Jag försöker i det här korta blogginlägget ta ett annat perspektiv än det vanliga – och jag känner riktigt hur jag famlar efter ord, logik och erfarenheter. Men jag försöker istället för att, som på lutherskt vis, tala om vad Kristus gör för dig och mig, vilket är den underbara evangeliska utgångspunkten, tala om Jesus själv. I jakten på svaret vem jag då blir.
På Påskdagen hände något som vi brukar berätta om i termer av att lärjungarna återigen fick träffa sin mästare, Jesus. Att gemenskapen blev återupprättad. Att kvinnorna som vakat vid korset och varit vid graven fått möta honom igen. Och på Annandag påsk brukar vi berätta om de två resande från Jerusalem som plötsligt fick sina ögon öppnade, när brödet delades – och att de då först insåg med vem de hade vandrat hela dagen, och vem som på punkt efter punkt hade förklarat skrifterna för dem.
Men – om vi nu vänder på perspektivet, och istället för att fråga efter vad Jesu uppståndelse betydde för de ledsna och övergivna lärjungarna, (som hade lämnat allt för att följa honom, brukar på bibliskt vis understrykas) och istället för att fråga efter vad det där uppvaknandet betydde för de två som vandrade med den uppståndne från Jerusalem – frågar efter vad uppståndelsen betydde för Jesus själv?
På ett eller annat sätt måste vi utgå från att Jesus plötsligt i och med uppväckandet kände de stora sambanden i universum, att det där som hade hänt för ungefär 13.8 miljarder år sedan, alltså för nästan 14 tusen miljoner år sedan hörde samman med det som han upplevde i sin kropp och i sina sinnen.
Alltså Big Bang hände, och innebar, i korthet, att tre saker skapades. Tre saker som innan dess inte fanns, för innan fanns inte ens ingenting. Det var mer än öde och tomt, m a o.
Dessa tre saker skapades inom en mikrosekund, och fanns plötsligt till – och har funnits till sedan dess. Vilka saker var det då? Jo, det första var materian, all materia som finns, det andra var utrymmet, allt utrymme som denna materia kan röra sig inom, och det tredje var tiden som materien och utrymmet finns i, och aldrig kan vara någon annanstans än i.
Trots att vår tanke gärna vill fråga vad som fanns ”före” Big Bang, blir den frågan omöjlig. Och det beror ju på att ”före” är ett tidsord – och det var i Big Bang som tiden kom till, när utrymmet och materien hade skapats. Big Bang är dessutom en skapelse av eller ur ingenting – det är inte en omskapelse av något gammalt, av något som redan hade funnits.
Dessa tre har levt sammantvinnade i snart 14 miljarder år – och där den ene är, är samtidigt alltid de två andra. Utrymme, materia – alltså växter, djur och luft, kroppar och bröd, köksredskap, plogar, Musikinstrument, böcker och allt finns alltid i tiden.
Självklart finns det ett flertal olika Big Bang teorier – och också olika förklaringsmodeller om utrymmet. Några modeller säger att universum håller på att expandera, andra att det dras samman, och några faktiskt, att universum expanderar och drar ihop sig samtidigt.
I sin eventuella känsla av att uppväckandet hade med Big Bang att göra såg Jesus kanske plötsligt sambandet med sitt liv, att han hade levt för att ge människor det de saknade av materien, alltså bröd, vatten, mat, hälsa för de sjuka och bedrövade, och om än inte lika materiellt så ändå också sådant konkret som trygghet, gemenskap och till sist också bekräftelse, förlåtelse, hopp och utveckling.
I uppväckandet såg Jesus kanske också hur han hade gett människor utrymme i gemenskap som byggde på närhet och godhet, och han gått över gränser som inte längre garanterade befrielse utan som snarare höll kvar förlegade grupperingar, värderingar och mönster.
Slutligen, Jesus insåg kanske efter att som död ha varit i ingenting-tillståndet att han under sitt liv hade stött människor att ta tillvara sin tid, ta sitt ansvar och inte slarva med livs-tiden. Dessa ögonblick då han mött upp kring sanningen om deras liv, framstod nog i uppståndelsens ljus tydligt för honom.
Självklart skulle mycket av det här goda och empatiska också kunna sägas om ett flertal andra både stora personligheter och vardagsmänniskor som du och jag. Kort sagt, så är det ju vi vill leva våra liv, i samspel med andra människor, djur, växter, ekosystem och samhällen, i universum. Och så ska det ju vara – för Jesus var människa och delade våra livsvillkor att på ett gott sätt försöka hantera materia, utrymme och tid.
Men, samtidigt är Jesus också Jesus Kristus, Guds enfödde son, Ljus av ljus. Kristus är sammantvinnad med materien, det som är inkarnationens hemlighet, och bär i sin kropp, sitt kött, sina tankar, sin rädsla, sina senor och anletsdrag materien hela vägen från Big Bang till korset och uppståndelsen, för att den Nya skapelsen ska äga rum, då Gud ”av allt gammalt”, gör något helt nytt.
Om allt skapades från eller av inget i Big Bang – så är den Nya skapelsen att allt gammalt skapas nytt, och verkligen blir nytt, när det har gått genom kors. För allt, kroppen och världen går under och löses upp i döden, och ska bli uppväckt av Gud själv.
Och just detta är kruxet för vår tankeverksamhet: okej, att i Big Bang skapades materia, utrymme och tid av inget, men vad är det egentligen som utgör kontinuiteten efter döden, alltså då materia, utrymme och tid blir upplöst, mellan det gamla livet och det helt nya livet, alltså mellan vårt nuvarande liv och vårt uppväckta liv?
Det undrar jag, och anar att just den överraskningen kvarstår – men hoppet finns där redan – och svaret kanske jag kan få Jesus att avslöja redan nu, för han vet ju, även om han är litet, men kanske nödvändigt, förtegen! Hur kommer jag känna igen mig när jag är i det helt Nya – vem är jag då?