En vänlig varm hand mötte mig här vid sidoporten till kyrkan. Det var för några månader sedan. En vit hjälm räcktes mig och jag tog emot den högtidligt. Hela kyrkan var då en byggarbetsplats och längs innerväggarna stod det höga byggställningar som verkligen såg ut att hålla för det mesta. Ställningarna följde väggarna och uppfyllde rummet. Det fanns en smal väg att gå, med skyddsräcken att hålla sig i, avsats för avsats. Till slut var vi uppe vid innertaket, vi var nu nära, och vi lade vår hand mot taket och kände, och tog till oss att himmelriket är nära.

Blicken gick till det trygga genomtänkta molekylliknande mönster som ställningarna bildade – och jag vet att jag fascinerades av svindeldjupet och känslan att GA-kyrkan då verkligen är en byggplats:

• Här bygger Guds försonande kärlek sitt rike i världen,
• här bygger människor relationer i ett hopp som håller,
• här flätas vi samman i ett nätverk där varpen är Jesus Kristus – och där hjälmen är dopet som följer oss tätt, smeker vår hjässa och skyddar oss på livets klättring och i de oundvikliga fallen.

Ibland sägs det att kyrkorum som grundligt renoveras är något helt annat under tiden arbetet sker i dem. Så tänker inte jag. För trots att jag har varit delaktig i många renoveringsprojekt i Skåne när...

- puts slipas ned, för att lager för lager läggas på igen,
- omfogningar av sten både i vägg och kryptor utförs,
- golv bryts upp, kulvertar för värme och vatten gjuts,
- orglar plastas in för att skyddas med övertryck,
- kyrkbänkar klistras, kilas och förbättringsmålas, kyrkfönster tvättas,
- blytak monteras ned, innertak och bjälkar av eke nötta efter hundratals år ersätts med nytt virke,
- intermittenta klimatanläggningar installeras och brandlarm med olika sorters sensorer för rök och värme sätts upp – och kalibreras för att klara luftfuktighetens förändringar.

Ja, trots alla dessa och så många andra renoveringsåtgärder har jag alltid upplevt, även när samtidigt både kaffekokare och skvalmusik hörts från någon liten dammig radio i ett hörn, att dessa kyrkorum har behållit sin totala värdighet och helgd i allt renoverande.

Jag vet dessutom att många av dem som har arbetat med att renovera, putsa och iordningsställa kyrkorum, ofta i efterhand på sin fritid återkommer till platsen, och när de talar om sitt yrkesliv, gång på gång upprepar orden att trots att de byggt både broar mellan länder och tunnlar under landskap eller hus högt upp i skyn, eller trygga familjebostäder så är det arbetet i kyrkorum – ”när kyrkan blev ens arbetsplats som betytt mest. ”För där fanns något, jag inte kan sätta ord på”, som en sade. “Något som berörde mig på djupet, gav mig lugn och mening, jag kände ett sammanhang.”

En annan sade: “Jag kom dit för att under några månader ordna med rummet – men det var rummet som fick styr på mitt liv!”

Redan som konfirmand upplevde jag i min egen kropp och andning att gudsnärvaron i kyrkorummet har med Första söndagen i advent att göra. – Du och jag, Kristus, lika täta som åsnan och fölet.

Och som vuxen har jag känt detsamma när vi gått längs stranden och vattnet slår in som universums pulsslag av kärlek, och blir till ett med mitt eget hjärtas puls.

I skogen har träden viskat mitt och Guds namn på samma gång, och jag har vänner som säger att det upplever en närvaro bortom det vanliga och uttryckbara när de går på tur i fjällen och känner sig försvinnande små men ändå kosmiskt stora omfamnade av kärlek.
 
För någon kanske Första advent är en karg tid, när saker och minnen plockas ner, för att dammas av, lagas eller slängas. En sorts fastetid – fastän vi ofta pyntar upp veckorna före jul både med glitter och färg över huvudgatan eller hemma i våra egna bakgator. Kanske just därför gör vi det – för att balansera den tomhet som uppstår genom fastans rening av vårt inre. När löven fallit till marken, blir det nakna kvar.

För någon annan av oss är kanske intåget i Jerusalem, Första advent, den mest verkliga berättelsen i evangeliernas övergripande berättelse om Jesus. Där finns ju inget som kommer i närheten av sagans värld, eller mytens mer symboliska föreställningar. Det är ju snarare som en dokumentär, där det till och med redogörs för att djuren ordentligt och i tid ska lämnas tillbaka innan det blir skymning. Första advent – att Jesus rider in på en åsna till Jerusalem – är alltså varken ett underverk eller något som borde möta motstånd i vårt rationella eller logiska tänkande.

Det som hände då är det som händer nu, och som händer hela tiden. Här behövs ingen långsökt eller svårförståelig eller trosvillkorad översättningssymbolik – för poängen då när det hände finns med i berättelsens skeende, och är exakt densamma då som nu:

* Människorna såg sin befrielse genom allt det som Jesus hade sagt och gjort, betytt för ensamma, sjuka och döda.

* Människorna såg sin befrielse genom allt som Jesus lovat i tre år – och därför ropade och sjöng de, precis som vi här på denna byggplats. Vi som dessutom som skyddsräcke att hålla oss i har helig Anda.

Med dem där utanför Jerusalem ropar vi, om än ibland bara som en stilla tyst viskning i inre putsade rum:

HOSIANNA
eller som det heter översatt till ett av våra språk:
Befria oss, Gud!
NU

(Psalmer: 103, 105, 109 och 108 och kör och orkester!)