Vem skulle du då vilja ha med dig?
Så frågade vi varandra för några år sedan. Och det gällde att svara rätt, vilket någon jag hörde om inte gjorde på självaste bröllopsresan! En annan fråga är, vilken bok skulle du ta med dig till en öde ö? Rätt svår fråga. Bibeln eller en bok med sånger från hela världen. Kanske en barnbok, med bilder. En av alla dessa böcker vi läst om och om igen med barnen, eller som någon vuxen läst för oss, hemma eller i skolan. Förtrollade ögonblick – eller upprepade vardagstillfällen, av lycka.

(Lundby församling, karta)

Idag kom jag, via Malin och Sara, över en artikel som publicerats i Svenska Dagbladet, av John Sjögren, på litteraturavdelningen. Det är en bokrecension av David Thurfjells bok Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen.

Sjögren sammanfattar bokens förklaring till varför begreppet tro och troende är litet speciellt i Sverige:

A. Reformationen gjorde den universella katolska kyrkan till en nationell Svensk kyrka – vilket flyttade fokus från trosbekännelse till nations- och kulturtillhörighet.

B. Pietismen och väckelserörelserna poängterade tro och efterföljd på ett sätt som gjorde att nutidens svenskar har svårt att se sig som religiösa, kristna.

C. Förhållandet mellan kristen tro och upplyst förnuft har tolkats som ett konfliktfyllt och motsatt förhållande. Dock, som Sjögren konstaterar efter att ha läst folkbildaren Thurfjell: ”I själva verket nådde upplysningen till stor del svensk allmänhet via just kristendomen.”

Sjögren avslutar sin utmärkta recension med att utveckla ett resonemang hos Thurfjell. Ett perspektiv ”av sekulariseringens historia…som jag personligen tror är nog så viktig för att förstå den postkristna mentaliteten.”
Så här: Med sekulariseringen av religionen följer också avsakraliseringen av världen. Reformationen har stor del i denna process: sju sakrament blir två och når inte alla livets skiften, förskjutningen från riten och bröd och vin till orden i mässan, avpolletteringen av traditionen och Bibeln till förmån för Skriften allena.

Så långt Sjögren och Thurfjell – nu tillbaka till min inledande fråga:

För många år sedan läste jag en bok, som jag absolut vill ta med mig till min öde ö. Boken heter Heligt och Profant. Om det religiösas väsen, och är skriven av religionshistorikern Mircea Eliade. En klassiker från 1950-talet.

Boken beskriver hur ett flertal undersökta världsreligioner visar sig, framträder och förändras. Hur religion har två tyngpunkter:

Manifestation, alltså närvaro, rumslighet, kroppslighet, rit och rörelse, tillsammans.

Proklamation, alltså förkunnelse, personligt tilltal, tillägnelse, ord och skrift.

Precis som Eliade understryker Sjögren i sin recension av Thurfjells bok, att när det Heligas tyngdpunkt, via övergången från manifestation till proklamation, flyttas från det Sakrala till det Profana så ”töms världen på gudomlig närvaro…värden blir instrumentella…djuren till köttprodukter och människor till arbetskraft eller i värsta fall varor”.

Sjögren ställer avslutningsvis en viktig fråga om den värld som är vår ö: ”Vill vi verkligen leva i en värld där ingenting är heligt?” Och där ingen längre vid sängkanten, i ljus som skapar ett heligt rum, med natten utanom, håller om varandra, läser barnböcker med bilder, för att förtrollade ögonblick ska uppstå och bestå i det öde och tomma!