Dagens evangelietexter – Matt 8:23-27 + 14:22-28 är omgivna av extraordinära tecken. Vi tar den första först.
Lärjungarna som är med Jesus har nu i flera dagar fått uppleva att Jesus helat och lindrat och utfört under. Nu är han trött och behöver dra sig undan, man försöker hejda honom – Jesus är på väg till en båt som ska ta honom till en avsides trakt – och Jesus svarar lite desperat att rävarna har lyor och fåglarna bon men människosonen har inget ställe att han kan vila sitt huvud uppå.

Väl i båten somnar Jesus.
Och så mitt på sjön får de uppleva en storm som överraskar dom: ”Jesus, Jesus vakna!”.

Och nu sker någonting de aldrig kommer att glömma. Jesus ställer sig upp och säger till vinden att mojna och sjön att stilla sig – och så skedde.

Naturligtvis vill nu vänner av ordningen, de runt om oss men även vår egen vän av ordningen, den i oss, vårt eget tvivel i ett slag utbrista att nej, det här är väl ändå inte möjligt.

Och jag tror det är viktigt att tvivlet måste få finnas. Huvudet måste få vara med. Men inte bara. Hjärtat, hur känns det där när vi läser om Jesus, tar del av hans ord, händer någonting i mig?

Det här är olika.
Vi är olika mottagliga för skriftens ande, för vissa av oss går ordet rätt in i oss, in i köttet och vi vet att detta, detta är sant och riktigt, andra blir nästan eller inte alls berörda. Som det verkar. Just då. Men vad som händer innerst inne? Se det vet man ju ingenting om. Och det här kan också variera över tid. Ibland blir vi drabbade, ibland inte. Att tro är ingen självklar sak. Och att tro innebär att det byggs en bro mellan Jesus då och Jesus nu. Att erfara, kunna erfara att det finns en andlig dimension som omger mig och hela skapelsen och i den andliga dimensionen kan under och tecken ske, in i det jordiska.

Är Jesus tecken och under i sig viktiga?
Är de i sig en förutsättning för att manifestera hans kraft, hans uppdrag?
Både ja och nej.
Vi vet att han säger till Thomas att saliga är de som tror utan att ha sett.
Utan att få bevis.
Utan att behöva skakas om.
Som med sitt hjärta kan ta emot undervisningen om himmelriket, att det är nära, ta till sig och öppna sig för behovet av Gud, nåden och försoningen.

Men för att kunna detta, behöver vi då och då skakas om.
Samtidigt, vi har nog alla erfarenheter av nåd, av en sådan tur att vi betraktar den som ett gudomligt ingripande. Den tacksamhet vi känner. Vi lyckades få stopp på bilen, älgen som rusat ut på vägen, hade den gjort det fem sekunder före hade vi varit ohjälpligt förlorade men nu hann vi svänga förbi, väja. Eller sjukdomsbeskedet som visade sig vara falskt – ja alla vardagsunder vi kan erfara. Här skakas vi om. Men handen på hjärtat, hur länge varar denna omskakning innan den faller lätt i glömska, ja det går i regel fort. Och så fungerar vi människor. Det vet Jesus. Och hans undervisning är inte beroende av under och tecken. Men den förstärks av dem. Och kanske är det så att dessa under gavs för att ingen skulle gå opåverkad av Jesus, visst, de kanske inte hört vad han predikade om men nog hörde man talas om allt märkligt som skedde kring honom.

Vad tänkte lärjungarna i båten?
De måste sett på varann, på Jesus, på vattnet. Vad var det med om? Hur var detta möjligt. Och så Jesus ord:
”Varför är ni rädda, ni trossvaga?”

Lite längre fram i samma evangelium i kapitel 14 vers 22 är det en liknande situation som den som föregick den när Jesus stillade stormen: Jesus har utfört under, nu är det bespisningsundret med flera och han ber lärjungarna att bege sig ut på sjön medans han går upp berget för att be. Det blir så kväll och natt och lärjungarna fiskar och så vid gryningen så kommer han till dem, gåendes på vattnet!

Herre, om det är du, så säg mig att komma till dig utropar Petrus och Jesus svarar: ”Kom!”. Och Petrus går ut ur båten och går på vattnet fram till Jesus, men vad händer, jo han börjar plötsligt tvivla, det som sker är orimligt och i samma stund som den tanken når hans huvud börjar han sjunka ned i vattnet, magin är bruten. Men bara för Petrus. Jesus står kvar på vattnet, sträcker ut sin hand till Petrus och förebrår honom, Petrus varför tvivlade du?

Att tro.
Och att tvivla.
Det är för oss människor två sidor av ett och samma mynt.
Vi trossvaga, det är vårt öde.

Men det är uppenbart, Jesus, delar inte det ödet. Han lever i det gudomliga på ett sätt vi inte kan förstå. Men som han gör allt han kan för att vi ska förstå.

Hur kan vi som kyrka förhålla oss till Jesu uppmaning att sprida hans budskap; idag bibelns berättelser om Jesu liv?
Att inte förtröttas.
Att envist berätta och på så vis göra evangeliet tillgängligt för varje generation, ung som gammal, välutbildad som lågutbildad, landsortsbo som storstadsbo.
För bland dem som tar del av berättelserna om Jesus och Jesu egna ord så finns de dem som med ens erfar att detta, detta är ett tilltal, detta gäller mig; Jesus vill ha med mig att göra. JAG är uppmanad att vandra ut på vattnet, trons blanka vattenyta. Ja ”Kom” ropar han till mig och jag reser mig och går ut och ser så plötsligt på Världen och människorna på ett nu delvis annat sätt. ”Kom!” och något i mig öppnade sig.

Men så kom tvivlet, och vi sjönk ned i vardagens slammer och buller men där – där finns samma hand som Petrus tog tag i, och samma fråga ställs till mig, till dig, till alla, varför tvivlade du, du trossvage? Och med samma milda röst, kanske uppfordrande: ” Här är jag och jag har vigt mitt liv åt dig, för dig….”

För det är just detta som är det hela – för mig, för dig, för alla vi känner och hört talas om och alla människor därutöver och det är ju en hel del – här sträcks samma hand mot oss. ”Varför tvivlar ni, ni trossvaga?”

Jesus närvaro är nåd.
Är beskydd.
Är omsorg. Vill du ha den, be om den.
Be om den och du får den. Den sträcks till dig som en gåva. ”Allt mitt är ditt, du tillhör inte längre den här världen, nu tillhör du mig” säger Kristus men det fodras en sak. Ja en sak fodras det; att vi säger ja.
Lärjungarna där i båten vid det stillnade havet sa det rungande, det var mitt i det största som hänt dem men på sätt och vis är vi kallade till samma underverk.
För i en tid då det skeptiska tillbes som en livsprincip, huvudet och förståndet och det vetenskapliga beviset blivit en slags samtiden bibel – en stormvind i ett sargat samhälle – mitt där, här. finns Jesus och han håller ut sin hand och allt – ALLT – stillas i ett ord och vi kan erfara – om vi vill – en total tystnad, ett totalt lugn, en total tillit: ”För dig är jag här, jag är din och du, är du min…”

Så Herre, gör oss mindre trossvaga, gör oss trosstarka.
Bered våra hjärtan.
Öppna våra hjärtan, öppna våra händer och för din hand, son sträcks mot oss.
I Jesu namn.
Amen

(Predikan baserad på Matt 8:23-27 + 14:22, Jesus stillar stormen/går på vattnet. 2011-01-29 för Grue kirke och Östmarks kyrka 2011-01-30.)

Jesus och lärjungarna är i dagens evangelietext på väg mot Jerusalem.
Ryktet om dem är spritt vida kring och människor söker sig till dem med sina frågor och förhoppningar. Vissa vill snärja Jesus. Men Jesus ser igenom.

Mannen som söker upp Jesus och frågar honom vad han ska göra för att få evigt liv är en man som förstått att Jesus inte är vem som helst. Mannen är rik och han lägger sig på knä framför Jesus. ”Mästare – frågar han – vad ska jag göra för att få evigt liv?”

Mannen som nyss fallit på knä framför Jesus är – som framgår – en man som arbetar med sin tro och karaktär. Han känner buden sen barnsben och inte bara det – han lyckas också följa dem.
Jesus ser naturligtvis detta.
Att här är en man med stora gåvor.
Men det finns något som hindrar mannen att fullt upp ta del av det budskap Jesus kommer med. Och det är mannens rikedom.
För så är det ju. Pengar, guld och gods gör att man gärna fokuserar på just pengar, guld och gods.
Gör dig fri från allt det där säger Jesus.

Men mannen blir bekymrad.
Och lämnar Jesus med en grimas.
Hur ska han kunna skilja sig från alla sina ägodelar?

I mötet med Jesus utmanas människan.
I oss är det olika sidor som utmanas.
De är alltid de aspekter – i vår personlighet, vår karaktär – som står i vägen för ljuset som måste skakas om, bearbetas.

Den tvärsäkre behöver bli mindre tvärsäker
Den alltför ödmjuke behöver tuffa till sig
Den girige behöver bli generös
Och den som har svårt att tänka på sina egna behov behöver lära sig att ta ansvar för sina egna behov.

För vad är det Jesus vill att vi ska bli.
Jo att vi ska bli myndiga i och genom anden. I tron.
Och i detta finns en insikt att vi alla har ett gudomligt ansvar, ett gudomligt kapital att förvalta.
För i er alla, lär oss Jesus; i er alla har Gud lagt ned en bit av sig själv.
Ni bär alla evigheten i era hjärtan.
Nyckeln till er som hela jorden befrielse ligger i ert bröst.
Men.
Det är bara det, att det är så mycket i er – och runt om er – som vill få er att glömma denna rikedom. Vaka och bed.

Denna uppmaning återkommer ständigt i Jesu förkunnelse – vi ska hålla ljuset vid liv.
Vårt trosliv vid liv.
Vi får inte låta vårt trosliv slockna med hänvisning till att det är så mycket annat i livet som pockar på vår uppmärksamhet.

För mannen i dagens evangelietext så handlar det om pengar, gods och guld. Hans liv var snärjt av detta. Och kom i vägen mellan den andens frihet myndighet Jesus visade honom och det liv han nu levde.
För andra av oss kan troslivet – vår andes frihet och myndighet – utmanas av andra orsaker.
En sådan företeelse i dag – i Sverige och skulle jag tro även i Norge – det är att allt fler har svårt för det här med Jesus.

Mannen som föll på knä framför Jesus hade i mångt ett lättare val än många av oss har idag. Mannen i texten behövde ”bara” sälja sina ägodelar. Allt annat hade han. Han förstod vem Jesus var, han hade en gudstro och han följde de lagar Gud gett i skriften.

Många människor idag står i en betydligt svårare situation. Man tvivlar på Guds existens, än mindre följer skriftens bud och så är vi rika och äger mycket.
Och Jesus – han är på sin höjd en profet i en avlägsen tid.

Ja Jesus som en profet för två tusen år sen är en bild som många ställer sig bakom idag.
Men var bara Jesus en profet?
Nej, det är ju nästan att häda att påstå det, anser jag.
Aposteln Johannes lär oss att Jesus – i den stund man öppnar sig för honom – så tillhör man honom. Och i samma stund som man tillhör Kristus så tillhör man inte längre världen.
”På samma sätt som Gud har sänt mig till Er så sänder jag Er till Världen” säger Jesus.

Mannen som vi möter i dagens text tvekar inför att bli sänd till världen, att bryta med världen.
För många av oss ligger inte avgörelsen – vår tvekan – i den punkt där vi säljer allt vi äger.
För mannen i texten gjorde det det och säkert många fler med honom men idag, 2006, så ligger avgörelsepunkten – oftast – någon annanstans.
Och jag tycker mig märka att den finns i i vad mån vi öppnar oss för det faktum att Jesus Kristus är Guds son och att han kallar mig vid namn.
I förlängningen Kristi kallelse att sända mig och dig till världen.
Och här tvekar vi. Varför?
Jo för något händer.
Vad händer?
Ja öppnar jag mig för Kristi kallelse då blir jag ju inte längre mättad av det den här världen har att ge mig.
Teveprogrammens förströelse; matbordens dignande rätter, de vackraste hus i världen, makt, guld, ära – allt det där blir tämligen oviktigt – det viktiga livet finns i mötet med den som Gud sänt till välden – med Kristus Jesus.

Är det så att avgörelsen idag finns i just den skärningspunkt där jag som individ tar ansvar för denna längtan – eller förtränger den?
Säger ja – eller nej.

Vad innebär det att ta ansvar för den längtan som Kristus lagt i våra bröst?

Ja många beskriver det som att man nu inte längre skyla sig från den här världens larm och orättvisor. Och så hör man, plötsligt, att det ljuder ett preludium över hela jorden.
Just det slags preludium Jesus beskrivit ska ljuda innan han kommer åter, för att döma, levande och döda. Ja en insikt att det börjar dra ihop sig.

Kan en profet komma åter, med makt och härlighet, för att döma levande och döda?
Nej, såklart inte.
Men Kristus Jesus kan.

Varför har vi idag så svårt att närma oss denne Kristus, öppna upp oss för de anspråk och den närhet, det rop om medverkan och kamp Jesus kallar oss till?

Därför att det är den ondes strategi att vi ska tvivla på Jesu gudomlighet.
Lika mycket som det är den ondes strategi att göra den transcendenta ondskan till enbart psykologi. Vilken triumf för den onde – människan tror inte att på någon transcendent ondska att skydda sig emot, vara uppmärksam på – trots Jesu uppmaning att vi verkligen ska vaken och bedjen – och så Jesus han har av den onde, ja just det nu omvandlas till blott en profet.

Det är bara det att profeter återuppstår inte.
Profeter har inte fått Guds makt att döma levande och döda.
Profeter har inte getts de nycklar där man antingen låser upp eller låser dörren till himmelriket.
Och det var inte till en profet som mannen i dagens text vände sig, utan någon annan, han vände sig till Guds son.
Och han sa, vad ska jag göra för att få evigt liv?

Idag är vår fråga den samma.
Jesus, vad ska vi göra för att få evigt liv?
Och svaret är – naturligtvis – att vi ska hålla vår tro vid liv.
Att vara uppmärksamma.
Att våga tro.
Att ta Kristus uppmaning på allvar och att som de fåvitska jungfrurna ha olja kvar i våra lampor. Vi ska lysa.
Och vill Kristus sända oss ut i världen, kalla oss ut i världen – såsom Kristus själv kallades till världen, av Gud – så måste vi säga ja. Här är jag. Jag är villig. Just nu. Just idag. Mitt i denna besynnerliga tid, där detta mäktiga preludium spelas upp.
Äntligen säger vissa medan andra fasar för det är ett långt och svårt stycke musik som väntar.
Även om vi vet att det slutar oändligt vackert.
Det onda kommer att mista sin makt.
Men på vägen dit så är varje människa som bekänner sin tro och tydligt säger ja till Jesus och hans kallelse av avgörande vikt. Hör, han kallar oss, vår mästare, och vi ska inte säga nej.

Poeten Ebba Lundqvist skrev i en dikt:
Vi vet, att brudgummen kommer till sist.
Fast vi blundar och försöker glömma,
vet vi vem han är.
Vi vet, att han skulpterar
våra ansikten till is.
Men fastän vi vet,
att vi är de fåvitska jungfrurna,
vad vi än gör,
så håller vi oss beredda,
och ännu i det sista ögonblicket
skall vi bära våra lampor
brinnande i våra händer.
Ännu i det sista ögonblicket
skall de lysa genom mörkret.

Eller som den heliga Birgitta skrev:
Herre visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den. AMEN

Dagens reklam för mobilt bredband annonserar att vi nu alltid kan vara uppkopplade. Och Telenors kampanj för 4G talar om överallt i hela Sverige. Det som krävs är ett bredbandsmodem, en dator, att vi betalar ett abonnemang och att det finns ström; el eller batteridrift. Fortfarande är det mycket som kan gå fel, åsknedslag, mjukvarufel i datan, strömavbrott men visst, snart kan vi alltid vara uppkopplade.

Personligen gillar jag inte den här utvecklingen, detta då det är så mycket som talar för att varesig vi människor eller djur eller naturen inte mår bra av att ständigt – dygnet runt – genomstrålas av högfrekvent mikrovågsstrålning, vilket det här handlar om. Men det är en annan fråga. Tillbaka till reklamen om att vi nu kan vara ständigt uppkopplade. Okey, men till vad?

Ja till Internet med allt vad det innebär, Aftonbladet, Expressen, NWT och VF på nätet. Informationssajter och möjlighet att e-maila. Häftigt, ja absolut men låt oss för en stund jämföra med Guds bredbandserbjudande.

Gud erbjuder oss – liksom Telenor – att ständigt vara uppkopplade men det är gratis, kräver ingen teknik – som sannolikt är farlig – inga antenner eller strömkällor.
Det enda som krävs är att vi i vårt inre stannat upp och antingen tyst, i huvudet, eller högt och ljudligt säger Gud, här är jag och jag ber till Dig.

Och alltmedan vi endast kan nå Internet genom Telenor, med alla hemsidor och erbjudanden och möjligheter till kommunikation och affärer så kan vi i bönen till Gud nå dimensioner som vida överglänser Internet.

Be och du skall finna
Be och du skall få
Sannerligen den som i redan detta livet ger av sig själva till mig kommer bli belönade – här och nu och i himmelen.

Hur beskrivs då Guds bredband. Ja säg den reklamslogan som slår detta:
Gud är den i vilken vi andas i, rör oss i och lever i.
Och vi vet genom Jesu undervisning att den här kraften inte bara känner oss till namn, har koll på allt, till och med antalet hårstrån på våra huvuden det är dessutom en kraft som har en hel arsenal med änglar vid sin sida som inget hellre vill än att bistå oss, vara nära oss.
Vägleda och beskydda oss.

När vi surfar på nätet får vi signaler på datorn att vi har kontakt. Det blinkar då. Ibland lite långsammare eller oregelbundet och då tar det längre tid, det är störningar, och vi vet definitivt när vi har kontakt och när vi inte har kontakt.

Hur är det med bönen och bönelivet; hur kan vi veta att vi har kontakt?

Här har vi det lite olika förspänt.
Livet är inte rättvist som bekant.
Vissa har lätt för sig, andra svårare. Och samma sak är med bönen. Vissa erfar med en gång att de har kontakt med Gud och vågar leva med denna insikt som ett faktum medan andra tvivlar. Ibland blir tvivlet så starkt vad gäller bönesvar att slutsatsen är att Gud hör inte min bön.

Men Gud hör alla böner.
Gud känner alla våra tankar.
Det är bara det att här är vi – på en Jord med vissa förutsättningar och utmaningar och vissa av de svårigheter vi möter ingår i Jordelivets regler. Bara för att vi tillber Gud, vill ha med vår skapare att göra så innebär det inte att vi kan – eller ska få – ett liv som är besparat prövningar. Men det vi alltid kan räkna med är kraft och råd och dåd att ta oss genom – eller orka leva med – de hinder som kommer i vår väg.

”I never promised you a rose garden”; jag lovade dig aldrig en rosenträdgård.
Nej så är det, det löftet finns inte i bibeln men löftet om ständig uppkoppling, det finns.

Hur kan jag förbättra min egen mottaglighet och min egen sändarkapacitet i bönens hänseende? Ja vad är det vi lägger såväl mellan oss och Gud som mellan de inre reella behov vi har och de yttre behov vi tror oss ha? Vad är det i livet som är riktigt nödvändigt och vad vi avvara? Är det samma som når oss i reklamkampanjer och i det allmänna medvetandet, som nu under så många många år skallat KÖP KÖP kom och KÖP.

Nej inte.

Gud är ingen förespråkare för konsumtionssamhället.
Det finner vi inget stöd för i skriften, tvärt om.
Det förespråkas en enkelhet – och att vi eftersöker att vara enkla och förutsägbara inför varandra. Vad innebär att vara förutsägbar, ja bland annat att inte sprida falskt vittnesbörd, att ha koll på sina avundsjuka, leva troget och erkänna Gud som Gud.

Jesus lägger på nästankärleken som det näst viktigaste efter att uppmärksamma GUD; Älska din nästa som dig själv.

Allt det här vet vi. Men det är så lätt att dras in i andra cirklar. Oro, baktaleri, konsumera. Då dras vår uppmärksamhet bort från Gud. Och erbjudandet om ständig uppkoppling – gratis och fullt beskydd och garanterad närhet och kärlek – och det finns ingen Internetleverantör i Världen som ens kommer i närheten av detta – detta kanonerbjudande riskerar då att falla i glömska, att vi inte tar det på allvar. Lägger det på köksbänken bland alla andra erbjudanden för att för sent inse vad unikt detta erbjudande faktiskt är.

Så låt oss här och nu påminna oss om bönens kraft och möjlighet.

Här och nu – imorgon och igår – har vi alla – syndare såsom rättfärdiga, troende såsom icke troende, kvinna som man, ung som gammal, svart som vit, rik som fattig detta enorma gratiserbjudande: För Dig i alla tider; Gud.

Finns en hake?
Det brukar det ju finnas med gratiserbjudanden, eller hur, vad är haken?
Ja vi vet ju hur det är med den där boken, eller dvd,n eller kalsongen som är gratis, den är gratis mot förutsättning att vi abonnerar på varan för en tid. Hur är det med bönen?
Nej den arbetat med oss med en annan metod – strategin är här att vi ska inse hur livsviktig en levande relation med Gud är och att vi av oss själva, utan tvång, kommer till insikten att ja, jag vill ha med dig Gud att göra

Säger vi så, ja jag vill ha med dig att göra Gud då möts vi av ett gensvar som är oerhört – och jag vill ha med dig att göra, du mitt barn, mitt älskade barn.

Sen så händer vissa saker automatiskt. Får jag smak på himmelriket, får jag smak på en glädje som är säll och ren, får jag erfara Guds frid och frihet – och det är ju det Gud ger var och en som öppnar sitt hjärta för honom – ja då blir det ju med automatik så att jag inte vill leva på ett vis som stänger dessa möjligheter. Jag vill leva ständigt uppkopplad. Nära Dig.

Här har vi som erfarit detta erbjudande, denna nåd, denna kraft ett oerhört ansvar att förmedla dessa möjligheter vidare, till andra, inte minst dagens unga. Kyrkan och gudstjänstlivet uppfattas av de flesta unga som tråkigt och intetsägande – och så står jag här – vi här – med dessa enorma möjligheter. Detta erbjudande.

Här måste vi slå våra kloka huvuden ihop. Hur marknadsför vi bönen? Erbjudandet av denna ständiga fria uppkoppling?
Lever vi som vi lär?
Är vi levande exempel på Guds erbjudande, lockar vår tro andra till att tro?
Om inte, vad finns i vägen, vad har vi lagt in i våra liv som ligger i vägen?
Det kanske är så att vi har ouppklarade konflikter i våra liv, härdsmältor i det tysta? Då måste vi reda upp dem.
Vi kanske har en svaghet för penningar; ja då måste jag jobba med det. Uppdraget till Kristi kyrka är att den ska lysa som en stad på ett berg; att man ska säga som man sa till de första lärjungarna, se så de älskar varandra.
Inte med mindre vågar dagens unga testa detta fria erbjudande om gratis uppkoppling.
Låt oss aldrig glömma detta, inte ens för en sekund!
Vilket ansvar vi har att förmedla tron vidare.

Det här med under och helanden väcker mycket frågor.
Enklast är förstås att ha en hållning där man anser att under faktiskt inte äger rum. Öppnar man upp sig för möjligheten att under faktiskt kan ske, ja då kommer en intrikat följdfråga på posten – och det med rätta – men varför skedde det inte ett under, ett helande då och då och då. Ja vi vet ju alla händelser och situationer – i det egna livet och i andras – då under och helanden uteblivit. Varför ska den ena bli hjälpt men inte den andre? Vad är det för Gud?

Samma frågor kan väckas ibland vid t.ex. en trafikolyckor. Den ene råkar ut för en snarlik olycka som den andre, men den ene dör ögonblickligen och den andre får knappt en skråma. Hur var det möjligt egentligen?
Jag tror det är vanligt att många drar slutsatsen att döden därför skulle vara förutbestämt. Allt är redan beslutat och klart. Gud som en slags envåldshärskare som ned på den nivån ändar vars och ens liv efter behag.
Ibland kanske man inte ens blandar in Gud utan det blir en form av ödestro. Men vem ordnar med det om inte en kraft – och den kraften är väl något som isåfall ligger den här gudsbilden nära. Gud som envåldshärskare, diktator.
Men vad är det för Gud som styr sin skapelse på det viset? Och framför allt – överensstämmer den bilden med den Gud som Jesus påvisar – vill visa oss på?

De här frågorna behöver ställas då vi tittar på dagens evangelietext. Ja i dagens text kan vi ju ana att det den romerska officeren sett Jesus och hans handlingar och verkligen blivit övertygat.

Och vi kan läsa utifrån mannens ödmjuka hållning – hans tro som också imponerar på Jesus – ja sannerligen säger Jesus inte hos någon i Israel har jag funnit en så starkt tro – ja vi kan läsa att han verkligen är tagen av Jesu gärningar.

Medans vi här, i Östmark – i Sverige – i Världen 2000 år efteråt – och som inte lever i den tiden nu ofta har svårt att känna romarens oerhörda tillit i våra liv, in i våra situationer. Och är det så konstigt?
Jesus finns ju inte bland oss som han fanns då detta utspelas. Då kunde man ju se med sina egna ögon – det kan vi inte idag.
Samtidigt visste Jesus att vi skulle vara många så många som skulle sitta och förundras över Jesu liv och gärningar i efterhand . Ja det var inte för inte Jesus uttryckte att Salig är den som tror utan ha sett till Thomas tvivlaren då Thomas ville se Jesus händer och sår efter återuppståndelsen.

Men är det fel att vara skeptisk och avvaktande och ta olika påståenden om under och helanden med en nypa salt?
Nej jag tror inte det.
Jag tror det kan vara bra.
Vi har förstås fått vårt förstånd, vår skepticism och vår urskillningsförmåga just för att kunna göra bedömningar. Men i vissa tider i vår historia har det varit lättare att tro och i vissa tider – kanske vår tid är en sådan – så är det lätt att den skeptiska hållningen blir så stark att man liksom fastnar i den. För vi lever i en skeptisk tid. Och Jesus levde i en tid då människor hade lätt att tro. Ja i princip alla trodde på Gud och under men man hade olika tolkningar.

Som präster måste vi ha, som jag ser det, en respekt för den skeptiska hållningen. Ja som kyrka måste vi ha det rent generellt, som jag ser det. Och vi måste vara beredda att mötas i dialoger, att tillsammans utforska det här med Gud och Guds löften och inte minst Jesus roll och liv och löften. Och det är viktigt att jag som präst har en tillit i att det pågår någonting mellan alla människor och det vi kallar Gud. Även om detta någonting just nu landat i ett förnekande, ett nej, så är det någonting som pågår och detta är alltid större än man kan se.

Jag har två konfirmandgrupper.
Och det är min erfarenhet i konfirmandarbetet att många unga är skeptiska till det här med Gud. Det är inte så konstigt, ibland är ju konfirmandledarna de första en konfirmand möter som hävdar Guds existens och att Jesus var Guds son och att Jesus liv och gärningar i allra högsta grad har relevans för oss människor. I vårt omgivande samhälle – på teve – i radio – i tidningar – så är ju detta inte dagens sanning direkt. Och i skolan är det länge sedan kristendomsundervisningen upphörde. Och hur skulle vi kunna undersöka det här med Gud och vi inte då börjar just där. I tvivlet och ifrågasättandet.

Den här veckan har flera konfirmanderna ett uppdrag. De ska då och då stanna upp, i tysta situationer och be en tyst bön.
Den är väldigt enkel och den lyder. Hörru Gud, prästen säger att du finns men jag är skeptisk, om han har rätt, låt mig veta det på något vis.

Jag repeterar: Hörru Gud, prästen säger att du finns men jag är skeptisk, om han har rätt, låt mig veta det på något vis.

Och i uppdraget ligger också att vara uppmärksam på bönesvar – på vilket sätt de nu kan komma.

Som en del i konfirmationsundervisningen ser vi i den ena gruppen vidare på en film som heter Jesus från Nasaret, det är en långsam 70 tals film helt olik sådant som produceras nu för tiden men man blir i regel helt tagen av filmen. Den är bra. Och i filmen – som följer nya testamentets berättelser – gestaltas just de former av tillfrisknanden som skildras i dagens text i Matteus. I torsdags fick vi ta del av när den lame mannen sänktes ned genom taket och som Jesus helade och bl.a. sa till att ta nu din säng och gå. Och vi fick ta del av återupplivandet av Jairus dotter. Jesus väcker en död flicka till liv.

Givetvis är de flesta skeptiska mot dessa helanden. Och givetvis kommer frågan, om de nu hände då, varför inte nu och om det nu kan hända under idag, varför så oerhört sällan. Och även jag själv som den präst pendlar mellan att tro på dessa helanden och att ifrågasätta dem.

Låt oss nu återvända till de två frågor vi lämnade hängande i luften för en liten stund sen – dvs om döden och den om under – för hur är det; är vars och ens tid utmätt och hur är det med helandena, vad är det för Gud som tycks agera så nyckfullt i frågan om helande att det i princip verkar ske slumpvis?

Om jag skulle kunna svara klockrent på dessa två frågor så skulle jag vinna kyrkans motsvarighet till nobelpriset – om det nu funnets något – men låt mig ändå försöka.

Vi lever i en skapelse som har sina naturlagar och här är vi mycket ömtåliga organismer, ja våra kroppar går lätt sönder och vi åldras och vi har en inneboende skröplighet och känslighet.
Såhär se själva betingelserna för mänskligheten ut.
Och vi ska alla dö.
Inte en enda av oss slipper undan det provet, den övergången i livet.
När döden inträffar har inte – som jag ser det – att göra med när tiden är utmätt utan när de olika betingelserna blev på det viset så att det sårbara livet inte längre kunde hållas vid liv.
Livet är ju som sagt från början oerhört sårbart.
Jag har väldigt svårt att tro på en Gud som från början bestämt att x antal barn ska förolyckas i den brinnande bussen, i den bomben, i den tsunamivågen. Utan det är de sårbara betingelserna på jorden som gör att livet avslutas, ibland i förtid.
Kan underverk ibland påverka de här skeendena?
Ja jag tror det men jag vet inte hur och jag står lika frågande som alla andra inför varför det händer så sällan att under inträffar…. Ja om de nu gör det.

Ibland kan man svara på en fråga genom att ställa en motfråga. Låt mig göra det.
Om det nu finns en Gud, som skapat allt, då måste det ju finnas ett syfte med all denna oerhörda sårbarhet som finns inbyggd i skapelsen.
Vad ska den tjäna till? Och varför??
Ja skulle det kunna vara så att vi som mänsklighet är här för att lära oss någonting centralt och viktigt och för mänskligheten gemensamt. Att vi är på en resa tillsammans genom universum. Och att vi har möjlighet att lära oss någonting nytt och viktigt.

Vad skulle det i så fall kunna vara vi ska lära oss som mänsklighet? Ett bra tips för att svara på den frågan det är ju att ta del av vad Gud låter oss veta genom sina budbärare – profeterna – och inte minst genom den profet som också förkroppsligar en del av Gud; Jesus. Här är svaret ganska entydigt. Ni ska lära er att älska och Ni ska vara trogna Gud och Guds bud till Er.

Hur gör man – om man som Jesus kommit till Jorden för att sprida budskapet om kärlek och lyhördhet mot Gud för 2000 år sen. Jo man får förstås ta till knep så att folk stannar upp. Ett sådant knep var – som jag ser det – helande och under. Helandet i sig var inte Jesus huvudbudskap utan det användes för att få folket att stanna upp. Jesus visade med detta att skapelsen inte är så förutsägbar som vi tror, inte heller det mänskliga är det. Och helandena illustrerade, påvisade, underströk Jesus budskap. Dvs. att vi alla – i någon mån – lever i himmelriket, att det är mitt ibland oss, bara öppnar oss för det. Hur: genom att tro.

Och vad är det som den romerske officeren just gör som kommer till Jesus i dagens text, jo han tror. Och han har en tro som är starkare än alla Israeliter som Jesus mött och det vill ju inte säga lite.

Är det så att det är i tron på det gudomliga, i tron på Jesu erbjudande – att detta är något för mig relevant och närvarande här och nu på jorden – är så att att det är genom att öppna sina hjärtan för detta som den himmelska närvaron på något vis kan bli transparent, gå hand i hand med vår jordiska – och att det sårbara här då, ibland – för en stund – kan bli mindre sårbart. Till och med så mycket att under och helande kan ske? Enligt bibeln är det så. Jesus säger till flera av dem han helar, gå, din tro har räddat dig. Jag själv tror att det är så också.

Hur kommer vi då som människor till tro?
Jo genom att utmana den där figuren i oss som säger Äh jag är skeptisk.
Vi måste putta undan den filuren för en stund och inte ge han eller hon ett så stort utrymme. Kanske du rentav kan be samma bön som konfirmanderna. Hörru Gud, Prästen säger att du finns, om det stämmer. Låt mig få veta det.

Och då ingår också att dela samma uppdrag som konfirmanderna just nu har, att vara uppmärksamma på det eventuellt gudomliga. Gud visar sig så ofta i det tysta, i det inre. Och ofta genom att ge kraft. Att jag som människa trots allt tog mig igenom det jag trodde var omöjligt, att jag står på benen trots att jag egentligen inte trodde mig förmögen det – ja ofta är Gud som närmast i livskriser och svårigheter. Här får vi ofta en skymt av Gud – bara vi öppnar oss för den möjligheten. Och vad är det då för Gud som kommer oss till mötes. Jo det är en kärlek och en bundsförvant och en gottgörare. Det är någon som vill ha med mig att göra som människa och som söker mig och min uppmärksamhet. Sannerligen, för varje människa som öppnar sig för min fader och vill vandra hans stigar så är det fest i himmelen, låter Jesus oss veta. Då dansar änglarna.

Vad menas med detta? Jo det pågår en dragkamp om våra själar. Och Gud är ingen diktator som styr och ställer med ödet utan den Gud Jesus påvisar är en levande Gud som inget hellre vill än att sluta oss – hans avbild och skapelse – till sig. Varför. Jo därför att han älskar oss. Gud älskar sin mänsklighet och vill ha med den att göra. Så mycket att han sände oss Jesus, som stod Gud närmare än någon annan, till oss. Och genom Jesus visar Gud vem han är.

Nåd.
Försoning.
Kärlek.
Tröst.
Hopp.
God vilja.

Det är Gud. Och de aspekterna vill Gud väcka upp i oss. Och det vi behöver göra för att få fart på dessa sidor i oss det är att öppna upp för en levande tro. Och det gör man genom att inte låta det skeptiska bli så starkt så att det kväser det inre livet. Det måste finna en balans.

Åh Jesus, öppna våra hjärtan och gör oss mottagliga för den kärlek och den kraft och det ljus du pumpar mot oss från din boning i himlen och bland oss alla. Öppna oss för dig – öppna oss för varandra. Amen

Vi vet hur det när livet fört oss samman med någon man har något alldeles extra gemensamt med.
Plötsligt behövs det så mycket mindre ord och ändå så förstår man vad som menas och vad som ska göras.
Hur härligt var det inte när man som barn sprang på en sådan vän.
Vilka lekar öppnade sig inte av sig själv, vilka äventyr och vilka strapatser?
I förälskelsen når man ett liknande samförstånd.
Tiden stannar.
Man ser bara varann och Gud vad vi är unika.

Och så händer det där som hör alla relationer till – något gör att man glider isär.
Det kan vara att man utvecklas olika, man börjar spreta åt olika håll.
Plötsligt är det inte lika kul att vara tillsammans längre.
Något i den ene vill vidare. Något i den ene – eller båda – säger att situationen har förändrats.
Ibland finns ingen återvändo och inte heller någon hållbar väg framåt.
Ibland är det rätt att bryta upp.

För så är det. Livet skiljer oss åt, ibland.
Ja varje möte, varje förälskelse, varje stund tillsammans med någon som står en nära innehåller också fröet till ett framtida avsked.
Det mest oundvikliga skälet till en separation är förstås döden.
Men även andra omständigheter; som att man växer isär – man får jobb på olika håll – man får olika intressen och därmed kommer i kontakt med andra människor som gör att man utvecklas åt olika håll.

Att hålla fast i något som är på väg att gå sönder är är motigt och blir ofta fel. Och när man så till slut släpper taget kommer insikten att ja, nu har ett kapitel tagit slut – och ett nytt ska till att börja. Även om det där nya ännu är höljt i dunkel.
Och kan vara skrämmande

Vi är olika känsliga för livets skiften.
Att ta farväl av sin barndom, som för tonåringen ofta kräver en hel del krumbukter och hårda ord är ofta kämpigt. Att ta farväl av sin ungdom som för den som passerar de 25 leder inte sällan till en period av deppighet och rastlöshet. 40 åringens vånda över att man nu definitivt är medelålders är bekymmersam för många. Vi män kan bli gubbsjuka till exempel.
Barn som flyttar hemifrån är en annan kris eller att man inte längre är sådär eftertraktad på arbetsmarknaden man var tidigare, kroppen orkar inte lika mycket längre och det har blivit en del sjukskrivningar genom åren. Och pensioneringen som närmar sig, och plötsligt infinner sig, och ålderdomen som nu sakta börjar att spår på kroppen. Bryta ned den.

När folket i dagens evangelietext säger till Jesus att hörru Jesus, är det här inte dina bröder och detta din mor så ville de placera Jesus i ett sammanhang som han i någon mån lämnat.
Och i Jesu svar kan vi utläsa att ja, ja detta var visst en gång mitt sammanhang, men idag är ett nytt sammanhang för handen. Och det är det jag vill berätta för er om. Guds rike. Där är alla bröder och systrar och där är släktband inte så väsentliga. Det väsentliga är snarare att vi ser på varann som jämbördiga individer; att vi ser på varann med kärlek och förlåtelse – att vi vill varandra väl. Att vi friar hellre än att vi fäller.

Jesus undervisar med andra ord att vi ska vara snälla mot varann.
Och är det så pjåkigt?
Nej inte!
Det är ju skönt att bli snällt bemött och det är faktiskt skönt att vara snäll tillbaka också.
Livet blir enklare då.
Samtidigt är det mycket i oss som har svårt för det där med hygglighet
För man kan ju bli lurad.
Och det vill man ju inte.
Så kanske är det bäst att lura först, så att man slipper bli lurad sist – och så står vi lätt där – i en gemenskap där vi är på vår vakt eftersom alla är rädda för att bli lurade.
Och det är ju så trist.
Det är som det där med när jag pratar illa om någon.
När jag fokuserar på någons tillkortakommanden och ojjar mig om dessa utan att samtidigt se dennes företräden.
När jag då möter den människan som jag pratat illa om.
Då skäms något i mig.
Och det blir då så långt till den där gemenskapen som vi alla vet är möjlig att uppnå, även med sådana som är helt olika en själv.

Det finns ett ordspråk – den som talar illa om någon i din närhet talar illa om dig i din frånvaro.

Det ligger något i det.
En grundtanke i det kristna är att man ska försöka att inte döma.
Att sträva efter att få en så hel bild som möjligt. Och hellre fria än fälla.
De människor som är onda, det är faktiskt väldigt ont om dem.
De finns, ja, men de är ont om dem.
De flesta av oss vill väl men så blir det inte alltid så.
Vi är ju så komplexa vi människor.
Och det är så mycket som boxar och stångas där inne i hjärtat, magen och njurarna.

Vad rätt Du tänkt vad Du i kärlek vill,
vad skönt Du drömt, kan ej av tiden härjas
Det är en skörd, som undan honom bärgas
ty den hör evighetens rike till
diktade Wictor Rydberg;

Här finns en annan grundtanke i det kristna.

Att jordelivet är så mycket mer än det vi ser och kan ta på.
Att jordelivet är som en skola, vi ska helt enkelt lära oss att bry oss om vår nästa, att inte luras.

Och det är ju inte alltid så lätt.
Vaka och bed, sa Jesus till lärjungarna.
Och med det menade han att det är så lätt att åren bara går och att mycket av det vi är här för att lära – i livets skola – kan gå oss förbi.
Vaka och bed, ja var på hugget, ta ansvar för ditt inre liv och dina relationer och öppna upp dig för den andliga verkligheten. Det lärde Jesus oss. Bland annat.

Vi ska snart fira nattvard.
Jesus sa att ni som öppnar er för mig, er ska jag beskydda och bära ända fram till Guds fötter. I nattvarden får vi vara alldeles särskilt nära den som inget hellre vill än att lotsa oss till ett bra liv.
Och det enda som krävs av var och en av oss är ett tyst ja.
Ja Jesus, jag vill.

I semestertider får vi tid att umgås, vardagen går in i en annan anda. Allt som måste göras, rutiner, måsten och plikter mattas av. Ibland fyller vi på med annat, passar på att lägga om ett tak, bygga en veranda, fara land och rike runt.
På så sätt blir det lätt att den vila och återhämtning sommarveckorna ger oss chansen till kanske blir en smula sönderhackade.

Men oavsett om så är fallet eller inte så pockar själen på uppmärksamhet. Och livsviktiga frågor vill ställas. Inte kanske för att vi har svaren i till hands utan för att de ska ställas. Såhär fungerar vi människor. Vi är större än de ramar och mönster vi möter i resekataloger och reklamslogans, vi är kort och gott komplicerade, Och tack gode Gud för det!

Det är väldigt viktigt att våga gå igenom de checkfrågor som hör till omprövningar och och självrannsakningar – just de där lite besvärliga som vill ta tagi i oss då vi är lediga.

Hur lever jag mitt liv?
Tar jag tillvara mitt pund, mina särskilda gåvor? Hur handskas jag med mina nära?
Med andra bekanta?
Vad har jag för relation till det eviga, det andliga?
Ger jag den dimensionen tid?
Lyssnar jag inåt?
Hur behandlar jag min kropp?
OSV

Ja alla de här frågorna det finns där som i ett besiktningsprotokoll som behöver fyllas i och det är bara att sanningsenligt börja att fylla i.

Den här genomgången bör jag göras då och då. Det får inte gå för lång tid mellan besiktningarna, för då är risken stor att det som felas senare felas rejält att det som idag är lite snett med tidenblir väldigt snett snett och vint. Vi kan rent av bli en fara, utsätta oss och andra för olycka.

Ibland står vi dock i situationer där somligt i våra liv inte kan förändras. Vi vet vad som är fel men det finns kanske ingen utväg utan det handlar om att leva med det som felas – så gått det nu går.

Då gäller det att ha mod att inse att det här, det måste jag lämna därhän, det här kan jag inte förändra.

Men lika mycket och kanske minst lika ofta står vi nog inför situationer och frågeställningar där vi alla har en reell möjlighet att välja att påverka och påverkas.

Det kan handla om att våga ta tag i ett äktenskap som blivit kyligt, en viktig vänskap som kommit på skam, ett samtal, kanske med ett trevande förlåt som jag vet att jag borde göra, ett arbete där jag av olika skäl inte kommer till min rätt och som därför tar min energi – det är nu viktigt att våga göra de förändringar som jag i mitt inre – i min självrannsakning, i min omprövning – kommer i kontakt med, kommer fram till att jag borde. Gör jag inte det, vågar jag inte det, då är det fara att jag ångrar mig bittert längre fram.

Det är alla de stunder och tillfällen då vi inte agerade på det viset vi visste var rätt – som gräver ut oss, som skapar en ihålig känsla mitt i livet, som gör att jag kan uppleva mig själv som stum och döv.

Ibland står vi i en livssituation där våra försök att hela någonting som gått fel, någonting som är fel, trots allt faller i backen.
Den öppna handen, viljan till samtal nådde inte fram..
Ibland kan vi också bära på sådant som inte längre går att hela då den eller de som jag haft mitt samröre med inte längre finns till hands. Kanske kan min erfarenhet av att ha missat målet inte ha att göra med en relation utan med hur jag behandlat mig själv, delar i mig själv. Varför var jag så okänslig för mina drömmar, det jag ville, den jag ville bli? Skuld och skamkänslor som på det här viset inte får sitt utlopp kan bli en härdsmälta i det inre. Och det är viktigt att våga benämna det, se det, röra vid det och göra någonting åt det. Om än kanske bara att acceptera smärtan, ta ansvar för den,

I en sinnesrobön Reinhold Nieburgh skrivit fokuserar Reinhold på modet att se det som felas och modet att göra respektive inte göra någonting beroende på vad det är. Modet att handla då det går att göra någonting och modet att acceptera då det inte går.
Låt oss sjunga den sången tillsammans och därefter be kyrkans bön om förlåtelse.

(Psalm 819.
Syndabekännelsen, Avlösning ,Tackbön)

Jesus förstår att Petrus är en man som han behöver ha kring sig, han är som man säger i Värmland het, men inte bara det, han är också driftig och oerhört lojal. Men hur ska det gå till? Hur ska han få Petrus att ens överväga att följa honom. Jo han måste göra Petrus häpen, att Petrus skulle häpna. Och häpnade gjorde han då näten blev överfyllda av fisk. Han som visste var all fisk låg. Jesus, vem var denne man?

Idag lever vi i ett tidevarv då Jesus för många inte bjuds med. Kanske finns här bilder och antaganden av tråkigt, frikyrkligt, att Jesus på olika vis inte är angelägen idag. Här har vi alla en utmaning att ta reda på hur det förhåller sig, vem är Jesus, i vad mån kan han påverka mig hör och nu och isåfall hur och kanske varför?

Hur börjar jag med en sådan undersökning? Ja det finns flera vägar förstå men en väg det är att kasta ut nätet på det djupa – mitt eget nät på det djupa och se om det där finns en andlig längtan som simmar där, en längtan jag borde ta i beaktande.
Ta i beaktande? Jo det är viktigt att vara lyhörd för det går att dribbla bort den här längtan ganska lätt, döva den. Hur? Ja jag kan shoppa bort den, jag kan stressa bort den, jag kan gräla bort den, jag kan supa bort den, jag kan äta bort den och så vidare. Men det innebär förstås inte att den försvinner. Den ligger just kvar där i djupet och väntar på mig, dig, oss.
Och den – ja den är som ett instrument som vill begagnas, som en dans som vill bli dansad, ett notpartitur som vill bli spelat, en dikt som vill bli läst, en okysst mun som vill bli kysst

Äsch inte har jag en sådan dimension där i mitt eget djupa kanske någon då säger men då har du inte fiskat tillräckligt djupt och länge svarar jag – då har du inte kastat ned nätet i det djupa.
För där finns den – oavsett du nu ville det eller inte – där är det; ditt telefonjack till Gud. Det står ditt namn på det och du är telefonen. Nå ska du koppla in telefonen eller ska du bara låta bli.

HM Jag ska bara

Ibland kommer jag som själavårdare i kontakt med människor som ”jag ska bara” alltför länge. Tiden att koppla in telefonen blev plötsligt så kort. Sjukdomen, ålderdomen kom plötsligt och den längtan och spänst jag hade i själen kanske kom att stelna i likgiltighet eller predemens. Hur sorgligt är det inte när så sker? Men du skulle ju bara. Nej ta tillfället i akt när det finns där, du vet ingenting om morgondagen. Det är idag som vägen är vidöppen – hur kan du vara säker på att den är det imorgon?

”Petrus kasta ut nätet på det djupa” ropar Jesus.
Jesus ropar samma sak till oss här idag.
Var och en av oss.
Och han lovar oss att finnas till hands när vi får fångst, får nys på sådant som vi först kanske finner ohanterbart.
”Jesus, hjälp mig” en sådan bön blir inte ohörd. ”Allt vad ni ber Gud om i mitt namn ska ni få”.

Varför sanningslidelse, varför detta fiskande, varför självrannsakelse?

Jo därför att där bor friheten, den enda sanna friheten finns i det landskap där jag själv tagit ut riktningen och där jag själv bestämmer hur jag ska gå. Hur jag vill gå. Vi ska inte vara kvar i relationer som är destruktiva och är vi själva destruktiva – mot oss själva eller andra – är det vår plikt att göra någonting åt det.
Här bor friheten. Här bor det sanna friska djupet i dig och mig och alla människor.
Inte i efterapningen, inte i jamsandet, inte i skitsnacket, den dåliga smaken utan i viljan att efterlikna och vara det heliga nära.
Och vilken förebild och vägvisare har vi inte här och nu då i Jesus. Han som kom till oss från höjden och visar oss i ord och handling att här och nu är Gud, här och nu är kärleken, här och nu är bönen och den är – ja just det – din telefonledning rakt in i himmelen och du har ett jack för den telefonen i dig, med dig, i ditt djup. Men seså ring då, säger han till oss, ring jag vill inget hellre än ha kontakt med dig, här och nu.
Jag känner ju dig redan, till namn och person, jag vet allt om dig men det är du måste ta första steget, jag finns här och jag är svaret på din längtan. Inte så att det väntar en rosenstig på dig men jag ger dig en mening och ett mål. Det min gåvan till dig. Den gåvan bär ditt namn och jag sviker dig aldrig. Och gåvan heter sanning, sanning som befriar. Ring!

Vi ska fira nattvard snart. I den kommer oss Kristus särskilt nära. Att fira nattvard är en gemenskap vi har tillsammans med honom som nu och för alltid lovat att vara oss bi, hur stora och dunkla och skrämmande fiskar som än simmar i vårt djup. Kom till den.

När vi i konfirmandsammanhang arbetar med berättelsen om Noa så är en central fråga att arbeta kring just Noas tillit.
Jag brukar översätta Noa till här och nu.
Att någon välbekant person i bygden får detta profetiska besked att bygga en stor båt. Och börjar göra det. Och vad är det som händer? Ja folk skulle ju tro att hon eller han var galen blir konfirmandernas givna svar. Och så var det nog för Noa. Men han följde den ingivelse, det bud, det besked han fått av Gud.

Enok som det hänvisas till i Hebreerbrevet var också en man med en enorm tillit. Det finns referenser till Enok i många bibelböcker – och det finns en Enoks bok, som till en början ingick bland bibelns böcker men föll bort i den urvalsprocess som var i urkyrkan kring hur vår bibel skulle se ut. Enok är bland annat nämnd i Jesus släktträd i Lukasevangeliet kap. 3. Det unika med Enok var hans tillit, han hade som det står – hos Herren funnit nåd.

I dagens evangelietext möter vi en kvinna som inte ger av sitt överflöd, hon ger allt hon just då har att ge.
Jesus ber lärjungarna – oss – att begrunda den här handlingen.
Man kan ju se den på många vis och spontant är vi nog många här idag som kanske känner att hallå, snälla änka, du måste allt tänka på dig själv också, och det är nog en viktig invändning tror jag. Men texten finns i ett sammanhang, vi måste se på den i det sammanhanget – i verserna 38 till 40 i samma kapitel i Markusevangeliet varnar Jesus för de skriftlärda. Han säger, de äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull, så mycket hårdare blir den dom de får.
Att sen i vers 41 fokusera på den fattiga änkan som gav i sin fattigdom, det handlar om att vi ska lära oss proportioner; att en gåva, stor och mäktig inte är så betydelsefull och stor och mäktig i den stund man ger den från ett överflöd. Då är, som Jesus säger, en liten gåva från någon som knappt inte har något oändligt mycket större.

Den här känslan för proportioner tappar vi lätt i tillvaron.
Vi låter oss lätt tjusas av ting och färgring, positioner och titlar men ställer inte lika ofta frågan hur allt detta uppnåddes.

Vad är en rikedom värd att tjusas över om den införskaffats mer eller mindre ohederligt? Ändå får många som fifflat såväl med skatt som med regler ofta heder och ära och uppmärksamhet medan den som alltid gjort rätt för sig men lever i det lilla, i ouppmärksamheten, sällan någon uppmärksamhet. Vem är hjälten frågar Jesus, ära den som äras bör.

Lite av samma upp och nervända proportioner kan vi se lite varstans i vår samtid. Ett exempel är motsättningen mellan stad och landsbygd. Hur livet i staden – det tätbebyggda lyfts fram som lite av en norm och inte sällan också flärdfyllt och civiliserat och så på köpet framställs landsortsbon ofta som lite Kalle bakom.

Men inte kan vi mäta människor i såhär enkla skalor? Inte kan väl yttre flärd avgöra en människas ärlighet, känsla för rätt och fel, lojalitet och kärlek?

Är den så att den vars liv och anseende präglats av diplom och utmärkelser att denne alltid är värda denna upphöjelse?

Kanske var det den ensamstående städerskan som var den verkliga hjälten, det var hon som stannade upp på vägen, som i handling hjälpte någon som behövde hjälp, ett barn, en gamling, en invandrare, någon som mobbas.

Människor som framlever sina dagar i enkelhet, inte gör så stort väsen av sig, finns i det lilla, ställer upp, betalar sin skatt och är hederlig – det är ofta de som är de riktiga hjältarna, de är vardagens hjältar.
Just en sådan lyfter Jesus upp.
Se på henne änkan.
Det är hon som verkligen ger.

Och precis som för Noa och Enok så krävs det i regel något av den hederlige och strävsamma, det krävs tillit. Tilliten att hederliga livsmönster och vägval i slutändan lönar sig. Det är rätt att följa den anda, de regler Gud ger oss genom sina profeter och inte minst, genom Jesus.

Och där låter budet: Lev trovärdigt, lev transparent, genomskinligt, försök att var ett föredöme i det lilla, var beredd att bli synad, ha ingen dubbel bokföring, vad medveten om din svansföring och försök aldrig få fördelar på någon annans bekostnad.
Tro dig inte var förmer.
Inse din svaghet och litenhet – den du delar med alla – ni är alla beroende av varann, se på varann i kärlek. Gå inte på det flärdfulla, det glaumorfyllda, de skalor av bäst och sämst vitt och svart som bl.a. media så ofta prånglar ut. Där finns inte sanningen.
Sanningen finns i den öppna handen då någon sträcker sig mot dig och i den knutna då orättvisor härjar och någon liten och utsatt blir nedtryckt av någon som i makt är starkare. Där finns Jesus, där är uppmaningen att stå raka:

Saliga är ni som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ni skall bli mättade.
Saliga ni barmhärtiga, ni skall få barmhärtighet.
Saliga ni renhjärtade, ni skall se Gud.
Saliga ni som skapar frid, ni skall kallas Guds barn.
Saliga ni som blir förföljda för rättfärdighetens skull, er tillhör himmelriket.

Det finns ett bekymmer med de flärdfulla, de statustyngda, de som får de där diplomen. De är att de ofta har tolkningsföreträde, utger sig för att veta rätt.
Ibland tar det årtionden att motbevisa dem.
De sa att asbest var ofarligt, tobak likaså. Och de hade pengar makt och auktoritet. De som sa nej, jag blir sjuk av det här, de tystades brutalt ned.

Vad är det idag som tystas ned, som hånskrattas, som inte får benämnas?
Det är värt att fundera på.

Men det är förstås en hel del.

Ta till exempel de apatiska flyktingbarnen – äsch sa många ledande politiker och läkare för bara ett par år sen, de simulerar.

I dagarna kom det ut en bok av den undersökande journalisten Gellert Tamas – med just titeln ”De apatiska”. Tamas påvisar att ryktena att de apatiska barnen såväl sprang uppe om nätterna som drogades på dagarna inte bara spreds på hög politisk nivå, de fabricerades där. Och det som sades stämde inte alls. De apatiska barnen var och är skadade av hemska händelser i hemlandet och en lång och uttagen asylprocess. De led på riktigt. De lider på riktigt.

Före detta ärkebiskopen KG Hammar sa vi det s.k. påskupproret: Vad händer med oss när vi beter oss såhär mot barn. En fruktansvärt viktig fråga.

Jesus uppmaning att vi ska se proportioner, våga se sanningen i ögat, stå fast och kvar – i förlängningen innebär detta: vad kan jag göra, vad kan jag göra för att stå emot olika former av åsikter och tolkningsföreträdare som har fel, helt eller delvis?

Och svaret är, vi måste bli som Noa, som Enok och lyssna inåt, tro på de svar vi erhåller i bönen, tro på den inre intuitionen. Tro att vid oss, kring oss finns kärleksfulle Gud – i gestalt av Jesus och den helige anden – och dessa storheter vill inget hellre än att vägleda oss här och nu och framgent. I sanning.

Det kan innebära att vi i någon fråga riskerar bli en ropande röst i öknen, ett salt som väcker uppmärksamhet. Men det är just det som är kallelsen. Att våga stå upp för det sanna, de svaga, de som inte kan ta sig ton mot olika former av förtryck. För förtryck kan ske i det lilla som i det stora.

Det kan ske på försäkringskassan när den sjuke ifrågasätts på det mest förnedrande vis, när den anställde ignoreras sina rättmätiga rättigheter, när den som är funktionshindrad eller gammal och i behov av stöd ifrågasätts – listan kan – tyvärr – göras lång.

Låt oss be:
Gud, hjälp oss att inse sanningen, i det stora som i det lilla och se de som kämpar för det rätta i sitt sanna ljus. Låt oss inte få dunster i ögonen, förblindas utan gör oss klarseende, mogna, raka och sanna. Hjälp oss att söka barmhärtiga, att vara barmhärtiga – barmhärtiga och sanna. Amen

Dagens evangelietext kommer från ett parti i Matteusevangeliet då Jesus sänder ut lärjungarna att som det heter evangelisera.

Och Jesus gör lärjungarna uppmärksammade på att det profetiska ordet, undervisningen, kan vara så stark att människor – som i fallet med Johannes döparen – ger sig ut i öknen, till en man, oansenlig till ytan men med en undervisning som griper tag. Och där lät man döpa sig.

Som en del i dopet ingick att ångra det som förfelats i livet och en vilja att stiga in i något nytt. Och inte minst att göra sig redo att möta den som skulle komma.
Den Johannes vittnade om, den kommande Jesus Kristus.

Lite längre fram i samma evangelium suckar sedermera Jesus lite över det faktum att man å ena sidan anklagade Johannes för att leva allt för asketiskt – för det gjorde han, han levde enkelt och rent – medan man nu anklagade Jesus att umgås med såväl syndare som tullindrivare och därtill äta med dem, dricka vin.

Och så är det kanske om man försöker värja sig mot profetordet, man letar gärna fel hos den som kommer med det. På det viset försöker jag som människa förbli så pass oberörd att jag inte behöver ändra på mig. För om det är något vi människor har svårt för, så är det att ändra på oss.
Gamla vanor är som inkörda hjulspår.

Ändå så är det just det som är det stora erbjudandet i Jesus undervisning.
Öppnar du upp ditt hjärta för Gud, så sker något med dig, obemärkt, ja du förändras.
Ja Jesus menar på att i den stund vi öppnar upp vårt hjärta för Gud så öppnar vi upp oss för hjälparen, anden, den del i den treeninge Gudens namn som har en oerhörd förmåga att hjälpa oss att tänka nytt, se nya möjligheter och lämna det gamla bakom oss. Men det sker i samförstånd med oss. Inte med mindre än att vi vill det, säger ja, så börjar processen.

Johannes var en suverän profet att lyckades få stora skaror att säga ja – vilja öppna upp, jag är redo att hitta en ny start på mitt liv, en ny början. Och det är inte så konstigt säger Jesus, som menar på att Johannes gåva att undervisa var helt i särklass. En ny Elia.

Det är bara det att det som för 2000 år sen var helt i sin ordning skulle idag väcka frågetecken, kanske anstöt och placerar vi Johannes i vår tid, vid Röjdåälvens strand, så tror jag att det är frågor om dagar, kanske timmar, innan en polisbil dyker upp och i den en stackars läkare från vårdcentralen i Torsby och sen är risken överhängande att ett vårdintyg skrivs varpå Johannes vid Röjdåälvens strand får fortsätta att predika på psykkliniken i Arvika. Om än i något släpigare och tröttare stil då psykofarmakan skulle göra såväl tanken som talet trögare.

Hur ofta stöter vi idag på en undervisning som greppar tag och vill få oss att ompröva våra liv? Hur ofta blir vi drabbade att Gudsordet – vill gå ut i öknen och låta oss bli döpta? Spontant blir kanske svaret; inte så ofta.

Innebär det att Gud söker oss mindre idag?

Så behöver det ju nödvändigtvis inte vara, men kanske söker Gud oss idag på ett lite annorlunda vis?
Låt oss undersöka det.

Johannes undervisade oss om den som skulle komma, Jesus. Jesus i sin tur undervisar oss om att han skulle sända oss någon som skulle finnas nära oss, han kallar denne någon för hjälparen. Andra namn är den helige ande, tröstaren och så vidare.

En öken, måste den finnas bara i det fysiska? Nja, den är också ett område inom oss. Vi har alla i vårt inre landskap, i våra psyken, olika landskap, däribland ett ökenlandskap. Jag pratar förstås i symboler men det jag menar är att ibland är livet fest och glatt men ibland är det tungt och strävt och när det är det tvingas vi oftast att fundera lite extra. Det är meningen. Och ibland så pass att det känns som om livet vore en öken.

Dagens motsvarighet till Johannes i öknen är, vill jag påstå, hjälparen som kommer till oss, den helige ande. Och den helige anden är oförutsägbar. Ja lite som en värmlänning på det viset att vi kanske tror att vi vet var vi har honom men i efterhand kan vi se att ja, han kom på sitt eget vis, och på samma vis är det med undervisningen vi kan få oss till del av hjälparen, Gud bryter in, hittar nya ingångar, vill möta oss där vi står. Men det krävs en sak, att vi öppnar vår inre dörr och säger till vår herre, ja jag vill ha med dig in i mitt liv, med i mitt liv.

Med andra ord. Till oss, när vi ber om det, kommer den del av Gud som Jesus benämner som hjälparen.

Och inte sällan ber vi människor om vägledning och hjälp då livet är som en öken. Känns som en öken. Och den här undervisningen som då ges kan greppa tag lika mycket i oss som Johannes undervisning – för hjälparen smeker inte bara medhårs, hjälparen vill, precis som Johannes, rusta oss för mötet med det heliga, med Gud. Som finns som en lika levande möjlighet idag, som igår, som imorgon. Och kärnbudskapet var då som idag
älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft och älska din nästa som dig själv.

Ibland måste vi skuffa undan sådant som står i vägen för vår nästankärlek.
Här kommer hjälparen och viskar i våra öron.
Och råden är inte alltid enkla men följer vi dem kan det visa sig att vi får genomgå någonting viktigt, vi inte velat vara utan, en ny inre start, en ny inre hållning som kommer påverka resten av mitt liv.
Det kan handla om att släppa taget om gamla oförrätter eller att möta gamla oförrätter men nu inte med ilska och bitterhet utan med en genuin sorg och således låta sig bli läkt på så vis att jag ger mig förutsättningar därtill. Eller ännu en möjlighet – att ta första steget i en försoningsprocess. Det finns väl ingenting som ställer sig så mellan oss människor – och därmed mellan mig som människa och Gud – som fastlåsningen i oförrätter.
Bitterhet och ilska genererar ett behov av revansch och behovet av revansch utesluter – utestänger genuina förutsättningslösa möten mer fyllda av liv. Det är inte för inte Jesus lär oss att vi ska älska våra fiender. Det är en överlevnadsstrategi, en hållning som underlättar det egna livet, såväl som troslivet betydligt mer än försmåddheten, fasthållandet i det som var och det envisa behovet av revansch.

Vi ska snart få fira nattvard tillsammans.
Här kommer Kristus oss till mötes konkret och nära och brödet och vinet vill inget hellre än att hjälpa var och en av oss i vår egen försoningsprocess.
I vår egen strävan att bli hela och fokuserade på det livet egentligen handlar om – att älska Gud och vår nästa. Där börjar himmelriket på Jorden och till det inbjuds vi av Johannes oavsett om då vid floden Jordan, eller idag vid Röjdåälven eller ännu troligare i det inre mötet med hjälparen vid eller i vår egen inte öken.

Herre, gör oss mottagliga för Dig och hjälp oss följa ditt kall.

Amen

Texten kommer från Johannesevangeliet.
De flesta bibelkännare, exegeter som de kallas inom religionsvetenskapen, menar att Johannesevangeliet är det yngsta av de fyra evangelierna och att lärjungen Johannes, Jesus älskade lärjunge, Sebedaios son inte rimligen kan ha något med detta evangelium annat än möjligen indirekt, att sådana som hört Johannes delgett brottstycken av vad Johannes skulle ha sagt.

Ett starkt skäl som anges att Johannes inte kan ha skrivit Johannesevangeliet är att han var ju en enkel fiskare och evangeliets originaltext är från en som behärskar språket, sannolikt utbildad i eller kring templet.

Samtidigt vet vi hur det är med vetenskap. Det som är tvärsäkert ena dagen kan andra dagen vara tvärosäkert. Jag har alltid känt i maggropen att Johannesevangeliet står verkligheten, det som hände kring Jesus väldigt väldigt nära. Och nog kom jag under min studietid att vara ganska ensam om en sådan uppfattning.

Men så har det på sistone kommit forskning som visar på att såväl Johannesevangeliet som Johannesbreven mycket väl kan vara författade av Johannes, Sebedaios son, Jesus älskade lärjunge. Forskningen har konstaterar att Sebedaios var en rik man som ägde en flotta av fiskebåtar och att kutymen bland sådana företagare var just att de sände sina barn till avancerad bildning i och kring templet. Inklusive skrivandets konst.

Så låt oss för en stund utgå från att dagens text verkligen är skildrad, skriven av någon som var med. Och inte bara det, av någon som kanske stod Jesus allra närmast och därigenom hade kanske den största förståelsen av Jesu undervisning.

Temat i dagens text återkommer i Johannesevangeliet; Jesus som kommer att lämna Jorden men från andra sidan – i skapelsen – i tillvaron fungera som en magnet, en kompass, en riktningsgivare – en kom till mig – vandra min väg – vandra kärlekens och medtjänandets väg för jag finns hör och stöder dig som en levande realitet.

Och låt oss nu utgå ifrån att det här – det är inte bara ord utan det är allvar och det handlar om en kamp mellan en kraft som vill att allt ska vara förgjort, ja inte bara det utan också ont och själviskt och självdött – en kraft som hyllar det hårda skrattet, de hårda orden, de hårda omdömena och så en kraft som vill omfamna, lyfta, försvara och helga och vara rädd om allt det mänskliga, det lilla, det sårbara, det ömtåliga. Den kraft som vill stärka detta i oss och det nu på ett sätt – genom Jesus – som är helt nytt för mänskligheten.
Och det sker genom det offer som Jesus i texten snart ska genomgå, det öde han går mot. Och han gör detta för oss här. Oss här idag. För att vi, när vi knäpper våra händer och vill kärlek, vill endräkt, vill mod och ljus inte bara ska bli bönhörda utan även erfara att våra önskningar, våra ambitioner har sanktioner, är sanktionerade, har ett mandat som sträcker sig långt långt långt bortom allt det vi ser här på Jorden – och så lätt tar för givet. Men inte. Utan precis som Johannes citerar från Jesus: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”.

Detta tema återkommer som sagt i Johannesevangeliet.
Vågar vi tro på det?
Att Jesus verkar här och nu och kallar var och en av oss vid namn och vill ha med oss – dig, mig, ja alla här – att göra?
För Johannes fanns inget tvivel, han var ju med, han såg ju Jesus, ljuset som strålade kring honom, människor som blev helade och friska och – ja otroligt men det hände – till och med återuppväckta från döden.
Johannes visste.
Han visste att Jesus menar det han säger när han säger att han ska dra oss till sig, som en magnet.
Men vågar vi tro på detta idag.
Och vad får det för konsekvenser om vi nu vågar detta, om än bara lite grand? Och allt detta är upp till vara och en av oss – svaret finns inom ramen för vår fria vilja, vi bestämmer vilken konsekvens den kärlek som Jesus skänker oss – genom sin närvaro – genom att finnas – för oss – här och nu – ska få. Och ingen kan rimligen säga att han eller hon inte visste vad som förväntades, eller hur? Älska din nästa som dig själv. Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.

Jesus säger i dagens text att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det. Älska betyder i sammanhanget egennytta och hatar oegennytta. Dvs. en som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – han vinner det – livet – medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse. Väldigt vilse.
Och det tror jag de flesta kan hålla med om. Vi ser detta gestaltas dagligen.

Men vad väljer vi då?
I vad mån kan vi låta den vittnesbörd som strålar mot oss genom Johannes penna fylla våra liv, ge oss modet att gå ut vapenlösa i Världen och förändra den, förädla den, genom inte det i oss utan genom den höjd, det flöde som skänks oss genom den som gick före, han från höjden, från den andliga verklighet där den här världens furste är en mask, en grimas, en lort, ett ingenting?
Vågar vi leva i det flödet, i den kärleken, i den glädjen?
Och vad får det för konsekvenser om vi gjorde det mer nu och här?
Vad fick det för konsekvenser om vi vågade leva mer i Jesu anda och inte bara i ordet utan i allt vi gör?
Det är så mycket som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och Jesus upprättande kärlek, Jesus flöde behövs som aldrig på Jorden och vi är kallade att vara hans instrument, han utposter på Jorden och vi har ett val; vi har en möjlighet att vara detta, att finnas som hans lärjungar precis som Johannes och leva i detta, finnas i detta och det enda som krävs av oss är modet att våga älska, våga leva i kärleken och att våga lita på detta erbjudande Jesus ger oss, skänker oss genom döden och återuppståndelsens och som nu sträcks mot oss genom kosmos – ja lyssna ditt namn är kallat, uppräknat, stavat; han vill att vi ska gå ut och göra hans vilja och finnas i den och gode Gud ge oss nu modet att göra det, gå i din älskade sons namn. Amen

Svampskogen är rik i år.
För de som kan markerna här omkring så vet jag att vissa plockar tiotals ja ibland hundratals liter. Det var en kall morgon idag. Vid prästgården log tempen strax under nollan klockan 7. Högtryck – ja det är solig söndag. Och på dagen igår var det varmt och det blir det även idag tror jag. Ja lite brittsommar i slutet av september.

Här utanför öppnar snart affären, människor så sakta i rörelse – och de nickar igenkännanden och diskussioner pågår och man pratar om allt och inget.
Under en himmel blå nära vår skog, frisk, grön – ståtlig.
Ibland tänker jag att tänk om detta ändå fick vara verkligheten för alla på jorden.
Men få leva såhär.
Här. För vi har det rikt! Det gäller att vi påminner oss om det ibland för det är så mänskligt och lätt att bli hemmablind, att förlora sig i detaljer, sådant som inte fungerar och det kan man ju förstås men om vi ser på de förutsättningar vi har – som mänsklighet – på jorden – så har vi som bor här fått nåden att vara på en av de allra bästa platserna som finns. Det ligger i det mänskliga att aldrig vara riktigt nöjd, det finns alltid grönare gräs bak kulle där framme och den drivkraften ska vi förstås vara glada över men objektivt. Det är väldigt grönt gräs här.

Samtidigt vore vi naiva om vi tror att omvärlden som finns därute inte påverkar den här världen. Det gör den förstås. I det stora som det lilla.

Den finanskris vi fått ta del av den här veckan är av slag som kan vara värre än trettiotalskrisen; enligt många bedömare.
Däribland Alan Greenspan.
Ja mycket tyder på att vi står i början på en turbulent och svår period i världsekonomin. Och det påverkar förstås oss. Sverige – Värmland – Östmark.
Som mycket ser ut riskerar vi att få vara med om höga arbetslöshetssiffror och att många människor kan få det svårt att gå runt.
Och inte vill vi tänka att det blir så men om ett halvår så kan det faktiskt vara så att vi kan konstatera att den kris vi nu idag gått in i var värre än vi kunde föreställa oss idag. Jag är personligen lite rädd för att det är så. Ja inte bara jag, utan många bedömare när vi läser olika tidningar och bedömningar.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att såväl i fest som i vardag som i tider av svårigheter ha fokus på det i tillvaron som vi upplever som viktigast, det som verkligen gör livet värt att leva.
Att vi har ett fokus.
Ungefär som när man överraskas av en storm på havet och man har en rutt, ett mål.
Det gäller att hålla kursen. Trots dimman och blåsten – målet måste ligga fast.
Vad är tillvarons centrum, tillvarons mål?
Ja om det kan vi förstås ha olika bud.
I en kyrka som denna och utifrån min profession så är ju mitt självklara svar att centrum i tillvaron är Gud men samtidigt så är det förstås ett svar som alla inte upplever som relevant.? Ja inte minst många unga människor tror jag skulle ha svårt med det svaret. Vaddå Gud?

Om vi istället ställer frågan vad som gör livet värt att leva tror jag svarsfloran blir något ymnigare, och skulle jag ställa mig här utanför HG nu efter gudstjänsten så skulle nog mer än en säga att Du, stunden på älgpasset är en väldig höjdpunkt i mitt liv, andra skulle svara att då just öringen hugger där ute på nyckelvattnet, då är livet verkligen värt att leva. Andra i sin tur skulle i sina svar fokusera på relationer, på människor i ens närhet. Barn, makan/maken, föräldrar, mor och far föräldrar och så vidare. Den trötte skulle kanske prata om vilan, ja den som är riktigt gammal behöver få sova, få vara ifred, någon annan som älskar ordning skulle prata om vikten av att ha allt välordnat och fint, att saker blir gjorda som det var tänkt. En tredje om glädjen i god mat. En fjärde i att svinga sina ben på dansbanan. Ja många svar skulle komma, var så säker. Och så är det. Vi har alla våra hållpunkter, våra definitioner vad som gör livet värt att leva. Vad som ger oss
motivation.

I dagens episteltext ställs frågan till oss lite annorlunda:
Vad är du beredd att dö för?
Och Petrus svar är Gud, man måste lyda Gud mer än människorna.
Hur kan Petrus svara på det här viset. Vad är det i mötet med Gud som gör Petrus så modig att han vågar gå emot, vågar hävda ett förhållningssätt och ett sätt att leva som då var förbjudet men att han trotsar det. Att han till och med riskerar att dödas. Ja det händer ju senare i Petrus liv. Han mördas för sitt budskap. Man måste lyda Gud mer än människorna…. säger Petrus i dagens episteltext

I dagens gammaltestamentliga text står skrivet att:

Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.

Vad är det som ger sådant välbehag i att finna Herren?

Jesus ger i dagens evangelietext en annan liknelse. Han känner människan och vet hur vi reagerar då vi hittar något riktigt värdefullt. Något som kan säkra våra liv framgent; som en dyrbar pärla eller skatt. Om vi kan komma över den på det sätt som beskrivs – genom att köpa jorden där skatten ligger nedgrävd eller den dyrbara pärlan för det alltför låga pris som begärs – i princip helt ok sätt att förvärva detta – ja då gör nog de flesta av oss just det. Ja jag skulle nog i alla fall det. Vilken affär. Så stolt jag skulle vara då jag kom hem efter en sådan bedrift. Och hela familjen kunde åka jorden runt.

Jesus jämför insikten i var och en av oss – tanken att GUD FINNS – Ja inte bara det – känslan att Guds himmelrike innesluter mig – som då man hittar en mycket dyrbar skatt. Och i mötet med denna inre förnimmelse, detta trons gensvar – då finns ingen tvekan. Här ska det göras affärer. Här ska troslivet skyddas och mutas in. Ty som det stod i dagens gammaltestamentliga text den som finner Gud finner livet vinner Herrens välbehag.

Att vinna Herrens välbehag kan förstås upplevas på olika vis men det är något stort som sker för den människa som upplever att orden om Gud och Jesus inte bara är ord utan att detta är något som lever – som vill komma i kontakt med var och en av oss. Ibland måste vår Herre använda mycket tid och list och kraft innan en människa öppnar upp sitt sinne och säger ett kanske – kanske ligger det något i detta ändå? Vad är det som skrämmer, som håller emot, som gör att jag säger nej, vänta, jag vill inte. Jag tror att det ofta handlar om att innerst inne vet vi att öppnar vi vårt hjärta för Gud så uppstår en ömsesidighet. En relation. Och relationer förpliktigar, det gör alla. Vi ska komma i tid, vi ska hålla avtal, vi ska ge för att få. Vad är det som händer i mötet med Gud – då jag öppnar mitt hjärta och erfar att det nu är något som lever mellan mig och tillvarons centrum, något jag inte kan ignorera? Ja många upplever att de genomgår en metamorfos. Till exempel är jag bekant med en kille på som arbetar på ett bruk. Han var fackligt aktiv i många år. En erkänt tuff förhandlare. Och så träffade han en tjej som trodde på Gud. Han tyckte det var konstigt och knäppt men tjejen var ju okey, så varför inte. Men så kom det sig att han sakta sakta kom till tro och det han upplevde då han öppnade sitt hjärta för Gud det var att plötsligt fick en sådant motstånd att använda sig av de tjuvknep och taktiska grepp han använt som förhandlare. Han kunde nu inte småljuga och skrämmas och vara lika bufflig längre. Det här gjorde killen på bruket till en sämre förhandlare men enligt han själv till en betydligt rikare människa. Han var inte längre så arg, så missnöjd. Det fanns ett centrum i tillvaron som ville ha med han att göra. Så småningom lyckades han också hitta ett annat sätt att vara fackligt aktiv och förhandlare på och det visade sig, sa han, att ärligheten som vapen var bra mycket starkare än oärligheten. De rena greppen bet bättre än de orena – för använde jag själv tjuvgrepp så öppnade jag upp för att samma metoder användes mot mig och oss, berättade han.

Den här omvandlingen i mig som människa: Att jag blir mindre fokuserad på det sinnliga, timliga då jag fokuserar på tillvarons centrum här gör många av oss motstånd. För vi vet, innerst inne, att den här tron, den här relationen med det eviga gör något med mig. Det kanske inte märks så mycket på ytan men den tar sig uttryck i att jag fått en längtan i mig jag inte kan bortse ifrån. En längtan som vill driva mig framåt mot sannare värden och sannare liv och som vill att jag lämnar sådant som inte längre är hållbart, ja sådant skrämmer, som gör ont, men är en del i en levande tro. Gud vill att vi möter världen vapenlösa, avskalade det som skymmer, skränar och håller ifrån. Som ligger emellan. Och då är det inte alltid så att vi finner att vårt yrke, våra relationer, våra liv är befriade från sådant som vi vill ändra på. Och sådant gör ont, ja det gör ont då knopppar brista, men är ofta helt nödvändigt. För att komma fram måste vi komma från. Ibland måste man följa sin längtan, sin hjärtas röst för det är den som leder mig fram. Det offer som jag kan köpa åkern för, komma över pärlan genom. Få del av Guds himmelrik. Amen.