Här några försiktiga ord om hopp från vår Sinnesromässa i GA torsdagen den 6 februari. I meditationens form något om hur hopp växer fram i våra liv, och i vårt samhälle. (Se även mitt tal på Manifestationen för Hopp med Helsam tidigare samma dag, finns på Hemsidan, bland mina texter.)
Kärlekens symbol är av kött och blod, hjärtat, och sedan finns det två av trä, trons som är korset och hoppets symbol som är ankaret – och ankaret är nog den vackraste symbolen.
För i alla de stunder som vi är håglösa, på drift, eller bara lata i själen följer med i innetrender, eller är på olycksfärder, så finns det faktiskt något att kasta ut, ett ankare, hiva ett hopp, som även om det inte genast fastnar i havets eller verklighetens trygga botten, och får våra liv att stanna upp direkt, så att vi kan uppleva lugnet, och ges tid att tänka och känna på nytt, så är det i alla fall så att när ankaret dras längs havets botten sänks farten på driften, och en ny möjlighet öppnas: att sätta segel, eller ta ned seglen, lägga om rutten, och kanske styra upp mot vinden, eller från vinden, till lä, där det finns vila för trött kropp och härjad själ.
Så tror jag att det är med hoppet, det är den där lilla tanken eller längtan efter förändring som sakta växer fram inom en gemenskap, ett samhälle, och gör tanken och längtan till en civiliserad livsform, som blir omistlig.
Så tror jag att det är med hoppet, det är den där lilla tanken eller längtan efter förändring, som växer fram hos individer, som inte bara vill ha något mer, utan något annorlunda:
Ett liv, ett sammanhang där det är lättare att leva, att ta emot och att ge kärlek, att vara och känna sig sedd, för den man är och inte för vad man presterar eller har för historia eller bakgrund, eller prognos.
Så samlas vi här strax i måltidsringen – för att ta emot bröd och vin – som vi delar, och när brödet bryts påminns vi om att vi delar samma liv, lever av samma tilltro till det goda och att vi hela tiden tar emot barmhärtighet – och ger den vidare till varandra och alla människor vi möter.
Och när vi inte orkar ge varandra något alls, så vilar vi i det lilla hoppet att vi en gång, kan resa oss, och med upprätt gång möta andras blick, och ge vidare det hopp som bär genom eld och vatten, – och som alla vi möter också har rätt till.
För Aldrig mindre än hopp, ska det stå på våra visitkort!