Jag är kyrkoherde i Fryksände pastorat i det underbara Värmland. Texterna i denna blogg är betraktelser som antingen framförts eller publicerats.

Här i mitt hjärta vill jag att Du bor!

Vi har således ett uppdrag – att våga bekänna Jesus Kristus inför människan. Och det valet börjar med att jag bekänner Jesus Kristus för mig själv.


I år när vi gick igenom julens bibeltexter med konfirmanderna, de vi nu nyss hört, så kom det faktum att Quirinus var ståthållare i Syrien oss särskilt nära – just då vi satt och läste texterna här i kyrkan så var så hände det dramatiska händelser i Syrien i samband med regimens fall.

Även samtalen kring upptakten till resan till Betlehem blev givande. Marias – som vi lärt oss att det heter – bebådelse, att hon blir havande med ett speciellt barn och så Josefs tvivel. Detta tvivel övervinns av en mäktig dröm där han inser att Maria talade sanning. Hur mycket vånda måste han inte känt, Josef? Och tänk att det straff han förväntades att uttala var att hon skulle stenats till döds – ett straff som lever kvar på sina håll än idag om en kvinna varit otrogen. Otroligt.

Samtalet öppnade nu upp för ett samtal om drömmar i största allmänhet. Och många drömmer drömmar som påminner om varandras. Ja, så är det ju. Vi är människor – systrar och bröder.

Även tillbakablickandet på löftena i profeten Jesajas utsagor – 700 år före Jesu födelse vi nyss hörde – var viktiga att läsa och fundera kring. Fridsfursten som Jesaja förutspår – ja, vem är nu det? Det måste ju ha varit Jesus som längre fram i även fick heta den smorde, Jesus Kristus. Men tomten då? Jo, förlagan till tomten blev en senare biskop, sankt Nikolaus – känd för sin givmildhet. När Nikolaus föräldrar dog skänkte han hela sitt arv till de fattiga. Han räddade även tre döttrar till en skuldsatt man från påbjuden prostitution genom att tre nätter i rad kasta in en väska med guld till dem. Just den här berättelsen ligger till grund för dagens julklappar och tomtetradition. Biskop Nikolaus hade likt andra biskopar på trehundratalet en röd fotsid klädnad.

Adventstiden fram till nu, advent och i den perioden även Lucia, har i våra kyrkor varit fulla med musik och sång i syfte att sjunga in Julen – och lyssnar vi på de texterna så handlar de nu om att sjunga in Kristus. En enda stor väntan på detta här och nu, denna stilla natt som just varit för handen denna juldagsmorgon.

Och här nedanför står nu krubban M. gjort i ordning och före henne A. under 54 år i rad, ljust bevarad i vårt minne – ja, se krubban som det är så tacksamt att stanna upp vid, med konfirmanderna, med även med barnen i skolåldern och förskoleåldern på deras adventsvandringar här i kyrkan. Titta, Jesusbarnet är nyfött. Ja, se!

Men vem var nu de första som fick reda på det?

De tre vise männen svarade nu någon men nja, de första var herdarna, den tidens lågstatusyrkesmän – just de fick besök av Herrens ängel, Gabriel med andra ord, och de fick nu gå och försiktigt titta in och se barnet. Tänka sig, en frälsare har fötts, Messias, Herren.

Sen kom de förvisso, men vad hette de nu igen de där tre vise männen?

Jo Casper, Balthazar och … ja vem mer. Melker kompletterar nu någon. Men gåvorna då? Jo Guld, Myrra och Rökelse svarar nu någon – i år var denne någon H.

Om vi undantar julen 2020 – då vi firade julgudstjänsten digitalt om än delvis inspelad härifrån Östmarks kyrka – så har vi i här kyrkan alltsedan 1765 samlats varje jul här i kyrkan och här hört återberättas detta ett och samma julevangelium. Första gången jag själv predikade här på en julotta var julen 2005. Och då är jag en i raden av många präster för mig – Magnus Frychius, den första prästen inte minst. Och utanför stod då hästarna och åt av sin havre. Många hade gått långt. Många hade åkt kälke bak hästen. Vissa hade åkt skidor, ingen elektrisk utrustning men mången levande ljus precis som idag.

De flesta hade gjort sig julfina. Badat. Hade på sig helgklädseln.

En tradition som tog fart och som det återberättades mycket om var att på hemvägen sen så tävlade sörmarkingarna om vilket ekipage som var snabbast hem. Hästarna sprang för allt vad tygen höll, kälkarna sladdade i svängarna och i regel gick färden, om vädret och snön så tillät, till stor del över Kläggen. Se där kommer dem, i full sula, det ena ekipaget efter det andra. Hem till julgröten, skinkan och korven.

R. brukar berätta om stormamsellen på sina kyrkovandringar. Stod hon möjligen utanför prästgården och sedermera Marielund och vinkade till dem med sin kritpipa i vänster hand? Ja, kanske. Eller så skakade hon bara barskt på huvudet. Sånt stolleri. Hästkapplöpning en juldagsmorgon.

Många av dagens psalmer sjöngs redan då – ett Barn är fött på denna dag, nedskriven av Martin Luther och vars verser ingick i dennes Whom Himmel wocht översattes av Olaus Martini 1617 och som sen bearbetades av Johan Wallin 1817. Den har sannolikt sjungits här i kyrkan merparten av alla julgudstjänster sen 1765:

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Vem är då kristen sa en konfirmand undrande. Ja, men du är ju döpt svarade då en annan konfirmand, då är du ju kristen fattar du väl. Aha, svarade den förste konfirmanden. Så enkelt var det med den saken. Ja, faktiskt. Svårare än så behöver det inte vara. Men samtidigt förpliktigar dopet.

Utgör lite av ett kontrakt.

Och jag tänker på en sådan sak som det svenska stålföretaget SSAB som i år uppmanat sina anställda att inte säga God Jul utan istället God helg. Det gjorde ju kanske mindre om detta var en enstaka händelse men den här uppmaningen är nu en del i ett större skeende – bland annat berättas om att The Christmas market i år i London bytt namn till Vintermarknaden och att de som står i de olika stånden på denna stora marknad fått sig tillsagt att inte säga God Jul – som på engelska just heter Merry Christmas – utan nöja sig med hälsningen God vinterhelg.

Hela Julens centrum – att en del av Gud, Kristus, Christ, Christmas – föds in i skapelsen med ett alldeles särskilt uppdrag ska med andra ord förtigas? För vem? För vad? Och varför?

Inte för inte kommer då jag tar del av dessa märkligheter Jesus ord i Matteus kapitel 10 vers 32 och 33 till mig:

Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. 

Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

Och här finns nu ett mönster.

Jesus föds i utsatthet utanför staden Betlehems portar i ett enkelt härbre men han måste snart ut ur landet då Herodes Antipas vill döda honom, han träder sedermera in på världsscenen efter att först valt bort frestarens erbjudande om makt, rikedom och ryktbarhet för att han valde oss – vi vanliga människor – som hans uppdrag. Jesus valde att bli vår vägledare, helare och beskyddare. Och han helade och upprättade och älskade och beslog indirekt den tidens religiösa elit att de med sina ord, gester, prål och symboler visade väldigt lite verkstad, väldigt lite av reell kärlek. Och för det blev de nu rasande då de kom att bildligt stå med byxorna nere vid knävecken – oälskandes – och de ville nu generade, påkomna, skamsna tysta honom, nej, nej inte bara det, de ville nu döda, ja döda honom. Döda den som kom med kärleken. Och de dödar men Jesus återuppstår och den kyrka som sen bildas i Jesus namn den dödas och återuppstår om vartannat genom historiens gång. Man lyckas beslå präster och påvar med än det ena än det andra av stickspår och världsligt fokus och vips dog ljuset ut men det dröjde nu inte länge förrän ett samma ljus, Kristusljuset och den med detta ljus Den helige anden, började lysa någon annanstans – ofta i en oansenliga klosterorden, sedermera hos och genom vår reformator Martin Luther och dennes gelikar och idag hos alla som tyst för sig själva – och vid behov inför andra – bekänner Jesus Kristus inför människan.

Vi har således ett uppdrag – att våga bekänna Jesus Kristus inför människan. Och det valet börjar med att jag bekänner Jesus Kristus för mig själv.

Ja, Jesus, tillsammans med generationer före mig och tillsammans med miljoner andra här på planeten Jorden säger jag att: ”Ja, Jesus, här i mitt hjärta vill jag att du bor”.

Varpå det blir lätt att instämma i den andra versen från Whon Himmel wocht i den nu svenska psalmen: Ett barn är fött på denna dag:

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Guds egen lilla ögonsten!


Guds rike är nära!

Vad betyder det?

Jesus lär oss att Gudsriket är något utanför oss, bortom tiden och bortom rummet – en annan dimension och vi har löfte att komma dit när vi dör. Inte för inte säger prästen då denne förrättar en begravning att man samlats för att överlämna den döde i Guds händer. In i Gudsriket.

Men Jesus lär oss att minst lika mycket är Gudsriket en potential, en möjlighet, ett sinnestillstånd, en rikedom vi kan komma i närheten av här på Jorden. I oss och tillsammans. Han säger Himmelriket är mitt ibland Er – bland oss.

Gudsriket och Himmelriket. Jag ser framför mig två cirklar som överbryggar varann och till stor del går upp i varann avseende dessa två begrepp.

Jag tänker att vi idag här och nu stannar upp vid den här möjligheten, den här dimensionen att Gudsriket, att Himmelriket är ett möjligt tillstånd här och nu..

Och för att göra det, träda in i det, levandegöra Gudsriket – Himmelriket mitt ibland oss – måste vi fundera hur vi ser på oss själva. Har jag och har du och har vi alla här i rummet en själ? Och vad är i så fall en själ?

I dagens teknologiska naturvetenskapliga samhälle pläderar många att varje människa är en strikt biologisk produkt – vi startar upp då vi blir till i våra mammors magar och vi upphör att finnas till strax efter vårt sista andetag, då hjärnan våran inte längre får något syre. I ett kristet perspektiv är detta en grymt fattig beskrivning av vad en människa är. Och den här beskrivningen har inte funnits särskilt lång tid i mänsklighetens historia. Den är på så vis ett nytt påfund. Och inte nog med att den ofta bär med sig ett förnekande av Gud – därtill är Gud som idé rent av överflödig. Och begreppet själ blir nu irrelevant. Allt vi känner och erfar och tänker är i det här paradigmet en process kopplad till vår hjärna – punkt.

Men tänk nu om där finns en själ, som en kärna i oss. En själ inte explicit kopplad och beroende av vår fysiska hjärna utan en själ med ett medvetande som teoretiskt skulle kunnat ha existerat såväl före som efter att vår hjärna kom i bruk. Kan det vara så? Kan det vara så att det så, vi är skapade till Guds avbild med en själ? Den Gud som Paulus skriver som döden inte existerar för ty för honom är alla levande, de döda såsom de levande?

Jesus lär oss att vi inte ska vara rädda för de som förföljer den som tror. Räds inte de som skräms, de som hatar, den som jagar er utan räds risken att tappa din tro. Det vi ska vara rädda för är att tappa vår tro – och jag tänker att tron uppstår i kontakten mellan vår själ och med Gud.

När min äldsta dotter, som i januari fyller 35 år, när hon var 5-6 år så frågade hon mig vad jag jobbade med. Egentligen. Vad gör du egentligen pappa. Hon visste att jag jobbade på sjukhus men vad gjorde jag nu där. Och jag jobbade ju på en psykiatrisk klinik, på en så kallad psykosavdelning och jag sa till henne att jo, min dotter, jag jobbar med människor som är sjuka i själen.

För mig som troende är själsbegreppet centralt.

Vi har alla en kärna som är själva essensen av oss.

Den kärnan hör evighetens rike till, för att citera poeten Viktor Rydberg: ”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till!”

Här på Jorden då? Ja, vissa av oss föds in i enkla liv och sammanhang, allt tycks flyta på. Man är poppis, har bollsinne och är snygg och begåvad och hej och hå.

Men så är det inte för alla. För vissa av oss tar det tid att hitta sig själv. Då kan såväl barn- som ungdomstiden vara en smärtfylld tid. En tid av tvivel, kval och som kan nära en svårighet att tycka om sig själv. Man ser mest fel på sig. Och är man i det känslotillståndet är det så lätt att tro att det är lika med sanningen. Då ligger frågan nära till hands att undra vad allt nyttar till. Ska livet alltid vara såhär tungt, vad nyttar då allt till?

Själen i oss har ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Har kontakt med Guds rike, ja lever till en del i Guds rike. Det är bara det att det inte alltid är lätt som människa att ha kontakt med sin inre själ. Inte minst då tvivel på det egna värdet kanske ekar högre i oss än själens försäkran att du och jag är Guds egen lilla ögonsten.

Vi är alla Guds ögonsten.

Gud har skapat var och en av oss.

Gud har lagt en bit av sig själv i oss.

Som ett frö.

Och det fröet vill växa. Vill få mer och mer utrymme.

Är man nedstämd är det lätt att tro att såhär kommer livet vara alltid. Likadant är det faktiskt när man är lycklig. Då är det lätt att tro att såhär bra kommer livet alltid att vara. Eller när sommaren dag efter dag har sol och värme – det här tar aldrig slut. Eller som nu, dis och mörker och grått – ska det alltid vara såhär?

Vi har svårt att ha helikopterperspektiv. Och jag som är så gammal att jag nu har barnbarn och har ett liv bakom mig med perioder då livet varit lätt och då livet inte alltid varit så lätt jag vet, ja alla som är lite äldre vi vet att livet har faser. Inget är beständigt.

– Åh passa på att ta vara på småbarnstiden säger den kloka äldre generationen till den som nyss fått barn, Den här småbarnsfasen går så snart över. Och varje generation som är inne i vak, och blöjbyte och sömnbrist kan inte begripa eller ta till sig de goda råden. Tills plötsligt barnet börjar skolan och en helt ny fas har börjat. Men oj, vart tog all tid ihop då du var liten mitt hjärta egentligen vägen? 

Själen som ett frö – Guds rike som ett frö – tron på Gud och Gudsriket som ett frö – en möjlighet – en potential – som vill växa i oss. Och fröet har förmågan, potentialen, möjligheten att förändra oss inifrån och ut.

Ibland kan det vara så att fröet visar sig som mest i stunder där själva bristen på bekräftelse från min omvärld är ett faktum, då jag inte är sedd, eller kanske rentav sedd över axeln. Då kanske det kommer, plötsligt, en insikt i mig – ur mig – från min själ att jag duger. Gud viskar till min kärna i mig att jag är Guds ögonsten. Jag kan erfara att jag inte är ensam. Det finns nu en kärlekskraft som vakar över mig och som vill att jag tar tillvara på min stund på jorden.

Vi har nu alla det här uppdraget, att ta till vara på vår stund på Jorden.

Och min erfarenhet att livet får en alldeles särskild och rent av magisk dimension den stund vi omfamnar tanken att vi alla har en själ och att den själ som finns i mig, i dig, har en direktkontakt med Gud. En Gud som älskar och vill mig väl och vägleder mig i stort som smått.

En extra dimension på den här själs-vägledningen får vi om vi direkt vänder oss till Gud i bön – gärna att jag ber till Gud i Jesu namn. Och känns det avigt och konstigt så säg det, det här känns avigt och konstigt Gud men här är jag och jag ber till dig i Jesu namn, ja, jag ber om ditt beskydd och din vägledning.

Gud svarar alltid på en sådan begäran.

Ibland så kan man i sitt inre få uppleva ett kvitto på att så är fallet men ibland inte. Det finns de som bett ett helt liv men aldrig fått erfara i sig att bönen gått fram men som ändå fortsätter att be för att de nu tror på löftet vi har fått. Genom att be, att ta själen i sig på allvar, att där finns min kärna i mig som hänger ihop med min skapare så ger vi ”gudsrikesfröet” i oss näring. Då växer det av sig själv. Och det kommer att visa på vägar och möjligheter både i det egna livet och i livet tillsammans med andra.

Och är det så att livet är motigt just nu försök att ta till dig att det inte alltid kommer att upplevas så. Ett liv är långt. Förr eller senare kommer en tid då allt kommer att kännas så mycket lättare. Själen i dig vet det och viskar det till dig dag som natt – försök att lyssna in – ja tänka sig, Du är Guds egen lilla ögonsten!

I all vår skröplighet kommer ljuset till oss och vi ska ge det vidare.

Predikotankar söndagen före Domsöndagen årgång 1

(GT-text: Sef 3:8-13
Episteltext: Upp 3:10-13
Evangelietext: Matt 25:1-13)


Det går att närma sig dagens evangelietext utifrån minst tre perspektiv.
Det första perspektivet kan vara vad som händer då vi dör.

Tänk om det är så att när vi dör, att ja, då står vi där framför Herren Gud och tillsammans så ser Gud och vi på det liv som vi nyss levt. Det är räkenskapens tid. Vad blev bra, vad blev mindre bra och framförallt; hur mycket älskade jag?

Där i himmelen är kanske den där kärleken där man ger för att få igen; kärlek med baktanke inte så mycket värd. Det som sannolikt räknas där i himmelen är den kärlek som kommer spontant. När vi hade bråttom till jobbet men ändå stannade och hjälpte den helt okände mannen som nyss fått motorstopp. För att nu ta ett exempel. Eller när vi tröstade den gråtande okända flickan och gav tröst. Eller när vi i tysthet skänkte något av det egna till till någon i trångmål.


Räkenskapens dag.
Har vi någon olja kvar i lampan den dag då vi står framför Gud?
Eller har lampan slutat att brinna?
Med andra ord – är jag ljum, bitter och kall eller brinner mitt hjärta och vill och kan?

Det andra perspektivet vi kan välja att se dagens text i är hur det är fatt med oss när Jesus återkommer. En relevant fråga till oss i vår tid. Jag kommer som en tjuv om natten, sa Jesus. Oväntat.

Samtidigt så vet vi dels genom Jesu egna undervisning dels genom Jesus undervisning genom Johannes i uppenbarelseboken att den yttersta tiden kommer att vara en tid av stora prövningar.

Naturen kan vi läsa, den kommer att löpa amok: Jordbävningar, en sol som bränner som eld, svält och sjukdomar. Och vi kan också läsa in att Världen – eller i vart fall stora delar av världen – riskerar att ha ett ledarskap som först kom till oss med budskapet om fred och försoning men när det väl installerats visade sig vara ett globalt ledarskap som var såväl diktatoriskt som styrt av mörkrets furste. Vi varnas tidigare i Uppenbarelseboken för att acceptera vilddjurets märke på vår högra hand eller panna – är detta ett nytt betalningsmedel? Kan det vara ett mikrochip? Vi vet inte. Men varningen är entydig och har tolkats olika i olika tider. Alltifrån ett märke slavarna fick intatuerat till dagens tankar om elektroniskt märke.


I den yttersta tiden tid, profeterar såväl Jesus som Johannes, så kommer de flesta troende tappat sin tro. De flesta kommer – för att knyta an till dagens evangelietext – att ha somnat på sin post. Oljan hade tagit slut. Och när så ljuset vällde in – Jesu återkomst – så ska det visa vara många som inte är redo.

Läran om den yttersta tiden, oaktat när den inträffar, är att vi ska söka hålla huvudet kallt – alltså bevara vår tro genom att hålla vårt fokus på Jesu undervisning och att vi ska våga – genom och i vår tro – kämpa mot mörkret. Detta är en stor och viktig grundbult i den kristna eskatologiska förkunnelsen. Och det är nu det andra perspektivet man kan se på dagens text uti:
– Är jag redo att möta Kristus den dagen Ljuset väller in över en förlorad värld eller har jag förlorat mig i världen, till världen?

Det tredje perspektivet är det som är nog det som kanske ändå lättast att ta på här och nu.
Och göra något åt – här och nu. För det ligger i vår makt – här och nu – och handlar inte om den kommande döden och hur allt är ställt då eller vår belägenhet i troslivet när och om en kommande kataklysm är ett faktum – och Jesus enligt bibeln återkommer likt en blixt från öster till väster.

Det tredje perspektivet handlar om det faktum att Jesus undervisade oss om att Himmelriket – att det är nu något vi har vi har inom oss, som en potential. Att Gud finns i vars och ens hjärta – att han nedlagt en bit av sig själv i var och en av oss.
I Anden.

En mycket stor del av Jesu undervisning handlar om att vi ska våga öppna oss för tron – och trons konsekvenser. Ja, Jesus undervisade oss – och uppehöll sig kring detta tema – nästan hela sin offentliga tid här på Jorden. Valet att ta emot eller hålla ifrån. Valet att förvalta hans undervisning eller på olika vis förskjuta den, hålla den från sig.

”Den som öppnar upp sig för min undervisning bygger sitt hus på en stengrund men den som inte gör det bygger det på lösan sand”, sa Jesus. Storm och regn kommer och huset på sanden sköljs bort men huset på stengrunden det  står kvar.

Vari består motståndet hos den som byggde huset på sand, vari består motståndet i hos de fem unga flickorna , som somnat – de fåvitska fem jungfrurna som det benämns i Bibel 1917 – och vari består motståndet hos oss idag att hörsamma det rop som kommer tills oss från Gud, Kristus och Den helige ande? Ett rop som går som ett upprop, en blixt, en viskning rakt in i vardandet hos var och en av oss!
Varför så mycket motstånd, varför så mycket otro, varför så mycket nej eller nja eller kanske och varför så lite JA?
Ja till Gud, till Kristus och Den helige ande.

Jag kan inte svara på det.
Men det är uppenbart att Jesus visste det redan för två tusen år, visste att så skulle det vara under historiens lopp; ja det var så då, det har varit så fram till idag och det är så idag och sannolikt imorgon. Långt ifrån alla vill säga ja.

Här har kyrkan idag här en utmaning.
För många människor behöver veta vad det är det ska säga ja till. Eller nej till. Jesu undervisning behöver på nytt höras i vår tid, vår del av världen och det är angeläget.

”Sätt inte ert ljus under skäppa” sa Jesus till lärjungarna. ”En stad som ligger på ett berg frambär ett ljus som syns i natten. Var detta ljus. Var frimodiga, var glada i er tro!”.

Den församling som tog sig formen kring Jesus och som sen Petrus och de övriga lärjungarna byggde vidare på – det var en församling som var öppen för alla. Ja, inte bara det; de som var fyllda av skam och utanförskap de sökte sig dit för att där fann de ro och vila och en innerlig gemenskap. Hur skapar vi som tror idag samma öppenhet för dem som är fyllda av skam och utanförskap? Här finns inga givna svar men väl något att tillsammans fundera på. Utmanas över. Innerligheten.

Ytterligare något som var ett grundfundament i den tidiga församlingens liv det var jämlikheten mellan könen och jämlikheten mellan samhällsklasser.
Inför Kristi ansikte stod slaven och dess herreman som jämlikar och bröder.
Och den erfarenheten förändrade den världsliga relation de hade per automatik. Inte kunde väl herremannen domdera och köra med någon som var hans broder?

Ni är alla bröder och systrar sa Jesus.
Och till oss här idag – i denna tid – kanske den yttersta (?) – så säger Jesus att vi ska frambära budskapet om honom med förnyad kraft och på ett sätt som når dagens människor. Även dagens människor måste få ha möjlighet att säga ja eller nej till Gud, Kristus och Den helige ande. Och för att kunna göra det ställningstagandet så måste valet bli tydligt. Och erbjudandet bli tydligt.

Förstår vi vilket ohyggligt stort ansvar vi har?
Förstår vi vilken roll som vilar på oss som sagt ja till Kristus?
Vi måste i ord och handling visa vår tro. Och det är ju inte alltid så lätt mitt i all vardaglighet och skröplighet; men det är ju det som är ”grejen” – Gud finns i det skröpliga och i vardagen och det vet vi ju, eller hur? Där ska vi söka vara också.

I all vår skröplighet kommer ljuset till oss.
Och vi ska ge det vidare.




Oändlig nåd!

Och Jesus far nu ut mot fariséerna och säger att de flesta av dem är innanfula. Och för det hatar de honom.


(sönd 22 eft tref årg 1)

Vi är samlade i Fryksände kyrka!
Lilla H. som snart ska döpas och era nära och kära.
Och vi har konfirmander hos oss.
Och vi har andra här i kyrkan som mer eller mindre regelbundet träffas här i söndagens gudstjänst.
Och varje söndag så samlas vi kring olika bibeltexter knutna till det så kallade kyrkoåret och bland dem alltid en evangelietext och idag så är Jesus tämligen sur. Det är ord och inga visor. Han har, precis, före dagens text, fart ut mot de skriftlärda i Jerusalem. Och de har sannolikt uppfattat det Jesu sagt som ytterst obekvämt. I vers 26 säger Jesus: Ni rengör utsidan på bägaren och skålen medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.

Här i norra Värmland har vi ett annat ord för detta – vi säger att någon är innanful. Alltså man vill hålla upp en fin fasad men innanför den är man innanful.

Och Jesus far nu ut mot fariséerna och säger att de flesta av dem är innanfula. Och för det hatar de honom.

Vi har alla en bild av oss själva. Och så har omgivningen en bild av oss. Och spretar de bilderna mycket – så får vi ångest. Och då hamnar vi i ett val. De skriftlärda hade ju teoretiskt kunna säga att tack Jesus, det du säger är ju jätteviktigt, vi måste ju lära oss att bli mer ödmjuka och kärleksfulla och inte bara prata om detta utan också söka leva i det – bra att du säger detta, toppen, tack, tack och ”check på det!”.
Men så blev det nu inte riktigt. De valde att förneka Jesu rättmätiga kritik och satte istället ett pris på hans huvud. Jesus måste bort. De knöt händerna och smidde planer.

Jesus lärde sina lärjungar, lärde oss att endast sanningen kan göra oss fria och det gäller då naturligtvis även sanningen om oss själva. Att det är viktigt att våga rannsaka sina egna motiv. Att kunna ta emot kritik är en del i det. Inte bara slå ifrån sig utan försöka ta in kritik. Och det är inte alltid lätt. Det är så lätt att slå ifrån sig, anfall är bästa försvar. Jag minns Ulla på gymnasiet – en bastant bondtjej från Dalsland som en gång sa till mig där i Vänersborg, jag var nyss fyllda 17: -Vet du vad Johan, jag gillar dig men du har ett fel, du kan inte ta kritik.

Vad svarade jag då? Ja jag svarade instinktivt: ”Det kan jag väl visst det!”

Underbart. Och underbart att bli äldre. Ju äldre vi blir desto närmare kommer vi den bild av oss själva vi innerst inne alltid haft, som någon sa: Att bli den bästa versionen av sig själv.

Att ta emot kritik, som nu fariséerna inte alls fixade, men som många av också har svårt för, förutsätter att vår inre termostat, vår inre våg fungerar någorlunda. Det finns de som har en så trasig våg eller termostat så minsta lilla vink till kritik så rasar allt – då är hela jaaag dålig och värdelös. Då är det lätt att som omgivning bli som man säger ”medberoende”. Priset för att ens framföra den allra minsta förbättringsmöjlighet i den nästa vanor eller personlighet är högt – den man älskar, har som vän eller kollega far ut och försvarar sig, kanske bölar: ”jag är inget värd”, eller går till motattack: – Men du då!

Här har Jesus emellertid ett grundbudskap som fariséerna missade och dessvärre många även i vår tid. Att Gud är en nådefull Gud. Ingen av oss varken behöver eller är eller förväntas vara perfekt. Vi har alla våra brister. Men vi har som uppdrag att söka leva i sanning. Och att leva i sanning är att kunna se och erfara att ”nej, shit, det där blev inte bra, och att kunna säga – öh du, förlåt”.

Grundbulten i Jesu budskap landar där – Gud som en nådefull Gud – Gud som vill upprätta och som står på vår sida. Men en Gud som har svårt för poser och positioneringar och innanfulhet. En Gud som föredrar och uppmuntrar ärlighet. Den Guden visar Jesus oss på.

Idag ska vi så väl fira nattvard som få vara med om ett dop – två sakrament som Jesus instiftade och där just nåden sträcks mot oss på ett alldeles särskilt vis. Om jag vore clairvoyant så föreställer jag mig att vid brödet och vinet vid och efter instiftelseorden och så länge vi firar nattvard så finns där ett ljust sken. Och vid det dop vi nu alldeles snart ska genomföra likaså – ovanför dopfunten – i dopögonblicket – öppnar sig en ljusstråle som omsluter lilla H.
Det här kanske vi inte ta på – men så är löftena. Lika tydliga är löftena om vår egen befrielse i tron på Jesus Kristus, Guds son och utvalde och den som visar oss Guds sanna natur. Frälsning kommer från ordet ’frihalsa’ och det ordet kommer från då man tog bort det smidda järnet runt slavens hals – järnet med vilken slaven var bunden: ”Du är fri, nu!””
På samma vis är vi erbjudna frihet – i budskapet om och av Jesus. Frihet från falsk prestige, från att behöva hålla upp en falsk och tillrättalagd bild av oss själva. Fria att bli förlåtna och burna med våra tillkortakommanden – bara vi står för dem – dem vi nu är – och slutar sätta upp med att bara visa oss från vår bästa sida – i rädslan att det som finns där bakom är fel och smutsigt och skamligt. Inget i oss är fel och smutsigt och skamligt – utom lögnen, att inte våga vara dem vi är – det som kallas falsk prestige. Den har vi nu möjlighet att bli frihalsade ifrån. Här och nu. Om vi bara vågar lita på Jesu ord om nåden. Om Guds oändliga nåd.

Nu sjunger vi de två första verserna av psalm 248.

att stötta varandra att bli den bästa versionen av oss själva

Fördömarkörer växer lavinartat och vi förväntas inta än den ena än den andra förenklade hållningen i frågor och konflikter som är såväl komplicerade och mångbottnade.


Det stora med Jesus är att han här på Jorden hade en enorm människokännedom.

Petrus lovar häftigt och andäktigt vid den sista måltiden att han aldrig skulle överge Jesus. Jesus svarar Petrus lugnt och sakligt att Petrus redan innan tuppen skulle ha galt hela tre gånger kommande morgon skulle ha förnekat Jesus.

Och så blev fallet. Men så blev också fallet att i mötet vid Tiberia sjö – där den återuppståndne Jesus visar sig vara den hemlighetsfulla gästen där vid strandkanten – så ges Petrus förtroendet att nu bli den klippa på vilken urkyrkan skulle vila.

”Petrus, Petrus älskar du mig?”

– Ja herre du vet att jag har dig kär.

”Petrus Petrus älskar du mig?”

– JA HERRE du vet att jag har dig kär.

”Petrus Petrus älskar du mig?”

– Åh Herre varför frågar du, du vet att jag har dig kär.

Och så kommer det förlösande, uppdraget, riktningen i Jesu ord till Petrus:

-Var en herde för mina får.

Jesus både såg Petrus begränsningar och inneboende potential. Och det gjorde han ju redan då han bjöd in Petrus in i lärjungaskaran. Denne häftige, arge, rabiate fiskare. Jesus bygger ett lag. Inte för att det ska vara gulligt och välstädat, tyst och anpassligt – utan dynamiskt, kraftfullt och levande. Då behövs de olika delarna för att bilda en enhet.

Vi bör ha denna Jesu kunskap och insikt med oss då vi idag tar del av dagens evangelietext. Jesus visste förstås att de sökte snärja honom. Folket var mer än lovligt trötta på dessa enorma skatter som drogs in till kejsaren och romarriket – samtidigt var det förenat med en stor risk att påstå att man inte skulle betala någon skatt – bums hade då Jesus blivit anklagad för att vara en uppviglare, en som ville den romerska staten illa.

Vi kan se en parallell i detta bibelställe till det tillfälle då folkhopen kommer dragande med en kvinna som ertappats med att vara otrogen. I enlighet med Mose lag vid denna tid skulle hon nu, som straff, stenas till döds. ”Nå”, säger folkhopen till Jesus, ”vad säger du?” Jesus ser upp på den vettskrämda kvinnan, alla män runt henne med sten i händerna, ivriga att med dem döda kvinnan. Det är morgon men redan varmt och hett, flugorna surrar, en tupp hörs gala bakom ett hus, en hund som skäller. Och så börjar han rita i sanden. Länge. ”Nå mästare”, säger så ledaren i hopen igen, ”vad säger du?” Jesus fortsätter rita i sanden och säger sedan:

-Den av er som är utan synd kan ju kasta första stenen.

Nu blev det tyst och alla blev besvärade och en efter en släppte de sina stenar på marken och droppade av, i tystnad. Till slut var det bara Jesus och kvinnan kvar och Jesus ser på kvinnan och säger:

-Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.

Vi lever i en tid då vi liksom under Jesu tid gärna ska tänka svart eller vitt. Fördömarkörer växer lavinartat och vi förväntas inta än den ena än den andra förenklade hållningen i frågor och konflikter som är såväl komplicerade och mångbottnade.

Jesus visar oss att som kristen är detta inte alltid rätt väg att gå.

Igår publicerades en text på Kyrkans tidnings debattsida av Skara stifts nya biskop Ulrica Fritzon. Texten var en replik på en text tidigare i veckan där bland annat en diakon i Equmeniakyrkan, Anna Ardin, landat i slutsatsen att som kristen kunde hon inte be för båda sidor i den oändligt mångfacetterade och utdragna konflikt som råder mellan Israel och Palestina.

Ulrika Fritzon citerar i sin text den kroatiske teologen Miroslav Volf som vid krigsutbrottet i Ukraina skrev att vår lojalitet som kristna inte står till någon regering eller parti, utan till Gud som är varje människas Skapare och i lika stor utsträckning.

Och så avrundade Ulrica med en bön att ”Låt oss be för dem som utövar våld och för dem som drabbas och dör – att de som utövar våld må besinna vad de gör och om förbarmande med dem som lider och dör. Och låt oss kräva att våldet upphör nu! Så vi kan börja tala om rättvisa, ansvarsutkrävande, ansvarstagande och sanning.

Ulrica avslutade texten med: ”Det är min fasta övertygelse att bara då och bara så kan freden bli verklighet och försoningen påbörjas.”

Nu på torsdag har vi en fredsgudstjänst här i Fryksände kyrka. Musik, dikter och reflektioner. Fred, i ett kristet perspektiv, tar alltid sin början i att vi söker efter vars och ens mänsklighet. Vars och ens historia. Vars och ens unika avtryck och liv här på planeten Jorden. Det är så mycket som förenar oss, så lite som skiljer oss.

Varpå jag kommer att tänka på Berit och Behzad 1992. Då för 32 år sedan härjade den så kallade lasermannen i Stockholm Lasermannen sköt på invandrare – helt oprovocerat – han sköt med sitt vapen för att de han sköt på var mörkhyade.

1902 var det nittiotalskris och vid ekonomiska kriser blir människor lätt rädda och mindre benägna att vara generösa. Man värnar sitt. Och det puttrade både det ena och andra av märkliga attityder under den annars så välputsade ytan i vårt land.

Jag studerade vid den här tiden till präst och arbetade extra på natten på ett sjukhus i Stockholm, på en psykosavdelning. En av de mentalskötare jag då arbetade med var Berit. Och hon var så missnöjd med invandringspolitiken och inte nog med det, hon var mer eller mindre uttalat rasistisk. Jag försökte prata om annat då vi jobbade ihop men hon kom alltid tillbaka till sitt älsklingsämne.

Bland nattpersonalen fanns ytterligare en medarbetare, Behzad. Behzad var flykting från Iran, högpresterande, han studerade på universitet och han hade även med sin bror en så kallad videobutik, de var vanliga vid den tiden, de hyrde ut VHS kassetter, filmer.

En natt då jag och Berit arbetade ihop så dristade hon sig till att säga att hon rent av tyckte det var bra det Lasermannen gjorde – Lasermannen som skoningslöst sköt invandrare i Stockholm och som gäckade polisen vid den här tiden. Han kallades för lasermannen därför att offren först lagt märke till det röda laserljuset från ett kikarsikte innan lasermannen sköt – sköt för att döda.

Nu blev jag mer illa berörd än vanligt av Berits svada och jag sa: ”Men Berit, förstår du inte, Lasermannen jag ju närsomhelst skjuta Behzad där han är i sin videobutik!”

”Nej, inte Behzad”, svarade Berit troskyldigt, ”inte han inte!”.

Varför svarade Berit nu så inkonsekvent? Jo, Behzad var ju för Berit inte bara en svartmuskig invandrare utan en medmänniska och arbetskompis hon kommit att gilla, sannolikt gilla lite mot sin vilja. Och plötsligt var Behzad för Berit mer människa än invandrare.

Och ibland tänker jag att detta är kärnpunkten i Jesu undervisning att vi tillsammans ska söka svinga oss upp på den nivån i oss att vi ser varandra som bröder och systrar och söker agera därefter. Det innebär inte att vi ska blunda för varandras tillkortakommanden – det gjorde ju inte heller Jesus med Petrus och hans överskattande syn på sin lojalitet med Jesus själv. Men Jesus trodde lika mycket på Petrus potential att växa och utvecklas – att bli den han ville bli.

Här har vi en utmaning att stötta varandra att bli den bästa versionen av oss själva. Och den resan går så mycket enklare, vill jag påstå, om vi har Gud med oss på resan. Gud vars kärlek och omsorg och nåd Jesus var en spegel utav här på Jorden. En nåd vi har att försöka ta efter i våra egna liv. En ärlighet. En transparens.

Åh Herre, vägled oss i stort och smått att bli den bästa versionen av oss och hjälp oss att stötta varandra i den resan. Amen.

Vem är min nästa?

Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen.


Liknelsen som Jesus använde gick sannolikt hem. Samariern, de stod ju lägst i kurs vid den tiden, kan en samarier vara ens nästa? 

Temat idag är Medmänniskan och i dagens evangelietext ställs frågan, vem är min nästa?

Genom hela Jesu undervisning går en röd tråd att vi ska i våra inre uppleva att vi i grunden hör ihop. Att vi alla har ett och samma mål, samma ursprung men att livet placerat oss i olika roller och på olika platser.

Jesus visar med sitt liv att det nu går att välja kärlek. Han uppmanar oss att inte bara ge vår skjorta utan även vår mantel, vända den andra kinden till, gå två mil istället för en – och se vår antagonist i ögonen och i denne ser något mer än ytan. Gör så uppmanar oss Jesus och inse att där finns en människa, en bror och syster.

Inte för inte kallas denna söndag för diakonins söndag, ett av kyrkans viktigaste uppdrag – tjänst för nästan. Vi är kallade till att söka se varandra, uppmana varandra, uppskatta varandra, förstå varandra.

Vi är nu alla skapade till Guds avbild. Ja tänka sig, svenskar, norrmän, belarusier, iranier, afghaner, ryssar, moderater, centerpartister, sverigedemokrater, socialdemokrater, amerikanare – ja vi är alla del av en och samma mänsklighet. I krigets psykologi. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats – då kopplas reptilhjärnan in. Och vi gör saker – på ömse håll – vi annars inte skulle ha gjort.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns, tänker jag, empatins källa.

Jesus umgicks med de mest utsatta, ensamma och sjuka. Han helade och undervisade. Där, i de mötena, byggde han det som blev urkyrkans församling. Han byggde inte grunden för den kristna kyrkan i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.

Här vilar den kristna kyrkans grund – diakonin.

Vad har vi att lära av det?

Kanske vi kan hitta en ledtråd i Jesu Bergspredikan:

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Jag har arbetat 15 år i psykiatrin och min äldsta dotter frågade mig vi den tiden, vad jobbar du med egentligen pappa. Och jag brukade svara att jag jobbar med människor som är sjuka i själen. Och det jag då lärde mig var att människor som gått sönder i själen ofta är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och ser igenom den fasad som inte är ett med sitt ord.

De vårdare som bottnade i respekt, att respekten inte var en påklistrad fasad utan var en genuin hållning, de fick också en genuin kontakt. Då uppstod nästan aldrig hot och våld. Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla. Men nja.   Och jag lärde mig att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en själens ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.

Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, så var det så tydligt att intentionen att mötas var starkare än kraften som höll isär.

Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.

Inte för inte sa Jesus: Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Berättelsen vi nyss hörde från i Mosebok om Kain och Abel finns i regel inte med i någon barnbibel, den anses för blodig men när sen konfirmanderna får ta del av den i sin bibelundervisning är det en berättelse som fastnar och väcker tankar. Varför? Kanske för att den berör något så djupt mellanmänskligt som avundsjuka mellan syskon och den vrede som kan vila i en sådan. Och som glimtvis blir mord – om än bara i fantasin.

Men här gick nu Kain hela vägen ut och svarar trotsigt till Herren då denne frågar efter Abel:

”Ska jag ta hand om honom?”
Och snart uppdagas det brott som begås.

Kain blir utföst i öknen.
– Ja Kain du skulle tagit hand om din broder…

Jesus levde i ett sammanhang som var sammansatt. Han var jude och därmed av ett folkslag som ansågs vara förmer andra folk i och kring Israel. Vi ser det i mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn; judiska män förväntades inte tilltala samariska kvinnor men det sker och det med den effekten att kvinnan efteråt rusar till sina vänner och säger: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Han måste vara Messias?”

Så till dagens liknelse om mannen som rånades och där prästen och leviten går förbi och vem stannade och hjälper till? Jo, en samarier som inte räknades, kanske från samma by som kvinnan vid Sykars brunn – och ja, de stod lågt i rang i det samhälle Jesus var en del av, lågstatusmänniskor på alla vis.

Tänk om det var du och jag som låg där, hjälplös, vad skulle vi ha önskat då, av vår medmänniska?  

Empatins nyckel och möjliggörare är alltid identifikation. Att vi förstår att det hade lika kunnat vara jag som var i det utsatta läget. Och all brutalitets moder är avhumanisering; att sprida halvsanningar och lögner och generaliseringar i sådan måtto att vi plötsligt uppfattar någon eller några – eller som i ett krig hela det lands folk vi krigar mot – som omänskliga och onda.

Alltmedan vi alla erfar smärta på samma vis, saknad, utsatthet, lust, beröring, skratt och gråt, just i namn av vår mänsklighet, just i namn av att vi är komna ur en och samma mänsklighet.

Det finns inget som friskriver oss från Jesu Kristi krav att vi ska möta vår nästa så som vi själva vill bli bemötta – oavsett vilken roll vi nu har att spela i livets stora teater. Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen. Och det är nu en individ samariern går fram till i diket, tar upp på sin åsna och för till värdshuset, betalar för och som han ser till på sin tillbakaväg. En individ med namn, med familj, med rötter och en historia och en dröm.
Inget ger någon rätten att klä av någon våra mänskliga attribut, vårt individuella avtryck på Jorden!

Ja, inte för inte skrev Johannes i första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Vara medspelare

Men jag kan ha fel.

Det här är bara lördagskvällstankar efter en lång arbetsdag …

En kvasianalys som sagt.

Men om jag ändå fortsätter min kvasianalys …


Igår förrättade jag en vigsel i Vitsands kyrka, bröllopsparet träffades på ett konfirmationsläger för några år sedan, det var så vackert allt.

Det är så stort att få vara delaktig i sådana här stunder i människors liv. Högtid, liv och allvar blandat med glädje. I mina vigseltal brukar jag ofta beröra vikten att alltid ha medspelarperspektivet levande. Det är så lätt i relationer att börja övertrumfa varandra vem som har mest rätt respektive fel. Ofta är den vägen dömd att misslyckas.

Jesus visar oss en annan väg. Nåd. Även då vi baxat in oss i en återvändsgränd av falsk prestige och hög falsk svansföring finns en väg ut ur detta dilemma – att erkänna att vi haft fel, att be om ursäkt.

På vägen från Vitsands kyrka igår eftermiddag på väg till Fryksände kyrka och ett dop, så lyssnade jag på bilradion. Det var en återutsändning av programmet På minuten från 1980. Detta program som gått i radion alltsedan 1969. Det var nu Lennart Swahn som var moderator, med sig hade han Moltas Eriksson, Catrin Westerlund, Margareta Krook och Stig Järrel – saliga de alla vara i minne.  Och så slog det mig där i bilen hur jag njöt av programmet. Jag skrattade och levde mig in i varenda vändning, åh, så bra.

Men så började jag fundera på varför jag nuförtiden, då detta program nu alltjämt sänds på lördagar alltsedan 1969, alltid stänger av radion efter en ganska kort stund. Hur kom nu det sig? Så igår kväll började jag jämföra de tidigare programmen i radions arkiv med de som sänts nu i närtid.

Och här kommer nu några lösa tankar som är högst subjektiva och naturligtvis mycket flyktiga och ogenomtänkta och absolut kan ifrågasättas men det första som slog mig det var tempot. Det är så mycket högre idag, tempot i programmet. Och så avbryter deltagarna varandra mycket oftare idag, tycks det mig. Men utan att, ånyo mycket subjektivt, ha så mycket att komma med. Utöver detta så upplever jag programmen av idag som så oändligt mycket mer pretentiösa. Som om så många inlägg i sig är något av en ”en- mans-show”. Typ ”titta på mig, så duktigt jag kan tala och tänka minsann! Verserad jag är…”

Och i detta fokus på den egna prestationen, inbillar jag mig, glömmer man lätt av att glädjas åt den andres inlägg och eventuella träffsäkerhet. Alla tycks så otroligt ivriga att få prata själva men nu mer för att få höra sin egna röst än att ha något riktigt bra att säga. Än mindre ta in och glädjas åt den andres tanke- och uttrycksförmåga.

Men jag kan ha fel.

Det här är bara lördagskvällstankar efter en lång arbetsdag …

En kvasianalys som sagt.

Men om jag ändå fortsätter min kvasianalys:

I programmen som Lennart Swahn ledde och som jag som sagt lyssnade på igår med en sådan glädje – och inte alls stängde av som jag numer gör efter en kort stund då jag hör nämnda program – så fanns en helt annan kvalité. Berodde den på att var och en i programmet från 1980 talade utifrån en större grad av genuin lust och glädje?  Och inte minst subjektivitet?  Kan det vara så att personerna 1980 var alla liksom mer rotade i sina respektive karaktärer, ja personligheter. Att där fanns nu en, som jag uppfattar det, mindre grad av ängslighet? En större grad av frimodighet?

Varpå jag kommer att tänka på en intervju med komikern Peter Dalle som menade på att det idag är så oändligt mycket svårare att vara komiker jämfört med förr. Att det idag finns så många ämnen och företeelser som man inte kan skämta om. Ja, om man inte vill riskera att bli uthängd som någon som medvetet kränker och vill andra illa. Och det vill man ju inte. Förstås. Varpå det fötts en slags ängslighet.

I Lukasevangeliet 15:1-7 ger Jesus oss en bild av att vår Gud aktivt söker efter oss och inget hellre vill inlemma oss i flocken, i ett medspelarskap, de gånger vi riskerat att gå vilse, hamnat i en position där vi inte lever enligt det mottot.

Och vad är det då vi erbjuds när vi hamnat vilse, hamnat utanför vårt medspelarskap? Jo, nåd. Gud erbjuder oss nåd. Ingen av oss behöver vara perfekt. Det om något får vi klart för oss. Jesus söker aktivt efter alla som på olika vis fastnat i sig själva och tappat sitt medspelarskap.

Och han gör gällande att vi alla är välkomna bara vi på allvar vill leva med det mottot för handen att vi vill vara medspelare. Att vi är beredda att förlåta vår nästa och inför Gud och vår nästa själva be om nåd inför det vi gjort och gör som inte blev riktigt så som vi tänkt det. Ett oförhappat ord, en handling utan konsekvenstänkande, en frestelse som kom i vår väg. Ingen är som sagt perfekt, vi missar alla då och då målet – som nu är själva definitionen på synd.

1980 då programmet jag lyssnade på igår sändes så var jag 16 år gammal. Min generation var bland de sista där ämnet Kristendom var en del i skolans läroplan. Och min generation var den sista som inledde varje skoldag med en morgonandakt. Och ja, det var en hel del psalmer att lära sig utantill och kanske inte det var så roligt än mindre frökens trampande på tramporgeln. Men vi tände ett ljus på våra bänkar. Och vi sjöng nödtorftigt med. Men oaktat hur vi nu handskades med hela denna överbyggnad så finns det i psalmerna och i hela bibeln en underton och ett ”grundantagande” att Gud söker oss och vill ha med oss att göra och att vi erbjuds nåd. Vi erbjuds upprättelse. Ett aktivt medspelarskap – i den stund vi är beredda att välja bort de olika former av prestige som hindrar oss att gå in i detsamma.

Är det så – min fråga är genuin och jag har inget svar – men kan det vara så att vi 1980 hade en större gemensam tilltro till denna nåd än idag? Idag behövs inte mycket för att en person ska hängas ut i pressen, vår samtids skampåle. Och många vittnar, i likhet med Peter Dalle, hur lätt det kan vara att bli missförstådd. Och även mer eller mindre kölhalad.

Om det ens ligger ett grand i dessa tankar och lösa påstående jag här för fram, efter att ha grunnat på radioprogrammet På Minuten en lördagskväll, så är frågan om inte det är hög tid att försöka återinföra kunskapen om det erbjudande som nu ändå finns i det kristna. Denna ständiga inbjudan till ett medlevarskap, ett medspelarskap, ett du duger, jag duger vi hör-ihop-skap.

Det har konsekvenser i vårt medspelarskap!  Inte för inte har vi ordstäv som:
”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”
Eller för den delen:
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”

I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt.

Och orka och vilja leva med det.
Samma strävan att se varandra som medspelare behövs även i andra konflikter, att orka leva med insikten att även jag själv har fel och brister istället för att projicera alla fel på den andre.

Det här är en kunskap som alla sanna diplomater hyser och en kunskap och färdighet som exempelvis Dag Hammarskiöld tillämpade under sin tid som generalsekreterare på FN.

Var det en slump att Dag Hammarskiöld även hade en stark Gudstro? Nej, jag tror inte det. Han lät sig genomsyras av den anda Gud vill fylla oss med. Och som vi behöver så innerligt idag – i en tid då stormakter hotar varandra med kärnvapen. ”Snälla sluta!” – vill många av oss skrika: ”Sluta och sök istället att återskapa ett medspelarskap. Det är på liv och död at ni gör det. NU!”

Jesus vet hur vi är, vi människor.

Han såg igenom oss:
Petrus som lovade trohet, heder och ära men kom att förneka Jesus, kvinnan vid Sykars brunn, Jesus vet ju att hon svävade på målet, lärjungarna som tjafsade om vem som var störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena. ”Kasta stenen först den som är utan synd!” genmälde Jesus – ingen kastade.

Jesus fick sin samtid att inse att vi alla är i beroende av nåd. Åh Gud, ge oss modet att ta emot den nåden, modet att lämna falsk prestige och självförhärligande och att vi börjar lyssna mer på varandra. Amen.

hörsammandet är något som börjar i hjärtat hos var och en av oss

Då händer något med inbjudaren – denne byter fokus – och låter nu inbjudan gälla alla.


Ibland förekommer det berättelser i media om barn som bjudit in till ett födelsedagskalas – och så kom ingen. Det är alltid så sorgligt. Och jag minns ett par reportage som handlat om den tomhet och förtvivlan som då infunnit sig. Det berättas om inbjudningskort som har gått ut till alla i klassen. Godispåsar och tårta, serpentiner och ballonger, förberedelser i stort som smått. Och tiden närmar sig. Men ingen, ingen kom.

Idag sker ofta mobbing och utfrysning subtilt genom sociala media. Vi i vuxenvärlden upptäcker inte lika lätt när ett barn är utfryst. Och de föräldrar som ordnat de här kalasen tänker säkert att nu bjuder vi till och så blir det bättre, bara alla kan träffas, och ha roligt ihop. Men det fanns nu elaka tungor och ett grupptryck att inte gå på det där kalaset.  

Sådana här historier hör inte till vanligheterna tack och lov men de förekommer. Och visst är de sorgliga så säg.

Och man skulle vilja krama den där flickan eller pojken och riktigt intyga att jo, du är älskad, jag älskar dig, jag vill vara med dig.

Och jag tänker att det är just den kärleksbetygelsen som skildras i Sakarja (Sak 3:1-7) idag – Satan eller åklagaren som han får heta i texten vill misstänkliggöra Jousa; se så smutsig han är, ovärdig, ja se så ovärdig han är. Men Herrens ängel klär Josua i rena kläder och en ren turban och så lovar ängeln Jousa att:

Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
ska jag ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.

Även i Uppenbarelseboken (19:5-9) finns ett löfte om en lammets bröllopsmåltid. Även här är de inbjudna, de som Herrens ängel just benämnde, ”vandrar mina vägar”.

”Att vandra mina vägar”, vad menar ängeln?

Många av oss har nu en tendens att tänka att de som vandrar Herrens vägar, de är de som det märks att de minsann gör det. Tidigare i frikyrkans historia, som kommit att prägla väldigt mycket av bilden av hur det är att vara kristen, så fanns det till och med syndakataloger. Den som skilde sig – bort. Den som svor – bort. Den som rökte eller drack alkohol – bort. Till slut fanns det inte så många kvar som platsade och det fanns nu en tendens att tänka i ett ”vi och dem”.

Ibland då jag samtalar med människor som jag uppfattar förefalla lite fast i detta ”vi och dem” har det hänt att jag citerat vår reformator Martin Luther, från ett av Luthers så kallade bordssamtal. Jag har då först frågat vad Martin Luther kan tänkas ha gett för för råd till en av sina präststudenter som vid tiden för samtalet var deprimerad. Och det vet man nu i regel inte varpå jag replikerat att rådet var att dricka en öl och se på vackra kvinnor.

Det kan vara värt att ha detta i åminne; Luthers livsaptit och humor. I bjärt kontrast står den livsbejakande andan till de så kallade syndakatalogerna vilka som sagt är ett betydligt senare påfund från slutet av 1800 talet början av 1900 talet. Inte desto mindre har dessa kataloger åsamkat skada och sannolikt fått till följd att många som i sitt hjärta kunnat uppleva en viskning, upplevt sig kallade till tro, inbjudna, kanske erfarit en nyfikenhet på Jesu ord inte gått vidare med den inre kallelsen just med hänsyn till detta ”vi och dem”. Med argumentet att:  ”Jag är ju inte religiös!”

Jag hoppas och tror dock att den här dikotomin, att vara religiös eller inte religiös, håller på att tappa kraft. För så enkel är nu inte den religiösa kartan. Vi vet till exempel genom många berättelser att bland dem som utgett sig för att vara religiösa, så har det ibland funnits fall av direkta motsatsen. Jag tänker till exempel på sekten i Knutby. Det värmländska uttrycket, att vara ”innanful” trots att man är på ytan fin och rekorderlig är viktigt att ha i åtanke. Jesus predikade som bekant en hel del om just det här fenomen – inte minst framgår det i liknelsen om den barmhärtige samariern och det är inte för inte det är en levit som skyndar förbi en genom ett rån livsfarligt skadad man, liggandes vid vägkanten. Men så plötsligt stannar en samarier och ombesörjer att rånoffret får hjälp, ned till minsta detalj. Nå, frågar så Jesus, vem är den rånades nästa? Och de som lyssnande var tvungna att erkänna att det var samariern. Och alla samarier var vid den här tiden lägst i rang. Kanske som romer betraktades på många håll i vårt land för sjuttio år sedan– ”de bara stjäl och ljuger”.

I dagens liknelse hämtad ur Lukasevangeliet (Luk 14:15-24) åskådliggör Jesus samma dilemma men ur en annan vinkel – tjänaren bjuder in de ”utanfina” – de lyckade, de som verkligen skulle bli utmärkta gäster på festen, ge festen en status och gott renommé. Men ingen har nu tid att komma. Man finner på svepskäl.

Då händer något med inbjudaren – denne byter fokus – och låter nu inbjudan gälla alla. Något hände alltså med inbjudaren – ett perspektivskifte.

Många som har varit med om en svår förlust, hamnat i sorg – kanske förlorat ett barn, en närstående – vittnar inte sällan om att de som de trodde skulle vara som mest tröstande och närvarande inte var det utan istället var det andra människor i bekantskapskretsen som bevisade sig. Gav av sin tid och fanns där. I förlusten.

På samma sätt kan det vara vid skilsmässor, plötsligt är man inte välkommen, efterfrågad, bjuden längre. Och så öppnas ibland dörrar till umgängen man inte tidigare varken känt till så värst eller värdesatt.

Vi kan i Jesu tidigare förkunnelse ana oss till att Jesus explicit vänder sig till judarna med sin förkunnelse. Allt eftersom vidgas perspektivet och så bjuds även hedningen med. Alla som inte var judar, det vill säga född av en judisk mor, på Jesu tid betraktades som hedningar. Att nu Jesu vidgar sin mission, sin undervisning, sitt erbjudande om himmelriket att inkludera alla som hörsammar inbjudan var sannolikt en del i en process där just många i det judiska hade fullt upp med sitt.

Det har vi ”hedningar i norr” all anledning att vara tacksamma över. Men vad innebär det då att hörsamma inbjudan. Jag tänker att det hörsammandet är något som börjar i hjärtat hos var och en av oss. Att man tillåter sig att bli berörd. Att det inre gensvaret på Guds längtan efter oss, kallelsen i vårt hjärta, först besvaras genom att just nicka och tyst för sig själv säga att ja Gud, jag erfar i mig att Du finns och ja, jag vill ha med dig att göra.

Och för de av oss som har svårt att erfara i sitt inre att Gud finns – be förslagsvis just en bön där du säger här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Kom, berör mitt hjärta. Jag vill.

Vi är nu samlade i Lekvattnets kyrka. Vi är i ett rum som byggts i namn av denna längtan; människors längtan efter Gud och Guds längtan efter oss. Och här är det heliga rummet, här är ord, musik, psalmskatten och snart den nattvard Jesus skapade – i sin längtan efter oss. Allt är vidöppet, vi är alla inbjudna och avgörelsen att säga ja finns i vars och ens hjärta. I ett ja eller i ett nej.

Herre, hjälp oss att vara modiga att tacka ja till din inbjudan trots att vi vet att din längtan efter oss påverkar oss. Ändrar våra perspektiv. Gör oss mer mottagliga för dig och de värden du vill att vi ska värna – i din skapelse – du skapat oss. Amen

Sommaren är Herrens påfund, den ligger i hans hand

Vi är alla en del av det större systemet men mycket i vår tid, inte minst de kommersiella krafterna vill göra oss till en ät- och konsumtionsfabrik, söker eftersträva att vi innesluts i en glömskans och avtrubbningens ande varpå vi tappar bort vårt språk, vårt kritiska tänkande, våra förmågor att skapa och vara och gå utanför denna box, detta förminskande.


I första Mosebok, i Genesis står att Guds ande som svävar över vattnet. I begynnelsen.

Och i första strofen i Johannesevangeliet står:

”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud – i Ordet var liv och livet var människornas ljus.”

Gud finns utanför våra ramar och anden och Jesus Kristus är delar av Gud, som är en.

Atle Burman beskriver Den helige anden som en fri agent utanför systemet, sanningen ande och i sången När vår herre klär sommaren så finns där samma suveränitet – inte frågar sig Herren om det är lönt att klä sommaren.

Sommaren är Herrens påfund, den ligger i hans hand.

Vi har svårt att ta till oss Guds allsmäktighet, Guds suveränitet – men det är inte för inte som Jesus säger till Marta, Jag är uppståndelse och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.

Jesus undervisar oss gång på gång att döden är en chimär, en illusion, precis som tiden, ja våra rums tre dimensioner; hela vår fysiska existens, ja vårt åldrande, våra begränsande tankar – allt sker inom de ramar som egentligen inte finns – utanför och genom oss finns dimensionerna som är större.

Vi är alla en del av det större systemet men mycket i vår tid, inte minst de kommersiella krafterna vill göra oss till en ät- och konsumtionsfabrik, söker eftersträva att vi innesluts i en glömskans och avtrubbningens ande varpå vi tappar bort vårt språk, vårt kritiska tänkande, våra förmågor att skapa och vara och gå utanför denna box, detta förminskande.

Som om att vi skulle bortse ifrån att vi alla är skapade till Guds avbild.

Så vad göra?

Jo vi måste resa oss upp, skaka av oss dammet och inse att vi är kallade, in i den frihet och in i det djup och den omsorg Gud gett oss – från begynnelsen.

Vi måste lyssna på Guds lockrop att kom människa, kom mitt barn, allt mitt är ditt men du måste förvalta det med ditt gudomliga arv, med din inre sanning och känsla, så träd fram, kom ut, visa dig, jag bereder dig väg, du är myndig och fri, kom för jag älskar dig, kom, ja res på dig, ta min son i handen, han som är uppståndelse och livet och som du tillhör, jag gett dig till, Jesus Kristus.

Insikten att Gud gjort oss till sin avbild och gett oss redskap och inre redskap har svårt att greppa tag i oss. Det är så mycket som pockar på-

Samtidigt är det så enkelt; vi behöver bara knäppa våra händer i bön så når vi ända in i evigheten med våra väsen och där vet vi finns redskap, möjlighet att bit för bit leva i den frihet och glädje Gud kallar oss ut i. Men då måste vi definiera om vår målbild och ta till oss det enorma löfte Jesus gett oss att den som tror på honom skall leva; bortom dimensionerna, bortom döden hand i hand med treenig Gud.

En psalm som så fantastiskt fångar in den tilliten är en psalm 207, En liten stund med Jesus, här verserna 1-3 och 6:

En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt
och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus, och allt förändrar sig.

En liten stund med Jesus när synden gör mig ve
och otron vill mig hindra att blott på ordet se:
en liten stund med Jesus, och bördan lyftes av
och faller från min skuldra i Kristi öppna grav.

En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås.

Så giv mig käre Herre, ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus i hemmets tysta vrå.
Mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott:
En evighet med Jesus och allt, ja, allt är gott.

likt en glad, ivrig hund

Vissheten och hoppet om döden som en parallell dimension kan dock lindra, tänker jag, upplevelsen av att allt går så fort, flimrar förbi.


Ett vanligt samtalstema är upplevelsen av att allt går så fort. ”Vart tar tiden vägen egentligen?” undrar vi liksom samfällt. Och så ser vi på varandra med stora förvånade ögon och suckar.

Samtidigt, tar jag fram min almanacka, ja, jag är nu en sådan som har en ” gammaldags almanacka”; en röd dagboksalmanacka och ser jag i den eller för den delen i de senaste tjugo årens röda dagboksalmanackor (jo, jag sparar dem) så kan jag notera en faslig aktivitet.

Och en väldig massa möten.

Jag har nu varit präst i Fryksände pastorat i 18 år och kyrkoherde i 10 år. I genomsnitt, kan jag notera då jag bläddrar i mina almanackor, har jag förrättat 35 begravningar varje år. Det blir 630 begravningar. Vidare nästan 400 dop och jag har under åren haft förmånen att vara konfirmandpräst till närmare 500 ungdomar. Hur många möten och samtal och interaktioner blir inte detta över tid? Så otroligt många meningsfulla möten fulla av liv!

I höst fyller jag sextio år.

Många av mina generationsfränder pratar sedan en tid om pensioneringen och hur mycket de längtar efter den. Jag har svårt att haka på – jag trivs så bra med det jag gör.

Att ”vara präst” innebär att få möta människor i såväl glädje som sorg. Och inte sällan uppstår det spontant samtal som spänner över högt och lågt, jordiskt som himmelskt.

Samtidigt har vi det gemensamma alla vi människor att livet här är ändligt. Det är ett faktum som blir allt mer tydligt och uppenbart ju äldre vi blir. Cornelis sjöng: ”Medborgare om ett hundra år så finns du inte mer!” En devis som är så uppenbart sann. Och än mer uppenbart sann blir den ju äldre vi blir – du och jag.

Många som får bli riktigt gamla beklagar ofta att de som stått dem nära inte längre finns kvar i livet. Även jag har haft oturen att mista flera nära vänner. Det har varit spruckna kroppspulsådror och ”sprängda” hjärtan. Häromdagen ringde en nära vän: ”Tillbaka-kaka” på cancern. Nu såg det riktigt illa ut.

En ung man som jag pratade med häromdagen berättade om en äldre närstående som nyligen dött. Han sörjde henne. Men så en dag så uppfylldes hela rummet han vistades i av hennes doft. Han visste, hon fanns bredvid honom.

Vissheten och hoppet om döden som en parallell dimension kan dock lindra, tänker jag, upplevelsen av att allt går så fort, flimrar förbi. Det finns en evighet också. Som fungerar på ett annat vis. Tiden bara är där. Kanske lite som livet för en hund? Jag lämnar sovrummet från morgontrött hund som sovit hela natten vid mina fötter. Han sover nu räv. Jag går ned. En timme senare kommer hunden rusande, upprörd: ”Men Husse var har du varit??” Och jag går in i samma lek – ”och du då, var har du varit??”

Och så kramar vi varandra hejdlöst. Och de kramarna har vi varje morgon och de fyller mig och min hund med en sådan glädje. Men, tänker jag på dem, kramarna, då jag sitter och ojar mig att tiden går så fort och du och jag rullar med våra ögon och ser ut som levande frågetecken? Nej, inte då.  Är det inte snarare så att vi människor har svårt att förstå och greppa den otroliga rikedom vi lever våra liv mitt uti. Bara en soluppgång, eller nedgång, den första tussilagon, myrorna som vaknar, humlehonan som ska bygga sitt bo och där det i genomsnitt nu föds 500 humlor på en enda sommar, per bo. Och storkarna som flugit ända hit från Extremadura. Och isen som gett sig och efter vårflod och regn ger oss denna underbara sommar – att bara gå ut i – och vara i.

På det viset borde vi nog lite till mans försöka leva mer i nuet – likt en glad, ivrig hund.