IRL – Arbetsmaterial

Arbetsmaterial IRL

Skisserna i arbetsmaterialet kan användas på många olika sätt, och självklart också kreativt och fritt av var och en, eller av grupper IRL. Stommen kan ses som en byggnadsställning som nu när skisserna är överlämnade kan monteras ned eller i alla fall sättas samman på ett annat sätt.

Skisserna behöver både kritiskt granskas och utvecklas i den pedagogiska och kommunikativa verksamheten. – Det som hörs, får bli riktmärket. Och det ser jag fram mot!

Skisserna kan ses som kugghjul för bättre utväxling, för att vända på rörelseriktningen, som boxar med enkla genvägar och som en trygg tydlig plattform förankrad i en allmänmänsklig värdegrund.

Min förhoppning är att materialet ska bidra till ditt liv, i det pågående församlingsarbetet, i processen med en ny vision för pastoratet, och i förlängningen också i det breda upplägget av arbetet med församlingsinstruktionen. Processen kring visionen och arbetet med församlingsinstruktionen innefattar dialoger och möten i församlingsråd, kyrkoråd och arbetslag här i Helsingborgs pastorat.

Kort sagt: In Real Life.

Vi vill vara kyrka i vardag

Vardagsbestyr, nu ett gammaldags ord för allt det där som behöver göras varje dag. Det som blir förberett och utfört med de basala behoven i fokus. Dag efter dag och alltid med en god avsikt, en tydlig mening som alla har del i. Till vardagsbestyren hör vardagsorden. De återkommande ord som utbyts mellan människor för att vardagen ska fungera. Vanliga, enkla ord i samtal som leder till förståelse, överenskommelser och handlingar, för helheten. Det är i detta flöde av bestyr och ord, mitt i tiden, som vi lever våra liv. Och kyrkan är i vardagen. Med barmhärtighetens bestyr och tröstens ord omsluter kyrkan våra liv, och ger flödet i tiden bärkraft till varje individ. Den diakonala pulsen genomströmmar allt och bordsbönen från Sinnesromässan mitt vardagen bär oss: Vi behöver din omsorg idag liksom alla andra dagar.

Vi vill vara kyrka i fest

Att känna sig fri, och att få bryta sig ur vardagen för några timmar, hör till människans längtan och rättigheter. Det kan vara en Vardagsgudstjänst när barnvagnarna står tätt och det är sång, liv och rörelse. Eller en meditativ stilla stund i kyrkans kor när vi samlas för att tacka för livet, omslutas av tröst som ger ny kraft, och be om mer mod. Eller en söndag eller stor helgdag när det känns som hela stan är här i kyrkan, orgelns toner uppfyller varenda vrå, körerna bär oss alla till nya höjder, och Ordet griper tag i oss, livsgåvorna bröd och vin blir till ett med vår kropp och själ. Och vi sänds ut till världen, förnyade, förändrade, stärkta, glada! Rättfärdiggjorda på vår resa till gudomliggörelse:

Skapelsen skall nå fulländning genom oss och våra liv
när vi tar emot den frälsning som förvandlar oss till dig.
(Den svenska psalmboken 86:4)

I det lilla som i det stora blir det festyra – stunder av lycka, och med festens alla sprakande färger och utmanande dofter. Festen förgyller tillvaron, ger människan ett rum och sammanhang av kravlöshet, njutning, där sinne efter sinne får sitt. Det dukade festbordet med mat och dryck. Leken och upprymdheten växer upp ur människans inre och får oss att växa samman i vänskap och förtrolighet. Nya och gamla vänskaper väcks till liv när blommor smyckar oss och avslöjar naturens krafter och skönhet. Någon har uppnått en viss ålder eller så är det en historisk eller astronomisk eller årstidsrelaterad händelse som högtidlighålls. År har lagts på år i vardagens flöde eller något ska markeras för första gången eller återigen i tidens gång. Musikens toner och harmonier hjälper jaget att lyfta, öppna sig. Den inre glädjen exploderar. Festens värme och hängivenhet bärgar oss ur övergivenhetens torrlagda brunnar. Våra händer och hjärtan fylls med ny livslust och med en blick mot framtiden, och vi befäster i vårt gemensamma minne av det goda som varit. På festen firas en seger, en höjdpunkt eller en återkommande milstolpe. Det blir en efterlängtad paus i den pågående livskampen för att samtidigt hålla den högt. En distans från flödet och en känsla av befrielse och belöning. Sammanhanget ger konturer åt vänner. Handslag, famnar som öppnas och festandets leende blickar möts. I sorl, när förväntningarna uppfylls och tacksamheten blir till sång och dans. I ett taktslag med befrielse och identitet. Kyrkan har till fullo del i det goda livets festande och möts veckans alla dagar dessutom till fest med treenig Gud i bön och gudstjänst. Här sjungs och berättas det om händelser som påverkat världens gång och gör det än idag, i morgon, och evigt. Här reflekterar vi ordlöst och i traditionens språk, meditativt eller analytiskt. De liturgiska färgerna blått, grönt och rött guidar oss liksom violett, vitt och svart i Dramat. Livets okränkbarhet och de grundläggande värdena firas och gestaltas. I varje dop firar vi en ny vänskap mellan människa och Gud, och i mässan tar vi emot gåvor som vi inte kan få någon annanstans. Lovsången som bär långt bortom livet börjar här – och människan kan ana och utveckla sin djupaste identitet och livsuppgift för världen, skapelsen och evigheten.

Vi vill vara kyrka i bön och arbete

Vardagen hotas från många olika håll och med olika kraft hela tiden. På det privata planet hotas vi av sjukdomar, olyckor, förändringar på arbetet, boendet, vikande ork och tilltro. Vår oro för vad som ska hända våra allra närmaste finns där gnagande eller distraherande hela tiden. Glädjen i vardagen överskuggas av sorg, och den kan bita sig fast. I vår del av världen finns det för de flesta en fungerande vardag – men verkligheten för många människor i vår närmiljö och för hundratals miljoner människor på jorden är att det aldrig blivit vardag i positiv mening, och nog aldrig blir.

Alla drabbas vi av de mäktigas krig som plågar samhällen, naturen, stater, kontinenter och världsdelar. Krig med ord, propaganda, handel och vapen. Livet för varje levande människa i nuet och framtiden är hotat av godtycklighet, kortsiktighet, konfrontativ fundamentalism av olika slag, och destruktiv nationalism. Lidande, törst, hunger, rädsla, okunskap, smältande glaciärer brer ut sig. Dessa krig drabbar först barn och unga, och vi ber om hjälp, sammanhang och Guds kraft och ständiga närvaro så att de kan ta emot den hjälp de får när de kämpar med mardrömmar, trauman och depressioner av hemska upplevelser i ”slavarbete” av olika slag.
 
Hos varje lidande människa finns en vädjan om att bli räddad till ett liv, till rättvisa. Denna vädjan riktar sig till alla och är det är när allt och alla tycks stå oss emot, som bönen blir som mest intensiv, även om den måste förbli eller är ordlös. Det är när vi är som mest rädda, vi ber som sannast. Då blir medvetandet, gesterna och orden enkla och begärande. Utan krusiduller och ödmjukheter eller blyghet suckar och ropar vi till himlavalvet, till tillvarons yttersta grund, som ju verkar ha glömt oss, övergett oss, eller som inte verkar finnas till. Då blir det varken långa, melodiska, rytmiska eller vackert formulerade böner. För då när vardagen inte infinner sig eller är hotad och ord som fest både är ett hån och en fullständig overklighet, ber människan bara Hjälp, med frågan ”varför” som relief. Det kan bli få ord, men med stor kraft. En sådan bön riktar sig till allt och alla.

Som kyrka är vi en a) bedjande b) gemenskap med c) apostolisk tro och d) som firar mässa. (Apostlagärningarna 2:42). En nutida historisk analys bekräftar den traditionella uppfattningen att trons Vem är Jesus Kristus. Men visar att trons Vad istället för att direkt möta oss i läromässiga doktriner eller beslutade trossatser i första hand möter oss i gudstjänstens och bönens formuleringar, rörelser och liturgin. Bönen är helt klart den avgörande utgångspunkten, den praxis, som beskriver trons innehåll (teori). (Lex orandi lex credendi = bönens lag är trons lag).

Bön precis som seriösa existentiella önskningar visar vad människan fäster sitt hjärta på, vad människan genom arbete och engagemang vill ska förverkligas i världen, den riktning som en människa är Kastad i, vad människan tror på nu, i framtiden (och i evighet).

Såväl bön om förlåtelse, bön i tacksamhet som den kontemplativa bönen, är sätt att umgås och kommunicera med Gud, och det verkar också som all bön då och då öppnar upp för Guds i gripande och handlande i världen. Genom bön förtätas relationen mellan människa och Gud. Vi blir en del i Guds handlande.

Som kyrka vill vi försöka oss på projektet att låta Gud vara med i det samtal som varje människa redan från unga år för inom sig själv. Det samtal som äger rum mitt i allt annat vi gör, planerar och är med om. Det samtal som ger oss ömsinta och självkritiska perspektiv. På oss själva, på andra och på de normer och föreställningar som styr och präglar oss i en värld (där ondskan och despotismen tycks oss övermäktig.)

Och vi längtar precis som alla andra efter tröst och mer tillit. Och ber om och om igen med den första av de sju bönerna i Herrens bön: Låt ditt namn bli helgat. Och med den tredje bönen att allt i våra liv ska få uppgraderas, och liksom degen genomsyras av Guds vilja.

I gudstjänst och i många andra sammanhang ber vi i förbönen om hjälp för alla människor som lider, oroar sig, är rädda eller vanmäktiga. Vi försöker genom arbete och med våra resurser, kunskaper och händer där vi är satta i samhället vara ett svar på människors rop tillsammans med alla människor av god vilja. I övertygelsen att tillvarons yttersta grund är den Kärlek som i Jesus Kristus visar sitt ansikte och sin vilja med världen. Och som genom sin heliga Ande ger befriande liv som också befriar andra. Så kan vi bli Guds skapade medskapare (Dei cooperator) och vi kan behöva påminna oss om att också berätta för varandra om alla de gånger vi har fått bönhörelse, reaktion i oväntad gestalt, eller talande tystnad.

Välsignelsen (den aronitiska oftast) är den bön i varje gudstjänst som momentant ger oss det vi behöver när vi som medskapare sänds ut i vardagen igen. Sänds ut för att medverka i Guds upprätthållande, fortlöpande skapande, och i Guds nyskapande. (Psalm 155: verserna 3 och 4, Den svenska psalmboken).

I vardagen tar arbetslivet en stor del av vår tid. Här i vardagen tar det en stor del av vår tid, och förberedelserna inför det är viktiga och börjar ibland för sent och ibland för tidigt i livet. I arbets- och yrkeslivet och i debatterna om det rör sig en mångfald av människor, med genomtänkta eller i olika grad övertagna uppfattningar och ideologier om vad som ska prioriteras. Som kristna bidrar vi till att heligt och sekulärt inte ställs i motsättning till varandra just genom förhållningssätt, attityder och handlingar för ett medskapande och nyskapande i synen på arbete.

Arbete är till för något betydligt större och mer anspråksfullt än det som uttrycks i många av de tvingande bilder av vakthållande och stridsropskaraktär samt hårda ideal som florerar och på djupet påverkar oss, och som vi i vår tur ibland av naivitet och okunnighet men ibland av uppgivenhet och konkurrenstänkande förmedlar till andra.

Arbete är till för något betydligt större och mer anspråksfullt, ja för det ska ju inget mindre än att utveckla individen, göra människor lyckliga och öka kärleken i världen och generera tid och rum för människor att uppleva, sprida och intensifiera denna lycka. Arbete i vid bemärkelse, alltså innefattande lönearbete, sysselsättning, kreativ konstnärlig aktivitet, utbildning, forskning o s v har inget självändamål och är inte något som ger människan livsberättigande. Syftet med arbete är att tillföra värde, social omsorg, bygga hållbara samhällen och globala strukturer som är till för natur och klimat, kultur, kunnande och bildning.

Arbete i den här vida bemärkelsen och med stor variation kommer alltid att kritiskt granskas utifrån detta syfte (som kan tyckas vara utopiskt.) Bönen får bemyndiga och stärka människan i sin tro på detta syfte, och vägleda dem som har ansvar att organisera eller leda andras arbete, och inspirera alla när förväntningarna och kraven i arbetslivet känns omöjliga. Vi har vårt liv i bön och arbete. Arbete och vila ska vara i balans, och eventuellt förakt för vissa arbetsuppgifter är inte acceptabelt. Bönen kan också i försonande väntan på förändringen, men aldrig som en amnesti från den, få bli andningen under arbetets utförande.

Människors arbete ingår alltså i Guds skapande i historien. Ett skapande som det på Bibelns första sida (i många biblar överst på sidan två) finns ett mönster för att förstå. Ett facit för historien ”före all historia”. Och mönstret eller tolkningsfacit är att Gud bejakar, lovsjunger och älskar ALLT skapat och hela mänskligheten: Gud såg att allt som Gud hade gjort var mycket gott. (1 Mosebok 1:31a)

Vi vill vara kyrka i tro, hopp och kärlek

Tro

Det är svårt att säga något om tron – treenig Gud och människan

Att säga något om tron kan precis som att säga något om hopp och kärlek vara känsligt och leda till motstånd och misstolkning, eftersom vi alla redan har starka och ibland dyrköpta uppfattningar om det här. Och tron är ju, särskilt i vårt land, för många en sak som kallas för privat, och ska verkligen respekteras, även om ordet privat egentligen är en motsägelse till vad kristen tro innebär.

Kristen tro är en tro på treenig Gud – och ett sätt att ana något om treenighetstron är att återge ett av de vackraste sändningsorden som används i gudstjänster i Svenska kyrkan. Här nämns Fadern-Skaparen, Sonen-Försonaren och Den heliga Anden-Livgivaren genom vad Gud gör för oss:

Må Faderns omsorg,
Sonens kärlek
och den heliga Andens tillgivenhet
omsluta oss under dagens timmar,
när natten kommer
och när uppståndelsens morgon gryr.
Amen

Tron, liksom t ex sexualitet och politik hör för många till vår integritet, vårt eget liv, det privata. Och som oftast är tron sammanvävd med vårt livsmanus, våra erfarenheter och längtor. Ibland används begreppet personlig tro som ett annat namn för personlig tro, eller ett läge eller bro mellan den privata tron och kyrkans (församlingens) tro. En av de starkaste symbolerna för tron är korset. Korset står för en punkt i historien som har oändlig betydelse, och det är därför trons färg är himlens, transcendensens, den blå. Korset står också för det nya livet och varje människas uppdrag att bära kors, och de svåraste korsen är de vi inte själva väljer. Särskilt i psalmskatten uttrycks just detta, att tron blir integrerad i vår personlighet. Och här är två sådana psalmer av många i Den svenska psalmboken.

Den ena är den underbara psalmen 338 om Treenighetens mysterium och gudomliggörandet av människor.

Den andra psalmen, 766, börjar i vers 1 med den raka strofen: ”Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kamp-glöd och identitet.” I den andra versen sjunger vi om vår tro ”på en Gud som gråter med mig”, och i den tredje ”som bor inom mig” och ”som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör”.

Tro och tvivel

Ett exempel på vår tidsanda och försiktighet (och kanske också litet postmodernistisk splittring) kring trons frågor är psalmen 218 som beskriver ett subjekt som ofta har frågor, står vid vägskäl, tvekar vid sitt val, och känner sig ensam, ordlös och i tvivlets ensamhet. Just den psalmen uttrycker också det som alltid går hand i hand med tron, nämligen sökandet efter mer av djup och klarhet, och tvivlet som både blir den troendes nära vän och tuffaste fiende.

Trons vad och trons hur

Varje människa och gemenskap behöver tillit för att leva. Tillit, förtroende, tro och förvissning, förankrad i konkreta händelser och upprepade goda erfarenheter skapar och upprätthåller mening.

Psalmer som Jag skulle gärna vilja våga tro (219) och Som när ett barn kommer hem (774) påminner oss om att Tron som begrepp har minst två sidor:

Den ena sidan är Trons vad, alltså försanthållandet av ett specifikt eller ungefärligt trosinnehåll, det som i vårt sammanhang kallas för troslära när det systematiseras.

Och den andra sidan är Trons hur, alltså trosfunktionen som tillhör allt mänskligt liv. Här återfinns grundläggande mänskliga frågor och hela batteriet av känslor, psykologi, antropologi, sociologi och filosofi kring sådant vi behöver få stillat. T ex att tro på något/någon, tillhöra och mogna för att verkligheten ska bli hanterbar och begriplig.

Trosinnehåll och trosfunktion möts rätt fint i Kyriebönen 695:4, ”tro och vishet”. I längden är det nämligen svårt att leva med en tro som får sitt värde genom att dess trosinnehåll är orimligt eller otrovärdigt intellektuellt eller moraliskt. Att tro för att bättre förstå och att leva med hjälp av en tro som integrerar vishet och kunskaper känns mer genuint och hållbart. Det är berikande ögonblick som består när förståelsen bekräftar tron. Samtidigt är det viktigt att trosinnehållet inte bara blir ett svar på så kallade livsfrågor utan att trons vad också tillåts förändra frågeställningar och perspektiv i trosfunktionen. Korrelationen mellan fråga och svar behöver båda vara ömsesidig och kritisk, och inte bara slutprodukten utan också processen ska kontinuerligt prövas etiskt.

Tron har ett dynamiskt väsen

Med biskop Johan ber vi: Hjälp oss att vara din röst i världen, och visa vår tro i handling. Och dessa ord hakar in i den överallt, alltid och av alla gjorda kristna erfarenheten att tron har ett dynamiskt väsen. Många av Bibelns berättelser visar att ett möte med Gud får omgripande konsekvenser för människan. Mötet förändrar! Gudsmötet leder människan från olika slags omöjligheter och tunga återvändsgränder, till ett evigt liv med Gud. Tron är en nådegåva och i och med att vi får den börjar trons förändringsresa till större närhet med treenig Gud, och i gudstjänsten firar vi att vi fått trons gåva.

Svenska kyrkan är ett evangeliskt lutherskt trossamfund och det namnet säger något väsentligt om tron!

Den grundläggande uppgiften för Svenska kyrkan är att fira ”fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”. I alla livets situationer som vi känner dem har varje uppgift alltid ett syfte, och syftet med den här uppgiften formuleras i Svenska kyrkans övergripande styr- och regelsamling, den s k Kyrkoordningen, på följande sätt:

”…för att människor ska komma till tro på Jesus Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

Som framgår av den här formuleringen är alltså tron det centrala i Svenska kyrkan. Det handlar ju både om att komma till tro och att leva i tro. Och ett riktigt bra sätt att närma sig frågan om tron är att titta på just namnet och hur vår kyrka beskrivs: Svenska kyrkan är ett evangeliskt lutherskt trossamfund.

Ordet Samfund är ett annat namn för gemenskap, och återfinns också i trosbekännelsens ord om en helig gemenskap, communio.

Ordet Evangelisk visar att tron är en tro på evangeliet om Jesus Kristus. Alltså ”glädjens budskap” att Jesus från Nasaret, som är Guds son, älskar människor till Gud. Att Jesus Kristus försonar världen, och att vi befrias ur rädsla, och självupptagenhet som förminskar vår identitet och meningen med vårt liv, eviga väl och öde. Evangeliet är att Jesus Kristus har levt, dött och uppstått – fått liv igen, och nu är närvarande i världen, och på ett alldeles speciellt sätt i gudstjänstens gemenskap och i sakramenten, dop och nattvard.

En evangelisk gemenskap lever i tron att det är samma evangelium som räcks människor i sånger, musik, undervisning, drama, predikan, sociala medier, dop och nattvard – samma Kristus.

Den gamla beteckningen protestantismen används inte så ofta längre. Men själva saken är aktuell för den evangeliska gemenskapen. Om det behövs protesterar vi mot sådant som skymmer eller inskränker att det som bär oss är en evangelisk tro.

Ordet Luthersk visar att tron har med reformationen att göra. Den reformatoriska upptäckten, som den ofta kallas, är Luthers upptäckt att enligt Bibeln och den egna hårt prövade erfarenheten, är tron en gåva som människan tar emot i tro. Inget annat, varken som ett resultat av vår godhet, välvilja, uppoffring eller slumpen. Denna princip benämns materialprincipen och sammanfattas med de klassiska orden: Rättfärdiggörelsen genom tron allena.

Som en hjälp att upprätthålla att tron är en gåva som bara kan tas emot utvecklades under reformationen en skyddsprincip, den så kallade formalprincipen. Den är till för att skydda tron från att formas av och byggas ut med både det ena och andra, och av alla möjliga traditioner och ”insikter” som rör sig i tiden, och bland vissa människors särintressen. Formalprincipen är kort: Skriften (Bibeln) allena.
För detta finns det ett relativt nutida uttryck som koncist säger vad det handlar om: Utan församlingen ingen Bibel – Utan Bibeln ingen församling.

Hopp

Det kristna hoppet är en välgrundad förvissning. Ett hopp som är tydligt grundat i evangeliernas berättelser och de nytestamentliga vittnesbörden om Jesus Kristus. Detta återspeglas och bekräftas t ex i uppmaningen i 1 Petrusbrevet 3:15-16, att kristna människor alltid ska vara beredda att ödmjukt och respektfullt svara var och en som kräver besked om deras hopp.

Det kristna hoppet är en livsattityd med tröst och kraft för människor och gemenskaper. Hoppet är därför alltid större än prognosen men aldrig sprunget ur en auktoritärt kontrollerad grundsyn, ur likgiltighet, ur en ogenomreflekterad hållning, eller som ett förakt för beprövad vetenskap och fakta. Hoppet öppnar ögonen för livets allvar och människors nöd i världen, för skapelsens nöd, och ska genom sin förankring i Jesu Kristi liv aldrig tillåtas bli som en drog eller en falsk tröst som genom distraktion eller hot hindrar människors befrielse ur förtryckande mönster eller att utvecklas i sin gudslikhet.

Hoppet om tillvaron i tiden hör samman med Guds stora framtid. Hoppet bygger en bro mellan då, nu, och det som ska komma. Det kristna hoppet har därför inget att göra med önsketänkande eller lösa spekulationer. Ofta sammanfaller det med den allmänmänskliga längtan efter ett rättfärdigt, meningsfullt och lyckligt liv. Och detta är ju en funktion av den så kallade allmänna gudsuppenbarelsen hos alla människor, i alla samhällen, kulturer, ideologier och religioner. Det mest rimliga kristna förhållningssättet till andra religioner är därför att söka ärlig och autentisk dialog. Och då just en dialog utifrån ömsesidighetsmodellens religionsuppfattning, alltså kring det goda gemensamma och det livsbejakande för allt levande som religionerna på komplementära sätt återspeglar.

På flera sätt visar det sig alltså att det är helt naturligt att hoppet i de kristna traditionerna symboliseras av ett ankare, i kontexten av att kyrkan ses som ett skepp, på väg. Och att den gudstjänstfirande gemenskapen, som samlas för att odla hoppet i samhället, i sitt Kyrie, Kristusrop, söndag efter söndag i den liturgiska sångens form ber om ”hopp och lycka” (Svenska psalmboken 695:3).

Kärlek

Kärlekens symbol är hjärtat, och kärlekens färg är den varma röda. Hjärtat står för alla människors lika värde och de rättigheter som vi är satta att stå upp för och förverkliga i vår samtid. Här i samverkan med alla människor av god vilja och för helhetens och skapelsens upprättande.

I gudstjänstens Kyrie-bön 695:3 sjunger vi vädjande vårt rop efter ”mod och kärlek”.
Det är en allmänmänsklig, alltid och överallt av alla gjord erfarenhet att kärlek och mod hör samman.

Det som förenar allt liv, och genomsyrar allt levande är längtan efter kärlek. Oavsett plats, kultur, tid i världshistorien, ideologi, religion, kontinent eller land behöver liv kärlek.

Som individer och som gemenskap vill vi leva i sammanhang där vi möter och omfamnas av kärlek. Vi vill också få kraft och inspiration för att älska i ord och handling. Överallt och alltid har det varit och kommer det att vara så – även om för ofta och mycket står kärleken emot. (Också inom oss själva).

Gud är kärleken – och kärleken kommer från Gud som är en treenig gemenskap av faderns, sonens och helig andes kärleksrelationer. Kärleken förblir inte i sig själv utan söker sig ut till gemenskap med människor. Och visar sig i skapelsen och i Jesus Kristus. Berörda och tilltalade av Guds kärlek växer människors frimodighet att älska.

Denna World Wide längtan och detta djupt allmänmänskliga behov efter att älska och bli älskad ger människor mening och upprätthåller samhället. Och är kärnan i det som Jesus berättade om i sin etiska undervisning. Som läromästare, fick han frågan vad som är det viktigaste och svarade direkt så här:

”Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, med he­la ditt hjärta och med he­la din själ och med he­la ditt förstånd (och av hela din kraft). Det­ta är det störs­ta och förs­ta bu­det. Se­dan kom­mer ett av sam­ma slag: Du skall äls­ka din nästa som dig själv. (Matteus 22:37-39 resp. Markus 12:30)

Det här svaret, som kallas Det dubbla kärleksbudet, är intellektuellt och religiöst radikalt, tillitsfullt, och väldigt fint och värt att landa i och meditera över. För svaret sätter relationen och inte ordningsregler eller moralism eller pragmatism eller opportunism eller överlägsen (elitistisk) uppgivenhet eller krass belöningsfixerad moral i centrum. Kärleksförhållandet mellan Gud och människa, är det viktigaste säger Jesus.

Svaret visar att Jesus utgår från att det är möjligt att älska brett och djupt. Att kärleken ska ske på bredden beskrivs med orden ”själ – förstånd – kraft” – alltså alla de förmågor och styrkor vi föds med och utvecklar genom samvaro, utbildning, erfarenheter, uppmärksam koncentration, arbete och reflektion. Att kärleken samtidigt kan vara djup och ska vara förankrad i vår personlighet och identitet beskrivs med orden ”hela ditt hjärta”.

Människan förväntas alltså älska på bredden och djupet – mot bakgrund av att människan och världen från början är älskad av Gud, som är kärlek. Det är i kraftströmmarna av denna allmänmänskliga eller av Jesus väckta kärlek som människor älskar andra människor som sig själv. Kärleken till Gud och kärleken till andra människor är alltså varandra väldigt lika. De är ju ”av samma slag”, säger Jesus. De kan aldrig bli ofrivilliga eller självdestruktiva, även om konsekvenserna av ställningstaganden och handlingar av kärlek många gånger blir oanade, häftigt underbara och ibland motsatsen. Människan ska ju älska andra som sig själv – och den första kärleken ska bestå. Den tuffa bild som Jesus ger av kärlekens efterföljd i Matt 16:25 ska därför förstås som en tröst och inte som en uppmaning: den som mister sitt liv för min skull, skall finna det.

Short Summary: ”Gud är kärleken. Och människan är det också, eftersom människan är skapad till Guds avbild och likhet.” (Vida en al amor, (Kärleken övergår allt): författare: Ernesto Cardenal).

Människan är kärlek och har därför alla möjligheter att älska utan att kärleken regleras i detalj eller i program. Sådant står ju i motsats till kärlekens väsen. Människan är skapad till frihet och ansvaret är delegerat att känna, tänka och göra gott. Jesus går före, och lämnar hela tiden nya, färska spår. Dessa spår måste tolkas med själens erfarenhet, förnuft, i kraftfull empati, solidaritet och tillsammans från djupet av våra personligheter, vårt varma hjärta. Och det gör vi.

I övertygelsen att Gud är tillvarons yttersta grund

När vi vill ha besked om hur saker hör samman, eller meningen med vårt liv så går vi ofta bakåt i tankekedjan och orsakssambandet genom varför-frågor. Vi söker genom våra varför något att lita på, stå på, en grund. Så gör också naturvetenskapen och den menar att för ungefär 13.8 miljarder år sedan, alltså för nästan 14 tusen miljoner år sedan inträffade det näst viktigaste i hela universums historia. För det var då Big Bang hände, och i korthet kan sägas att tre saker skapades vid Big Bang. Tre saker som innan dess inte fanns, för innan fanns inte ens ingenting. Det var mer än öde och tomt, m a o, vilket är omöjligt att förstå!

Dessa tre saker skapades inom en mikrosekund, och fanns plötsligt till – och har funnits till sedan dess. Vilka saker var det då? Jo, det första var materian, all materia som finns, det andra var utrymmet, allt utrymme som denna materia kan röra sig inom, och det tredje var tiden som materien och utrymmet finns i, och aldrig kan vara någon annanstans än i.

Trots att vår tanke gärna vill fråga vad som fanns ”före” Big Bang, blir den frågan därmed omöjlig. Och det beror ju på att ”före” är ett tidsord – och det var i Big Bang som tiden kom till, när utrymmet och materien hade skapats. Big Bang är dessutom en skapelse av eller ur ingenting – det är inte en omskapelse av något gammalt, av något som redan hade funnits.

Dessa tre har levt sammantvinnade i snart 14 miljarder år – och där den ene är, är samtidigt alltid de två andra. Utrymme, materia – alltså växter, djur och luft, kroppar och bröd, köksredskap och plogar, och allt finns alltid i tiden.

Självklart finns det ett flertal olika varianter av Big Bang teorien – och också olika förklaringsmodeller om utrymmet. Några modeller säger att universum håller på att expandera, andra att det dras samman, och några faktiskt, att universum expanderar och drar ihop sig samtidigt.

Ungefär 13.8 miljarder år efter Big Bang levde det en människa, Jesus från Nasaret, som dag efter dag, på punkt efter punkt, gjorde handlingar och anspråk som hör ihop med Big Bang.

För det första erbjöd och gav Jesus människor det de saknade av materien, och då först det som finns underst på den så kallade behovstrappan, alltså bröd, vatten, mat, och sedan kläder, hälsa för de sjuka och bedrövade, och trygghet, gemenskap och till sist också bekräftelse, förlåtelse, hopp och utveckling.

Jesus gav dessutom människor utrymme i gemenskap som byggde på närhet och godhet, och han gick över gränser som inte längre garanterade befrielse utan som snarare höll kvar nu förlegade grupperingar, värderingar och mönster. Han utmanade konventioner och försätter med det.

Slutligen, Jesus gav människor tid att ta vara på sina liv, ta sitt ansvar och inte slarva med livs-tiden. Det finns många skarpa lägen, där Jesus möter människor kring sanningen om deras liv.

Självklart skulle mycket av det här goda och empatiska också kunna sägas om ett flertal andra både stora personligheter och vardagsmänniskor som du och jag. Kort sagt, så är det ju vi vill leva våra liv, i samspel med andra människor, djur, växter, ekosystem och samhällen, i universum. Och så ska det ju vara – för Jesus var människa och delade våra livsvillkor att på ett gott sätt hantera materia, utrymme och tid.

Men, samtidigt är Jesus också Jesus Kristus, Guds enfödde son, Ljus av Ljus.. Kristus är sammantvinnad med materien, det som är inkarnationens hemlighet, och bär i sin kropp, sitt kött, sina tankar, sin rädsla, sina senor och anletsdrag materien hela vägen från Big Bang till korset och uppståndelsen, för att den Nya skapelsen ska äga rum, då Gud ”av allt gammalt”, gör något helt nytt.

Om allt skapades från eller av inget i Big Bang – så är den Nya skapelsen att allt gammalt skapas nytt, och verkligen blir nytt, när det har gått genom kors. För allt, kroppen och världen går under och löses upp i döden, och ska bli uppväckt av Gud själv. Jesus Kristus tar vid efter Big Bang, och bär allt, alltså ”kropp – plats – tid”, vidare till en ny skapelse.

Tillvarons yttersta grund kan också möta den enskilda människan. En närhet som innebär en unik och omtumlande erfarenhet av Guds helighet, som skrämmer en människa och långt in i benmärgen påminner människan om litenhet och förgänglighet. En närhet som samtidigt överväldigas av att stunden och faktiskt också Gud själv fullkomligt fascinerar oss och gör oss till ett med sig i en evig hemlighetsfull kärleksgemenskap.

Därför säger kyrkan att Gud som tillvarons yttersta grund är evig, helig kärlek som varken förnuft eller moral, grupper, allianser eller stater eller makter, kan fånga in, behöver gå i borgen för eller kan ta som gisslan. (Romarbrevet 8:38-39)
Gud är det yttersta, och därför närmast.
Redan nu — ännu inte.
Amen

• • •

Den vision för församlingarna och kansliet som f n gäller beslutades i kyrkorådet 2016 11 16, § 167, och togs på kyrkofullmäktige 2017 05 18 § 11 och lyder så här:

Vi finns där människor är och vi bidrar till möten mellan människor och Jesus Kristus genom att:

· Vårt grundläggande uppdrag och Lunds stifts vision hålls levande
· Öppna rum som skapar förutsättningar för samtal och möten.
· Människor upplever hopp och mervärde i kontakter med Svenska
kyrkan
· Alla människors lika värde respekteras
· Vi uppfattas som en enhet.