlek. Starka flöden, av sprakande kärlek. Som solljus och höstbrasa på en gång.
Och då finns det inget som kan stå i vägen, inga rimligheter eller tråkmönster. För när vi finner kärleksskatten, Jesus Kristus, som varit i mörkret, i underjorden, och när vi kommer tillbaka med Jesus, då kan vi gå precis hur långt som helst. Tillsammans med Jesus som har kommit för att rädda världen och litet till. Inget mindre är relevant.
Nu rätar till och med universums krökta rum ut sig, och vi ska se Gud, ansikte mot ansikte. Och till dess vilar vi i vår väntan! (Psalm 205 i Den svenska psalmboken, där några av orden som betyder så mycket är ”Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.”)