I ett stängt rum. Två möten inom en vecka. Det första med djupandning. Det andra med bekräftelse. Vi kan känna igen oss i Tomas önskan att ha en tro bevisad av de egna sinnesintrycken. Vi kan också känna igen oss i det som Jesus erbjuder: en hängiven hoppfull kraftfull kärlek, som går på tvärs mot konventionerna och därför också mot tråkiga sanningsbegrepp som t ex den positivistiska överensstämmelsens. En sådan hängiven kärlek som det är värt att fira som livets första fest: Dopet!
Johannes 20:24-31
Vissa saker minns vi kristallklart, även om det var flera årtionden tillbaka kan minnet vara tydligt, och några av oss känner fortfarande dallringen i luften, doften från regnet på kullerstensgatorna, när vi mötte någon, och några ord utväxlades. Ord som vi därefter alltid minns. (Men var det verkligen den dagen kullerstenarna hade doft av regn?).
Det har visat sig att en av anledningarna till att vissa minnen är så starka är att det vi minns som EN händelse i själva verket är ett minne som är sammansatt av ett flertal väldigt liknande händelser, alltså en sorts sammanfattning som vi skapat för att använda. För det är så man ser på minnen – de skapas för att vi i vissa situationer upplever att det vi är med om är något vi kan ha nytta av i vårt fortsatta liv – att vi när vi befann oss i vissa händelser gjorde reflektioner, drog slutsatser om oss själva, om andra och världen, slutsatser som ibland kan vara förknippade med skuldkänslor och ibland med stor tillfredsställelse – men som vi tagit med oss i minnets kappsäck på den fortsatta livsvandringen, som ett ”bra att ha i förrådet verktyg”. Och att vi just då upplevde att de var användbara för framtiden. Och som vi underhållit genom att påminna oss om dem och verbalisera dem – ibland också till den grad att andra tröttnat på dem.
Ser du den där tvärslån, regeln framför dig, regeln som lärjungarna hade lagt på tvären, på insidan av trädörren för att ingen skulle kunna komma åt dem när de hade samlats sent på påskdagen. Samlats för att de hade hört av kvinnorna att Jesus hade blivit uppväckt från de döda. Samlats för att några av dem hade sett i graven att den var tom. Regeln gick från kant till kant – precis som tvärslån som Jesus själv hade fått bära ut till platsen för korsfästelsen.
Men, enligt den korta bibeltext (Joh 20:19-23) som föregår dagens text ur Johannesevangeliet, trots regeln hade Jesus plötsligt varit inne i rummet, och andats på lärjungarna, och talat om att nu börjar den stora upprättelsen, att andens vind ska gå över hela världen, om förlåtelse, om ett nytt liv bortom förtryck och död, ett evangelium om ett hopp utan gräns. Lärjungarna hade tagit mot anden, kärleken, trösten och fått nytt hopp – men Tomas hade inte varit med på Påskdagen. Men nu, en vecka senare var han med, bakom samma reglade dörr, och han fick se och känna på Jesus, och då trodde han. Men Jesus drar en helt annan slutsats av det som hände där än vad Tomas gjorde. För om Tomas trodde för att han fick se och känna – så säger Jesus att vad som snart kommer att hända är att människor börjar tro inte för att de rent konkret fått bevis, som att få känna spikhål och sår i sidan.
Vi tillhör alla dessa människor som Jesus talar om. Som kan tro utan fysiska konkreta bevis – och när vi t ex samlar ihop alla våra minnen från livet och gör ett enda minne av det – och det låter ju sig inte göras så lätt – så får det nog bli ett minne av att vi alla är älskade av Gud, av livet – och att vår uppgift är att ge vidare kärlek till andra människor, och till oss själva. För Guds kärlek trotsar reglar och låsta dörrar och söker sig till varje människohjärta. För Gud är inget omöjligt – Gud vill ha både trohet och rättfärdighet – och i vårt minne finns det kraft att stå emot hinder och tomhet. Minnet av Guds kärlek genomkorsar allt vi bär med oss. Drakar lyfter i motvind – som någon sade!