Det är natt i sorgens värld. Båten som länge legat vid stranden är på väg ut på havet. Den förs sakta ut av tiden. I båten sitter människan som sörjer, med sitt ansikte gömt i sina egna trötta händer som är kalla av orörlighet. Tiden distanserar varje sörjande bort från den älskade. Och därför hänvisas vi som sörjer till att kämpa med att hålla kvar känslan av hur det var på stranden, när livet lektes. När allt var bra, familjen, barn och föräldrar, syskon, vänner, bekanta, engagemang och arbetsvänskap. Ja, när livet var levande. Vi håller kvar allt detta i sorgens medvetande, i sorgens rum, inom oss. Och i delandet av minnena med dem som också var med, och också med andra. Med alla som vill lyssna och förstår, att sorgen är ett eko av kärleken, när dagen också är natt.

Båten är på väg ut på havet – vi kan inte komma tillbaka till den solljusa strand vi har lämnat. Betydelsen av ”aldrig mer igen” gör att vi tappar andan: Tiden driver båten ut, men inte bara tiden. Också alla nya intryck, alla bestyr i vardagen, allt praktiskt, talande och lyssnande driver båten ut. Kort sagt: Vardagen driver oss bort från det som en gång var. Dess självklarhet, närvaro och intensitet.

Och samtidigt, är det en sann erfarenhet som jag tror att många av oss delar: Sorgen skiftar karaktär ju längre ut från stranden vi kommer. För vi ser ju alltmer av stranden när vi kommer längre ut. Vi börja känna och inse sammanhang och helheter som vi när vi var helt nära och inpå varken såg eller kunde förstå. Därför kan sorgen hjälpa oss till en helare förståelse av livet, av oss själva, och av dem vi älskar. Detta är sorgens dubbelhet. Dyrbar och tung att bära.

Förr trodde både vetenskapen och folk att jorden var platt, och att havet slutade på en kant. Och alla ”visste” att kom folk dit så föll de rakt ned i ingenstans. Ibland känns det så i sorgen – på drift bort från dem vi älskar, med minnen och känslor som bleknar och avtar. Och oundvikligen på drift mot det hemska slutet, då havet tar slut, och vi ska falla ned i mörkret. Ja, några av oss har väl koppar-sticks-bilderna av detta i vårt inre. Och även utan dem kan vi se det framför oss, den förfärliga oundvikliga döden.

I vår tid vet både vetenskaperna och människor att jorden inte är platt, och att havet inte slutar i ett stup. Vi vet att jorden är rund. Det är därför lättare för oss att hoppas att livets hav istället slutar där det började. Att livets hav slutar på en strand, i gemenskap, i kärlek, i vardagens underbara tid med det självklara, närvaro och pulserande intensitet.

Och den stranden är Jesus Kristus, som tänt en eld i sanden, och som låter glöden glöda evigt, och som lovar oss:

– Jag är alfa och omega, början och slutet. Jag sluter cirkeln en gång, och det gör jag först när alla har kommit i land, du med.

Kristian L

”O giv oss…(Gud) av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur stjärnlös natten står, till ängslig bävan bliver” (Psalm 253)

”En dag och stjärnor växer ur hans (= Jesus) famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.” (Psalm 256)

På Bönewebben kan du be och tända ett ljus: be.svenskakyrkan.se .