Det finns små hus och det finns stora hus. Det allra pyttigaste minsta huset jag har varit i var en lekstuga.

Trädgården var grön och fin, där fanns äppleträd, hallonbuskar och vackra blommor. Det luktade riktig skön sommar i trädgården, och utanför den lilla stugan fanns ett bord med många stolar runtomkring, där satt vi och fikade. Sedan öppnade vi dörren till lekstugan – och rummet därinne var så litet, så att inget alls egentligen fick plats. Bara ett pyttelitet skåp och ett litet bord med en liten barnstol. Jag tittade in – men tänkte, – här får jag inte plats – så jag gick inte in. 

Något helt annat var det med världens största hus – ja, för templet i Jerusalem var faktiskt världens största hus, och därför lite ödsligt och tomt med sina stora, lite halvmörka rum, där man inte kunde se ända upp i taket. Ingen bodde där.

Templet var så stort att när man kom vandrande till Jerusalem på landsvägen, så kunde man se templet på flera mils avstånd. Och när man kom dit, så var väggarna och murarna så höga att man trodde att de aldrig skulle ta slut. Skuggorna runt omkring templet upplevdes farligt långa på morgon och kväll.

Där inne i templet, rörde sig två människor som var alldeles speciella, Symeon och Hanna.

Båda var de gamla – och de älskade att vara i templet. För dom sökte efter något, som de anade att de skulle möta där.

De lyssnade på sången, de sjöng sina lovsånger och de tände ljus och bad för världen, önskade bra saker för framtiden, för alla människor. Men dom fortsatte att söka, även om de anade att nu är det snart nära.

Och ni förstår!

En dag när de gick omkring där i världens största hus, som ju var lite tomt ändå – så träffade de en liten familj, Maria, Jesus och Josef. Och de blev så glada – för både Hanna och Symeon:

• Kände att Jesus var den dom hade längtat efter i hela sitt liv. 

• Och dom kände att nu kan de äntligen vara trygga, och koppla av.

• Och fr o m den dagen så är templet aldrig någonsin ödsligt tomt – för nu har de sett och fått hålla i Jesus och upplevt att verkligheten avslöjas och ljuset har blivit tänt, och brinner, för evigt.
• Ett barnansikte med tröst för alla, och som ett kärlekssvar på all vår svårförståeliga och så lättdistraherade längtan.