Minns mina första bilder av utvecklingsläran i det som förr kallades mellanstadiet. För att detta biologiska underverk ska upprepas behövs det oändligt många universa.

Men det berättade ingen på 1970-talet. Vi fick istället lära oss något helt annat. Vi fick i vår biologibok lära oss att dela upp verkligheten, i natur och religion, vetande och trosdogmatism. För när vi skulle lära oss om utvecklingsläran tvingades vi att se på bilden av Charles Darwins ansikte försett med en apkropp. Och vi fick lära oss att det var så makten, kyrkan och biskoparna såg på utvecklingsläran. Vi fick lära oss att tron var oförenlig med varje tanke på att vi människor hörde samman med annat levande.

Bilderna av Darwin med apkropp kombinerades med tarvliga uttryck som frodades i broschyrer, salonger och debatter. Fortfarande idag används ibland apbeteckningen för att säga något nedsättande om en annan människas förmåga att förstå.

Idag vet vi litet mer.
Men vi sitter ändå kvar i en världsbild präglad av att den tidens makt hade dålig koll på sin egen traditions hermeneutiska möjligheter och förvillelser, sin egen tros fixpunkt och kärlekens axiom. För bilderna som gjordes för att försvara kyrkans traditionstyngda uppfattning förlöjligade inte bara personen Darwin utan också människovärdet och naturvetenskap. Dynamiken mellan att tro och veta blev istället en motsats och det blev en ödesdiger avgrund mellan dem. Alla förlorade. Den modfyllda bejakande nyfikna meningen med livet riskerar att falla mitt emellan. Så behöver det inte vara.

Tänker ofta den senaste tiden, liksom i bön, på Emil i Lönneberga när han räddade livet på den döende Alfred. Den episoden, gärna med bild, och de buberianska orden när de badade tillsammans en varm sommardag ”Du och jag Alfred”, borde få prägla samtidshistorien.

Alla hade gett upp Alfred. (Han var ju bara enkel bonddräng).
Det fanns bara en kvar. Den allra minste. Emil.
Som drog och släpade släden som Alfred låg på, den kallaste natten.

Hela vägen.

Amen