Vaknade tidigt en morgon, och tänkte, eller vaknade jag för att jag tänkte? Vet inte, och finns ingen att fråga. Vilket som, fick ned tankarna i några rader, som det kändes fel att bara slänga bort. Kanske något du känner igen, det där med ”själens vinterdagar”?
Vintertid
Det finns saker som vi bara gör en gång om året och som just därför är så viktiga för oss. Redan långt innan den där speciella dagen tänker vi mycket på den, och planerar och framför allt känner in den.
Redan som barn längtar vi väldigt mycket efter att fylla år. För födelsedagsfirandet är tecknet på att vi som nyss kom in i världen, växer, mognar och blir större och därför med stormsteg närmar oss de magiska tonåren och att få bli vuxna på sikt.
Som vuxna längtar vi kanske inte alltid efter att fylla år – det finns ju en gräns för både mognad och utveckling, om man säger det så. Men, vi önskar att ha våra nära och kära i vår närhet, äta, skratta, promenera och göra saker tillsammans, höra om framtidsplaner och minnas allt det goda, och vara tillsammans i nuets både glädje och sorg.
Det finns en dag varje år som ingen av oss firar så som födelsedagar, julafton, påsk och midsommar firas. Jag tänker nu inte på Allhelgona helgen när vi minns våra kära avlidna – och med sorg och saknad i hjärtat tänder ljus vid deras gravar och förundrar oss över livets gåtfullhet, och kärlek som består trots år som går.
Men dagen jag tänker på liknar egentligen Allhelgona helgen – men den tillhör den världsliga kalendern, om man kan säga så, och den påverkar oss mer än mycket annat, dag efter dag hela hösten, och en bit in på våren.
Jag tänker på den där dagen varje höst när vi ställer om klockan till vintertid, alltså anpassar den tid vi mäter till mörkret vi möter. Och perioden därefter kallas för Vintertid, och öppnar oss för de dova tonerna i livet, det litet motsägelsefulla, vemodiga, dröjande, och känslofyllt tänkta och uttryckta.
För många sammanfaller just ”själens vinterdagar”, som Harry Martinsson, diktar i psalm 202, med vintermånadernas mörker.
Men Vintertiden öppnar oss samtidigt för nya dimensioner i Guds verklighet, och inget kan väl som evangeliets ord, liksom kyrkklockans tidlösa klang, öppna oss för rikedomen i hela det spektrum av känslor och toner som spelar i vårt inre. Och tillsammans går vi nu mot Sommartid!