Ikväll fick jag ett mail från Johanna här i Lundby församling. Det är allas i den form som språket erbjuder för det äkta, citatet: ”Kyrkan gick från att vara ensam, tom, utsatt, och tvivlande till att fyllas med ljus, ljud, skratt och glittrande vatten.

Hej Kristian,

Också denna gång dök det upp dopbarn när vi hade drop-in dop i Lundby Nya kyrka, som varje gång hittills. Inför dopet övervägde jag att göra något lite speciellt: tända marschaller, tända ljus inne i kyrkan, ”piffa” lite, så att säga. Eftersom det alltid dykt upp någon på våra doptider har tanken legat där förut. Samtalet har gått kring om vi skulle ha ballonger utanför kyrkan, använda såpbubblor i gudstjänsten?

…men som det nu var satte jag mig bara inne på kontoret, ensam i byggnaden, knapprade på datorn och tänkte att ingen nog skulle dyka upp ändå…i det här höstvädret…mörka vardagskvällen…ödslig kyrkogård där allhelgonatidens gravljus sedan länge brunnit ut… Vinden slet i kyrktaket och gjorde mig nervös, för det låter som om det rör sig folk när ljuden ekar i den stora byggnaden.

Så knackar det på, och en glad liten familj på tre personer står utanför och vill så gärna döpa sin flicka! Vi samtalar en bra stund, skriver på papper, tänder ljusen i kyrkan tillsammans, jag drar positivt överraskad på mig röcklin och stola och så sätter vi igång…samtidigt som en andra dopfamilj plötsligt kliver på, ett helt sällskap med morföräldrar och faddrar och syskon, finklädda och med en gammal dopdräkt som gått i släkten länge!

När jag plockade undan efter oss dök bibelordet från Matt 14:29-33 upp i mitt huvud. Du trossvage, varför i hela friden tvivlade du?! Kyrkan gick från att vara ensam, tom, utsatt, och tvivlande till att fyllas med ljus, ljud, skratt och glittrande vatten. Nästa gång ska jag ha marschaller utanför! Eller ballonger!

Jag ska åtminstone ha tänt ljusen på altaret och plockat fram dopskålen! Om nu Gud jobbar, hur sjutton har jag mage att inte jobba med Gud? Inte möta de människor som av Anden kallats ut i höstkvällen för att låta döpa sina små! Även om ingen dykt upp hade det varit värt att tända på altaret inne i kyrkan, för att påminnas om att Gud faktiskt jobbar hela tiden i världen, oavsett om jag ser det eller ej.

Det blev också tydligt för mig att kyrkan i första hand är de människor som samlas i Jesu namn. Det var med det rejäla rycket i den låsta dörren, av en glad liten familj på tre personer, som Lundby Nya kyrka vaknade till liv ikväll. Och med denna statistik kanske folk snart börjar köa för att få droppa-in på dop!

Ps Båda föräldraparen hade upptäck drop-in dop genom att googla på det.”