Några ord om sorg och saknad. Men också om den andra sidan. Vad tankarna gör med vårt nu. Nobelpristagerskan i litteratur 2022, Annie Ernaux har skrivit en bok om sin fars liv och en om sin mors liv. Båda böckerna handlar om hur varje människa är en del av sin tid, av samhället och att varje människa skapar det vi kallar verkligheten. Den som tas i från oss då en nära anhörig går bort. En tredje bok hade kunnat handla om sorgen efter ett syskon. För den finns starkt men outalad med.
Det finns en helg varje år som är alldeles speciell och det är allhelgonahelgen.
Det är den helgen på hösten då vi minns dem som vi har förlorat. Ibland är det i närtid – ibland flera årtionden sedan, och det är samma sorg, men olika djupt huggen i vår livsnerv.
Människor som stått oss nära i livet. Människor som har gjort oss till de vi är idag. Så är det: utan dom inte vi.
Och den här helgen, allhelgonahelgen, ägnar vi ju särskilt åt att minnas dem, att tänka på alla fina, goda vardagshändelser vi varit med om tillsammans, det som har skapat vårt gemensamma liv.
Allhelgonahelgen är därför en helg när vi tänder ljus.
Vi tänder ljus i kapell och i kyrkor, vi har minnesgudstjänster och meditativa stunder i kyrkor och kapell i hela Helsingborg.
Och vi har mycket musik, för musik stillar oss och får oss att hämta kraft ifrån de inre källorna, och att gå vidare med framtidshopp.
Vi tänder ljus.
Ljus som ska sprida värme och skingra mörkret.
Ljus som gör tankarna ljusa när vi tänker på dem som vi saknar, dem som är en del av oss själva.
Ljus som tecken på livets, och människors, och Guds omsorg om var och en av oss, och hela skapelsen, och miljön.
Ljus som ska ge oss livsmod, stärka vår identitet, hjälpa oss att vara sanna människor och ge oss en vilja till det goda, fred, rättvisa, kärlek, glädje och skratt, allvar och gemenskap bortom ytan.
Ljus som lyser vår väg framåt, så att vi kan fortsätta gå den, trots att vi förlorat så mycket på resan. Förlorat dem vi trodde alltid skulle gå med oss – fastän vi ju visste.
Med blicken höjd, i allhelgonatid, tröstens tid, välkommen till kyrkor och kapell, att tända ljus, att lyssna till musik, eller bara sitta stilla.
Eller ta en promenad, en vandring på någon av alla våra begravningsplatser. Här finns en bänk också för dig, och ett stråk av tröst, en glimma av hopp, en smak av ljus. Varje löv.
• • •
Annie Ernaux skriver vackert och definitivt om saknadens insikt i slutet av sin bok om sin mor, en bok som hon ger namnet Kvinnan, säkert för att återspegla den närmast fysiska identiteten med sig själv. Med några korta vardagliga ting beskriver Annie utifrån sin egen insikt hur andras kärlek och omsorg, kroppslighet, närvaro och engagemang ger oss människor den kontinuitet i vårt eget liv som gör att vi över tid och i återblickandet upplever oss som ett sammanhållet jag, en personlighet, människa.
”Jag kommer inte längre höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från.”
Ett något annat sätt att beskriva detsamma möter i Torbjörn Flygts senaste bok Slugger där huvudpersonen hela sitt liv ser sig som en del av sin ena förälder, i oändlig men bristfällig kärlek till den ständigt givande och kämpande, och svikna men ändå upprätt gående, som ger kraft. Också en Kristusbild.