Den första frågan ställs precis som den andra av Jesus. Han ställer den till den grupp människor som följt honom i tre års tid. Den grupp människor som mer eller mindre har gett upp sina vanliga liv, familjeliv och yrkesliv, för att vara med Jesus. Under tre har de nu sett sjuka människor få sin syn tillbaka, hur förlamade kunnat gå, och spetälska blivit rena. Hur vilsna fått en riktning och ett mål. Ensamma en gemenskap och ett värde. Traditionsmedvetna svar.

Men inte nog med det, för nästan varje läkande hade en pendang i en liknelse eller en story. Där Gud själv alltid var det tydliga eller antydda subjektet. Liknelserna förklarades av Jesus för denna lilla grupp – de andra fick nöja sig med liknelserna oförklarade. Var det dessa förklaringar som gjorde att de svarade annorlunda än de andra just på identitetsfrågan. På sin fråga, till den lilla nära gruppen, vem de andra säger att Jesus är, får han svaret (profeten) Jeremia, Elia, någon annan eller Johannes Döparen. Kort sagt, någon av kända avlidna som uppståndna (levandegjorda) i Jesus, döda men nu levande. Och inte vilka profeter som helst!

Den andra frågan kan tolkas som att Jesus inte är nöjd med svaret på den första – men en sådan tolkning är egentligen inte textmässigt förankrad utan snarare formad av hierarkiska, sociala normer. Den andra frågan är: Vem säger ni att jag är? (Alltså ni som är mig nära, som alltid har varit med mig, och både sett och hört allt). En av dem svarar: Du är Messias, den levande Gudens son. Detta svar är verkligen något: Det judiska folkets längtan efter Messias, här i Jesus är realiserat, och att den övriga världens längtan efter en Guds son på jorden, här i Jesus är realiserat! Båda de då existerande världarna, Jerusalem och Rom, innefattades i detta svar. Kanske var platsen vald utifrån detta – en judisk stad med ett romerskt namn.

Den tredje frågan ställs aldrig, men jag ställer den, för den finns med i texten även om den inte utsägs, och egentligen inte som en fråga utan som ett sakförhållande. Då som nu. Jag tänker på skulden, skulderna, synderna, och allt det där som vi känner igen från våra egna liv och religionernas domäner. Jag tänker inte på den enkla triviala skulden, som egentligen kan överstökas med ett spontant Ursäkta. Jag tänker på den där skulden som hör ihop med vad vi gör och underlåter att göra, hur vi gör det, att vi gör det, och fortsätter att göra det trots att andra blir bedrövade och utnyttjade, förminskade och hotade till livet, och omkullkastade. Den skulden, alltså inte den småvardagliga sociala klumpigheten eller de slarviga formuleringarnas fadäser. Den stora skulden – som vi egentligen endast känner av när vi är offer eller är rädda att förlora på det, för att vara krass. Trots att den tynger oss, krossar oss.  

När Simon vittnar om sin tro. Att då han äger en tro som samtidigt kämpar, för att anknyta till Gustaf Auléns Troslära, så får han uppdraget att ge förlåtelse för sådan skuld som uppkommer på jorden. Hur kan det vara möjligt att det mest svårbegripliga och invecklade som finns, skulden, skulle kunna lösas så att den ur ett himmelskt perspektiv, d v s i himmelen, inte finns. Hur kan skuld lösas? Kampen och bönen?

Är det det kristen tro handlar om? Att skulden kan lösas, alltså inte skuldkänslan utan skulden i sig. Istället för att moralpredika, komma med tips för livet, regler för samvaron, ordningsregler för det gemensamma, så handlar kanske kristen tro om detta enda: Att skulden blir löst. Alltså inte ett ord om vad vi ska känna, tänka eller göra. Bara detta enda: Skulden blir löst! Förträffligheten kommer på skam, liksom så mycket utanpå den.