Vi har således ett uppdrag – att våga bekänna Jesus Kristus inför människan. Och det valet börjar med att jag bekänner Jesus Kristus för mig själv.
I år när vi gick igenom julens bibeltexter med konfirmanderna, de vi nu nyss hört, så kom det faktum att Quirinus var ståthållare i Syrien oss särskilt nära – just då vi satt och läste texterna här i kyrkan så var så hände det dramatiska händelser i Syrien i samband med regimens fall.
Även samtalen kring upptakten till resan till Betlehem blev givande. Marias – som vi lärt oss att det heter – bebådelse, att hon blir havande med ett speciellt barn och så Josefs tvivel. Detta tvivel övervinns av en mäktig dröm där han inser att Maria talade sanning. Hur mycket vånda måste han inte känt, Josef? Och tänk att det straff han förväntades att uttala var att hon skulle stenats till döds – ett straff som lever kvar på sina håll än idag om en kvinna varit otrogen. Otroligt.
Samtalet öppnade nu upp för ett samtal om drömmar i största allmänhet. Och många drömmer drömmar som påminner om varandras. Ja, så är det ju. Vi är människor – systrar och bröder.
Även tillbakablickandet på löftena i profeten Jesajas utsagor – 700 år före Jesu födelse vi nyss hörde – var viktiga att läsa och fundera kring. Fridsfursten som Jesaja förutspår – ja, vem är nu det? Det måste ju ha varit Jesus som längre fram i även fick heta den smorde, Jesus Kristus. Men tomten då? Jo, förlagan till tomten blev en senare biskop, sankt Nikolaus – känd för sin givmildhet. När Nikolaus föräldrar dog skänkte han hela sitt arv till de fattiga. Han räddade även tre döttrar till en skuldsatt man från påbjuden prostitution genom att tre nätter i rad kasta in en väska med guld till dem. Just den här berättelsen ligger till grund för dagens julklappar och tomtetradition. Biskop Nikolaus hade likt andra biskopar på trehundratalet en röd fotsid klädnad.
Adventstiden fram till nu, advent och i den perioden även Lucia, har i våra kyrkor varit fulla med musik och sång i syfte att sjunga in Julen – och lyssnar vi på de texterna så handlar de nu om att sjunga in Kristus. En enda stor väntan på detta här och nu, denna stilla natt som just varit för handen denna juldagsmorgon.
Och här nedanför står nu krubban M. gjort i ordning och före henne A. under 54 år i rad, ljust bevarad i vårt minne – ja, se krubban som det är så tacksamt att stanna upp vid, med konfirmanderna, med även med barnen i skolåldern och förskoleåldern på deras adventsvandringar här i kyrkan. Titta, Jesusbarnet är nyfött. Ja, se!
Men vem var nu de första som fick reda på det?
De tre vise männen svarade nu någon men nja, de första var herdarna, den tidens lågstatusyrkesmän – just de fick besök av Herrens ängel, Gabriel med andra ord, och de fick nu gå och försiktigt titta in och se barnet. Tänka sig, en frälsare har fötts, Messias, Herren.
Sen kom de förvisso, men vad hette de nu igen de där tre vise männen?
Jo Casper, Balthazar och … ja vem mer. Melker kompletterar nu någon. Men gåvorna då? Jo Guld, Myrra och Rökelse svarar nu någon – i år var denne någon H.
Om vi undantar julen 2020 – då vi firade julgudstjänsten digitalt om än delvis inspelad härifrån Östmarks kyrka – så har vi i här kyrkan alltsedan 1765 samlats varje jul här i kyrkan och här hört återberättas detta ett och samma julevangelium. Första gången jag själv predikade här på en julotta var julen 2005. Och då är jag en i raden av många präster för mig – Magnus Frychius, den första prästen inte minst. Och utanför stod då hästarna och åt av sin havre. Många hade gått långt. Många hade åkt kälke bak hästen. Vissa hade åkt skidor, ingen elektrisk utrustning men mången levande ljus precis som idag.
De flesta hade gjort sig julfina. Badat. Hade på sig helgklädseln.
En tradition som tog fart och som det återberättades mycket om var att på hemvägen sen så tävlade sörmarkingarna om vilket ekipage som var snabbast hem. Hästarna sprang för allt vad tygen höll, kälkarna sladdade i svängarna och i regel gick färden, om vädret och snön så tillät, till stor del över Kläggen. Se där kommer dem, i full sula, det ena ekipaget efter det andra. Hem till julgröten, skinkan och korven.
R. brukar berätta om stormamsellen på sina kyrkovandringar. Stod hon möjligen utanför prästgården och sedermera Marielund och vinkade till dem med sin kritpipa i vänster hand? Ja, kanske. Eller så skakade hon bara barskt på huvudet. Sånt stolleri. Hästkapplöpning en juldagsmorgon.
Många av dagens psalmer sjöngs redan då – ett Barn är fött på denna dag, nedskriven av Martin Luther och vars verser ingick i dennes Whom Himmel wocht översattes av Olaus Martini 1617 och som sen bearbetades av Johan Wallin 1817. Den har sannolikt sjungits här i kyrkan merparten av alla julgudstjänster sen 1765:
Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.
Vem är då kristen sa en konfirmand undrande. Ja, men du är ju döpt svarade då en annan konfirmand, då är du ju kristen fattar du väl. Aha, svarade den förste konfirmanden. Så enkelt var det med den saken. Ja, faktiskt. Svårare än så behöver det inte vara. Men samtidigt förpliktigar dopet.
Utgör lite av ett kontrakt.
Och jag tänker på en sådan sak som det svenska stålföretaget SSAB som i år uppmanat sina anställda att inte säga God Jul utan istället God helg. Det gjorde ju kanske mindre om detta var en enstaka händelse men den här uppmaningen är nu en del i ett större skeende – bland annat berättas om att The Christmas market i år i London bytt namn till Vintermarknaden och att de som står i de olika stånden på denna stora marknad fått sig tillsagt att inte säga God Jul – som på engelska just heter Merry Christmas – utan nöja sig med hälsningen God vinterhelg.
Hela Julens centrum – att en del av Gud, Kristus, Christ, Christmas – föds in i skapelsen med ett alldeles särskilt uppdrag ska med andra ord förtigas? För vem? För vad? Och varför?
Inte för inte kommer då jag tar del av dessa märkligheter Jesus ord i Matteus kapitel 10 vers 32 och 33 till mig:
Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
Och här finns nu ett mönster.
Jesus föds i utsatthet utanför staden Betlehems portar i ett enkelt härbre men han måste snart ut ur landet då Herodes Antipas vill döda honom, han träder sedermera in på världsscenen efter att först valt bort frestarens erbjudande om makt, rikedom och ryktbarhet för att han valde oss – vi vanliga människor – som hans uppdrag. Jesus valde att bli vår vägledare, helare och beskyddare. Och han helade och upprättade och älskade och beslog indirekt den tidens religiösa elit att de med sina ord, gester, prål och symboler visade väldigt lite verkstad, väldigt lite av reell kärlek. Och för det blev de nu rasande då de kom att bildligt stå med byxorna nere vid knävecken – oälskandes – och de ville nu generade, påkomna, skamsna tysta honom, nej, nej inte bara det, de ville nu döda, ja döda honom. Döda den som kom med kärleken. Och de dödar men Jesus återuppstår och den kyrka som sen bildas i Jesus namn den dödas och återuppstår om vartannat genom historiens gång. Man lyckas beslå präster och påvar med än det ena än det andra av stickspår och världsligt fokus och vips dog ljuset ut men det dröjde nu inte länge förrän ett samma ljus, Kristusljuset och den med detta ljus Den helige anden, började lysa någon annanstans – ofta i en oansenliga klosterorden, sedermera hos och genom vår reformator Martin Luther och dennes gelikar och idag hos alla som tyst för sig själva – och vid behov inför andra – bekänner Jesus Kristus inför människan.
Vi har således ett uppdrag – att våga bekänna Jesus Kristus inför människan. Och det valet börjar med att jag bekänner Jesus Kristus för mig själv.
Ja, Jesus, tillsammans med generationer före mig och tillsammans med miljoner andra här på planeten Jorden säger jag att: ”Ja, Jesus, här i mitt hjärta vill jag att du bor”.
Varpå det blir lätt att instämma i den andra versen från Whon Himmel wocht i den nu svenska psalmen: Ett barn är fött på denna dag:
Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.